Många men tomma.

Vad känner jag egentligen för #Blogg100 så här långt? Jag får ur mig en liten gnutta text varje dag men det är ju långt ifrån kvalitativa uppdateringar det rör sig om. Jag vill hålla ut tills jag har kommit i mål, men jag ska fundera lite på hur jag egentligen vill fortsätta efter det. 

Kanske blir det en eller två gånger i veckan? Bara jag håller mig aktiv och levande på ett eller annat sätt utanför Twitter. En gång i tiden bloggade jag regelbundet OCH kvalitativt. Det borde liksom  inte vara en omöjlighet att hitta tillbaks till det. Jag tror faktiskt att #Blogg100 ändå hjälper mig med det. Jag har tappat mycket av den ångest jag tidigare haft i samband med bloggandet, jag är inte så rädd för att publicera något som inte känns superintressant längre.

Imorgon bitti dock kommer något betydligt mer kvalitativt upp, dock inte här. Min fullängdsrecension av Bioshock Infinite kommer upp någonstans kring 08:00 men redan ikväll kan ni läsa en betydligt kortare version här.

Kort.

Dagens inlägg blir mycket mycket kort, eftersom jag har väldigt mycket att göra och timmen är sen.

Idag tog jag ett beslut jag känner mig ganska tillfreds med. Jag bestämde mig för att frånsäga mig uppdraget att skriva pysselartiklar till dataspelstidningen Level. Jag älskar att pyssla och att göra tutorials men uppdraget för Level kändes helt enkelt inte jag längre. Ända sedan min spalt flyttats till retrosektionen av tidningen har jag känt mig kvävd och begränsad på ett sätt som sugit ut den skaparglädje mina artiklar en gång i tiden gav mig.

Jag älskar retrospel, det gör jag, men rent konstnärligt ger det mig inte den inspirationen längre. Det känns så väldigt gjort, alltihop. SÅ i framtiden kommer merparten av mina spelrelaterade pyssel att publiceras på Kraid.se och självklart fortsätter jag att pyssla i Robot.

I en alternativ tidslinje har jag gjort det jag planerade.

Den här dagen var tänkt att vara produktiv, vilket den också blev om än på fel sätt. Det jag egentligen skulle göra idag var att skriva flera texter, bland annat en ganska lång recension av Bioshock Infinite samt ägna en stund åt att göra iordning den där nya wordpressinstallationen jag nämnde härom veckan.

Det jag istället gjorde var att gå på en någorlunda lång promenad, diska, städa, rensa samt organisera min städskrubb och prismärka en jävla massa grejer jag ska sälja på loppis på lördag. Det och lära mig en viss visa på ukulele. Väl spenderad tid om ni frågar mig.

En vacker dag, när jag börjat bli lite mer bekväm med min sångröst kanske jag spelar upp den för er, men tills dess, njut av den Courtnee Drapers skönsång och Troy bakers ljuva gitarrspel.

Tanken vandrar

Det känns som om klockan är så väldigt mycket mer än vad den faktiskt är. Ändå är det faktiskt bara en timme aom skiljer. Tänk att övergången till sommartid gör så mycket. En lång dag med mycket som snurrat i huvudet gör att jag är betydligt tröttare än jag hade behövt vara hur som helst.

Det finns ett så märkligt glapp mellan faktumet att jag har någon slags hög status i somliga sammanhang i vissa kretsar och det att jag inte ens kan få ett jobb som städerska. Så många är helt övertygade om att jag hittar ett nytt jobb på nolltid, helt omedvetna om att jag sökt jobb mer eller mindre aktivt i över ett år nu utan någon som helst framgång.

Det är inte jag som är dålig, det är att det att konkurrensen är för stor. Jag försvinner i mängden av alla andra som söker samma jobb. Trots att jag egentligen vet bättre så känner jag hur min uppfattning om mitt eget värde som människa minskar för varje arbetsansökan som går obesvarad. Det var illa nog förut men det är så väldigt mycket värre nu när vikten av att hitta ett jobb är så mycket större.

Nåja. Det tjänar inte mycket till att fundera så mycket på saken nu. Det är bara att fortsätta söka de jobb jag tror att jag kan utföra. Antingen hittar jag ett eller så gör jag inte det. It's as simple as that.

Bioshockingly good

Idag såg jag eftertexterna rulla på Bioshock Infinite efter ett par dagars intensivt spelande och om jag inte hade en pojkvän som faktiskt förtjänade lite uppmärksamhet skulle jag börjat om från början och spelat om det en gång till direkt. Det har varit en av de mest underbara spelupplevelser jag någonsin varit med om. Jag vet att jag kan ha sagt det om något spel förut, var det Portal 2? Bioshock 1? Kanske, men Bioshock Infinite vinner över dem båda med hästlängder.

Jag tänker inte gå in på djupet på varför det här var en så underbar spelupplevelse här eftersom jag ämnar skriva en text om det till Kraid. Däremot vill jag skriva några rader om cosplayplaner.

Ända sedan jag såg de första bilderna på Elizabeth visste jag att jag ville cosplaya henne. Sedan dess har jag kommit fram till att det vore för enkelt, hon har inga fantastiska gadgets eller imponerande vapen; det skulle abra bli en välsydd dräkt och det är ärligt talat lite tråkigt. Jag skulle behöva göra något lite mer visuellt slående om jag hade tänkt ställa upp i SM i Cosplay. Nu däremot, efter att ha spelat igenom Bioshock Infinite en gång och fullständigt förälskat mig i Elizabeth, säger jag :screw you, past me. I'm doing this.

Det handlar för mig så mycket mer om att återskapa något vackert och att få ge liv åt en karaktär jag älskar än att imponera på någon slags publik.