måndag 10 november 2008

Inte min livshistoria, men min ADHD-historia

När jag loggade in på mailen idag hade jag fått en kommentar från Winterbarn som undrade lite om hur min vardag såg ut och hur mitt liv förändrats av min diagnos. Jag ser det här som ett perfekt tillfälle att skriva ett långt inlägg om min relation till min diagnos. Jag har alltid varit öppen angående min problematik och tar generellt varje chans jag får att prata om hur rätt diagnos förändrade mitt liv från grunden och upp.

Det är helt ok att skippa läsandet av det här inlägget om ni läser min blogg för sömnadens skull för det här blir ett väldigt långt inlägg och jag skulle nog inte ens orka läsa det. ;)

Jag börjar lite med hur mitt liv var innan diagnos och medicinering. Jag vill också passa på att be om ursäkt redan nu för om inlägget är lite osammanhängande, jag har inte tagit min medicin på ett tag eftersom jag inte lyckats förnya mitt recept ännu. Min läkare är på semester och jag klarar mig kortare perioder utan medicinen utan några större konsekvenser, men det innebär att jag är lite mer virrpanna än jag brukar vara.

Jag tänker inte börja med någon längre utläggning om min barndom för det finns inget anmärkningsvärt med den. Det var en ganska typisk finsksvensk lantidyll utanför Enköping. Men jag var alltid lite på kant med världen, jag har alltid haft en känsla av att jag inte riktigt fungerar som man ska. Jag var sällan på lektionerna i högstadiet men eftersom jag alltid varit väldigt begåvad så lyckades jag få bra betyg ändå. Sen kom gymnasiet och ansvaret, då fungerade det inte längre. Plötsligt krävdes min närvaro och jag kunde faktiskt för allt i världen inte engagera mig i det som inte intresserade mig. När jag var där var jag väldigt duktig, men jag var ju inte där. Det hela skylldes på "utvecklingskriser" medans jag desperat försökte förklara för skolans psykolog att jag inte tror att svaret ligger fullt så nära till hands.

Jag böt linje tre gånger och gick inte färdigt en enda kurs på någon av dom, och där började liksom sjukskrivningsträsket och det ohanterliga vuxenlivet. Till och från under de följande åren var jag antingen sjukskriven, arbetslös eller deltidsarbetande. Inget funkade mer än i korta stunder och jag sjönk faktiskt djupare och djupare. Det finns säkert dom som skulle säga att mina djupare och djupare depressioner berodde på att jag inte kom ut i arbetslivet tidigare men det är humbug.

Jag ser ett så väldigt tydligt mönster. Ju mer ansvar, ju mer vuxen jag behövde vara, desto "sjukare" blev jag. Det som inte märktes i skolan när jag var yngre var att jag fick kämpa dubbelt så hårt som barnen omkring mig för att ens hålla mig vaken och uppmärksam på lektionerna. Jag satt ofta och ritade medans jag lyssnade på läraren för det var mycket lättare att koncentrera sig om jag gjorde två saker samtidigt. Jag behövde stimuleras från flera håll samtidigt för att hålla mig föränkrad där och då och inte bara vandra bort i tankarna. Mina problem maskerades lätt i min begåvning men vad kunde jag gömma mig bakom nu när jag skulle ta ansvar för min vardag, räkningar, myndigheter och allt annat man måste göra som vuxen. Det blev bara mer och mer för varje år utan att jag fick något som helst stöd utöver ekonomiskt bistånd trots sjukskrivningar. Räkningar betalades mer eller mindre alltid för sent, det var alltid jättestökigt hemma hos mig och jag kunde helt enkelt hantera några negativa känslor över huvudtaget utan flydde in i allt jag kunde tänka mig skulle vara intressant och kul. Jag shoppade bland annat hemskt mycket. Jag har idag skulder på runt 20 000 som en ständig påminnelse om hur kaotisk jag var innan. Det är lindrigt för att vara shopaholic-skulder ändå och jag är tacksam att jag även i mina shopping-rus var en obotlig fyndjägare men det gör sannerligen ont i bankkontot en gång i månaden ett bra tag framöver.

Mina romantiska relationer har alltid varit fruktansvärt stormiga och impulsiva. Nästan varenda relation jag någonsin haft har slutat fruktansvärt dramatiskt. Jag har alltid varit en fruktansvärd dramaqueen, både positivt och negativt. Passionerad och eldig, som skorpionens stjärntecken ska vara med en stor boost av bristfällig impulskontroll. Lätt sårad, osäker och passionerad är inte den bästa kombinationen. Tänk, alla mina stackars karlar som blev ihop med en söt, rar och bubblig liten Sanna slutade med ett bekräftelsesökande vrak förr eller senare.

Jag var inte en "bitch", jag har har alltid varit snäll och god egentligen, bara fruktansvärt lätt sårad och kränkt. Oftast , när jag var yngre, ledde det till att jaga gerade innåt istälelt för utåt. Arg blev jag sällan utanför hemmet. Det är där självskadebeteendet kom in i bilden, men det tänker jag inte gå in djupare på. Det är jätteviktig känner jag att komma ihåg det positiva också. Jag har alltid haft lätt för att skrattaså jag gråter och att se skönheten i precis vad som helst. Jag har alltid varit kreativ och törstat efter kunskap inpom vilket område jag än råkade intressera mig för just då. Jag har alltid varit lojal mot mina vänner även om det kanske blivit missförstånd ibland.

Jag har varit i kontakt med vården sedan jag var runt 16 år men jag har alltid mötts av samma fördom, oavsett vårdgivare. Jag har ju så länge jag själv fått bestämma över min garderob fallit in i goth-kategorin, dvs jag klär mig i svarta kläder i huvudsak. Merparten av den vårdpersonalen jag varit i kontakt med förr har dragit mig över goth-kammen. Ja titta, en sån där svartklädd ungdom som idealiserar själslig smärta och självskadebeteende. Gissa om jag haft stor tilltro till vården? Nej just det. Jag har alltid blivit behandlad som att mina problem inte är på riktigt. Jag har aldrig ens varit en av dom som stolt visar upp sina ärr, tvärtom gjorde jag alltid mitt bästa för att gömma dom, förutom när jag i blind passionerad vrede visat upp dom och skrikit "SE vad DU har gjort med mig!" till valfri person som sårat mig.

Det är inte det att jag aldrig fick hjälp egentligen, jag fick bara fel hjälp eftersom dom inte tittade efter så noga.

Jag hade ingen framtid. Jag kände ärligt och ut i fingerspetsarna att jag inte hade något att se fram emot. Jag hade svåra problem med att hantera vardagen men ändå för frisk för att bo på hem och få den sortens hjälp. Jag ville bara dö men var tvungen att göra det på samma långsamma plågsamma sätt som alla andra: jag väntade ut tiden. Jag gjorde vad jag kunde för att överleva från dag till dag. Värt att nämna är att jag aldrig varit vare sig alkoholist eller drogberoende. Jag har alltid flytt in i betydligt mer harmlösa saker som böcker, spel, handarbete och annat. Jag har alltid på ytan setts som en duktig, intelligent och vältalig tjej och många har varit skeptiska till om jag ens hade något problem. Det är bara de som levt i nära relationer med mig som egentligen sett hur trasig jag var. Jag har i hälften av mitt vuxna liv levt på socialbidrag eftersom jag inte räknats som sjuk nog att få någon annan hjälp (tack för det vården, lär er att undersöka era patienter tack).

För några år sedan när jag var arbetslös blev jag tvingad av arbetsförmedlingen, trots mina protester, att börja jobba som telefonförsäljare. Jag visste redan innan jag kom dit att det inte skulle fungera, jag har stundtals svår social fobi, och på den tiden var den fruktansvärt svår. En vecka tror jag det tog för mig att gå från på hyfsat bra humör till ett vrak. Jag fick kontakt med vården i Uppsala, på min begäraen eftersom jag var trött på läkarna här i Enköping och det var det bästa som någonsinn hänt mig. I samma sväng fick jag äntligen hjälp av försäkringskassan och fick Aktivitetsersättning istället för socialbidrag och en oerhört stor ångestfaktor försvann ur min vardag. Inte för attjag fick mer pengar utan för att jag inte behövde återansöka varje månad. Ett ansvarsmoment mindre varje månad och oron över att inte få pengar nästa månad försvann helt. Jag fick träffa en läkare och redan vid första besöket sa hon till mig att hon trodde att jag har ADHD.

För första gången i min kontakt med vården gjordes det en riktig utredning på mig. Blankett efter blankett fylldes i, jag fick göra intervjuer för psykologer och göra IQ-tester.Det tog kanske 6-10 månader men sen var det klart. Förutom alla skräpdiagnoser jag fått tidigare i mitt liv fylldes nu diagnosrutan med något nytt: ADD/ADHD. Jag som alltid varit tveksam till medicinering på grund av väldigt negastiva erfarenheter sedan tidigare blev superlycklig när jag erbjöds Ritalin. För första gången kändes det som att den här diagnosen stämmer, den här läkaren ser mig, hör mig och förstår mig. Jag kände fullkomlig tillit och tackade ja till det som skulle komma att rädda mitt liv.

Redan första dagen jag tog en tablett var det som att vakna upp ur en slags konstant fylla. Jag kände mig vaken och närvarande för första gången i mitt liv. Jag hängde med i konversationer och kunde komma ihåg i efterhand vad folk sagt. Jag kom ihåg mobil, nycklar och plånbok när jag gick hemifrån och jag började få ordning. Jag började organisera och känna mig som en riktig människa som kan klara sig i den här världen trots allt. Inte nog med det, den natten sov jag bra för första gången i mitt liv. Den natten och mer eller mindre varje natt sedan dess.

Jag har gått ner 15 kilo i vikt utan ansträngning sedan dess, bara för att jag fått en bättre mental balans. Jag behöver inte småäta hela tiden för att hålla mig vaken och jag kan stoppa impulserna som säger åt mig att köpa godis när jag handlar. Jag är fokuserad och närvarande, något jag inte förstod ens var möjligt. Jag känner att jag har en chans nu. En framtid. Allt tack vare en fantastisk läkare som såg mig för vem jag är och ett magiskt litet piller som förbättrar mina odds mer än jag någonsin kunnat ana.

Mitt liv har förändrats från grunden och upp, men att allt är fantastiskt jämfört med hur det var innan betyder inte att det är helt funktionellt. Det är viktigt att komma ihåg det att jag är inte bra. Samhället är inte riktigt anpassat efter mig och jag har inte helt förmågan att anpassa mig efter samhället heller så jag får ändå leva lite i en ständig krock mellan mig och världen, men jag lever. Jag känner mig som en riktig människa och jag gör så gott jag kan.

Jag har andra problem vid sidan av ADHD-problematiken men medicineringen har gett mig en chans att hantera dom på ett helt annat sätt. De har inte kontrollen över mig längre.

Summering:
Livet innan medicin och diagnos: sömnlösa nätter, förtvivlande ångest, desperat behov av distraktion och bekräftelse, vilse, dissociation, destruktiv impulsivitet, men ändå världsomvälvande glädje, kreativitet och kärlek. Jag kunde inte ligga still, för hur jag än låg still med min kropp spann min hjärna upp i tusen km/h. Hur kan man sova, när hjärnan försöker vinna ett sprintlopp?

Livet efter medicin och diagnos: lugn, balans, ordning, god sömn, närvaro, produktivitet, glädje, kärlek och kreativitet. Medicinen har inte på något sätt tagit bort det positiva i känslospektrumet och inte heller det negativa. Det har påverkat hur jag reagerar på känslorna dock. Förut var det som att varje känsla tog mig helt oförberedd, som om det var första gången jag upplevde känslan varje gång.

Jag har starkt stöd av min familj och mina vänner. Att ha en diagnos som stämmer upplever jag är enbart positivt. Det är betydligt lättare för någon att förstå att jag faktiskt har vissa svårigheter de inte har om jag har medicinska dokument att dela med mig av. Min familj är väl införstådda in ADHD-problematiken efter många år av propaganda från mitt håll. ;)

Min pojkvän är helt fantastisk. Eftersom jag alltid varit öppen om mina problem visste han ju att jag hade en diagnos redan när han klev in i det här förhållandet och gjorde faktiskt själv en del efterforskningar på nätet i början av våran relation för att han ville förstå mig och i viss mån säkert hantera mig.

Jag tycker personligen att det är oerhört viktigt att vara öppen som sin problematik, psykiatrin måste avdramatiseras! Jag är vare sig dum i huvudet eller farlig för att jag har en diagnos och det är viktigt att folk förstår det.

Mitt tips till dig om du misstänker att du har ADHD, eller om du har någon annan sorts problematik som du misstänker att du kan få hjälp och stöd för, är att du börjar med att kontakta din husläkare. Jag frågade min kurator för inte så länge sedan hur en person som inte redan är i kontakt med psykiatrin ska gå till väga för att få en utredning och det var det hon sa till mig. Kontakta din husläkare och förklara dina funderingar, be honom/henne om en remiss till psykiatrin. Att kontakta psykiatrin direkt är inte alltid den bästa vägen, det kan resultera i längre väntetider och i min erfarenhet dåligt bemötande. Förbered dig gärna inför mötet med din husläkare, var beredd på att förklara varför du tror att du har behov av psykiatrin och om du har taskigt minne och blir nervös i sociala situationer kan jag varmt rekommendera att du skriver upp det på ett papper. Det har jag ofta gjort när jag har gått till läkare av olika slag och det fungerar jättebra.

Jag hoppas att jag lyckats svara på dina frågor Winterbarn, och om inte så hoppas jag att mitt svammel var intressant läsning ändå!

Nej nu måste jag skriva lite om sömnad snart igen så det här inte blir en ADHD-blogg ;)
Reaktioner:

14 kommentarer:

winterbarn.blogg.se sa...

så hemskt vackert skrivit, tack för att du tog dig tid. känner igen mig mycket. men jag har mycket av de saker du tar ut i kroppen inom mig. jag håller inne vad jag känner ibland. skäms när jag inte kan koncentrera mig.. nu studerar jag saker jag är intreserad av och det är mycket enklare än grundskolan.

vid detta stycken började jag gråta, jag önskar jag kunde få känna detta: "Redan första dagen jag tog en tablett var det som att vakna upp ur en slags konstant fylla. Jag kände mig vaken och närvarande för första gången i mitt liv. Jag hängde med i konversationer och kunde komma ihåg i efterhand vad folk sagt. Jag kom ihåg mobil, nycklar och plånbok när jag gick hemifrån och jag började få ordning. Jag började organisera och känna mig som en riktig människa som kan klara sig i den här världen trots allt. Inte nog med det, den natten sov jag bra för första gången i mitt liv. Den natten och mer eller mindre varje natt sedan dess."

tack, jag skriver en annan gång när jag vet vad jag skall skriva =) kram.

Deliana sa...

Tack så mycket. Det är ett ämne som är viktigt för mig och jag besvarar mer än gärna frågor kring det. Om nu min öppenhet kring min diagnos kan ge andra svar på frågor om sina problem så är jag bara tacksam över chansen att få hjälpa till. Kram på dig.

winterbarn.blogg.se sa...

jag viker också ALLTID tvätten framför tv:n hehe!

lackland sa...

Thanks for sharing with us Sanna. It really nice to know that you are doing better, since I know a little bit about the "old" Sanna :)
I have always been worried about you in the past and felt really bad that there have never been anything I could have done.

winterbarn.blogg.se sa...

jag har sedan många många år då jag träffade en psykolog vetta att jag har add symtom, alltså adhd utan hyperaktivitet.

hur ser du på framtiden just nu?

kram!

Deliana sa...

Lackland, yeah I know you worried. Everyone did. Men ingen kunde ju göra något, för ingen förstod ju vart problemet låg. But it's looking brighter now. :)

Winterbarn, som jag ser det saknas inte hyperaktiviteten hos ADD jämfört med ADHD, det handlar bara om att hyperaktiviteten är inombords, för finns där gör den. Jag själv har min huvudsakliga hyperaktivitet inombords, men ärligt talat har jag aldrig kunna sitta still. Framtiden är ett knepigt ämne. Jag vet inte hur den ser ut men den finns där.

Jag tror inte att jag kan nå någonstans yrkesmässigt, jag kommer troligtvis aldrig klara av att jobba mer än halvtid på grund av en del omkringliggande prolem och det har jag efter några år accepterat. De mål jag har handlar mer om hur jag ska må än hur mitt arbetsliv ska se ut. Jag vill vara lycklig. Jag är på mitt eget lilla sätt lycklig nu och jag vill fortsätta vara det. Så länge jag får sy, lära mig saker och ha underbara människor omkring mig är jag nog nöjd.

winterbarn.blogg.se sa...

du är otoligt duktigt på att sy märker jag. jag har precis lärt mig sticka och det ger mig ett lugn jag aldrig kännt innan. förut tränade jag ganska mycket, men det gör jag inte längre..

Maria sa...

Hej!
Jag har läst din blogg en tid nu, hittade hit från sysidan. Det här var oerhört intressant läsning och det är väldigt bra att du delar med dig!

Lillgull sa...

Det var ett rejält inlägg må jag säga! Otroligt modigt att du är så privat, och vågar visa vem du är på alla sätt och vis. Hoppas du fått tag på ett recept nu och att du känner dig bra.
Jag undrar lite över vad dina kreativa fingrar pillat med de senaste dagarna.
Jag vill också passa på och säga att jag utmanat dig via min blogg, titta in så får du se. Du behöver inte göra det om du inte vill, men det kunde va rätt kul ändå!

MacDuff sa...

Nu är det ett par år sen jag fick veta om din diagnos, och jag sa nog kanske inte det, men jag blev hemskt glad för din skull just för att jag nu visste att du hade en chans att få RÄTT hjälp till slut. Jag har aldrig slutat tänka på dig, även om det gått länge mellan gångerna jag hört av mig. Jag önskar dig verkligen allt gott, för det förtjänar du.

Helena sa...

Jag vill oxå kunna skriva ner min adhd historia. Men för det första så skriver jag inge bra och för det andra så tror jag inte att folk tar det på allvar..Att dom kommer att säga typ nä men det är väl inge fel på dig?? Skärp dig nu....."
Huuh!! Har du nå tips på hur jag kan skriva det? I vilken ordning ska jag ta allt? Gash! Det är väl inte ditt problem det här.. men ja..du skrev så bra så du kanske har ett eller två råd till mig? Ha det bra. .Mvh
Helena
(min mejl ifall du vill mejla lucrendia@hotmail.com)

Deliana sa...

Helena, mitt tips är: skit i ordningen! Skriv ner allt som det bara dyker upp i ditt huvud, det ä vad jag alltid gör. Ordningen kan du fixa senare, det går ju att flytta runt text. :)

E sa...

du och jag sanna. är nog mer lika än vad vi trott innan. din historia är som min med små modifikationer. en dag orkar jag kanske skriva ner min historia, men jag kan fortfarande inte riktigt acceptera att jag ens har adhd, så är nog inte där ännu.

Deliana sa...

E, det är svårt, jättesvårt. Jag hade inte så svårt att acceptera det som så, för mig var det ju en pusselbit som äntligen föll på plats, plöstligt hittade jag vad det var som hade varit så fel i alla dessa år.

Däremot hade jag svårt att acceptera hur svårt jag hade haft det, om du förstår skillnaden. När jag började äta min medicin började jag ju fungera på ett annat ädtt, plötsligt kände jag hur mycket svårare mitt liv faktiskt var utan medicinen. DET var svårt.