Amigurumi-frossa och en ADHD-nörds vädjan

Jag lever i stenåldern. Jag vet att jag inte är den enda på denna jord som inte har en smartphone men merparten av tiden känns det faktiskt så. Efter att ha läst en hel del på senare tid om hur smartphones i allt större grad används som tekniskt hjälpmedel för personer med ADHD och liknande problematik så fick jag en stor aha-upplevelse.

Jag blev erbjuden tekniska hjälpmedel av landstinget för några år sedan men jag känner mig själv. En pryl till att hålla reda på skulle knappast göra något enklare för mig. Jag skulle inte bara glömma att använda den ordentligt; jag skulle glömma hela aparaten.

Plötsligt blev en smartphone så mycket mer än bara en lyxprodukt för mig. Plötsligt var det en produkt som jag vet skulle förändra mitt liv, inte bara för att jag skulle kunna spela Angry Birds och hänga med i den tekniska utvecklingen.

Det senaste året har flera människor föreslagit för mig att det kanske vore en bra idé att starta en insamling för att kunna ha råd med en smartphone men det har liksom känts del. Det var inte förrän jag fick denna aha-upplevelse som det kändes som något jag faktiskt borde genomföra.

Jag tycker inte om att snylta och än mindre att tigga om pengar. Därför beslöt jag mig för att erbjuda en amigurumi för de som donerar mer än 300 kronor till insamlingen. Eftersom det priset jag normalt tar för mina amigurumis är mellan 300-500 kronor så kändes det som en bra deal. Då känns det mer som att de som donerar köper något av mig, ett system som fungerar för mitt samvete.

Det är flera som frågat mig om bildexempel på hur dessa amigurumis skulle kunna se ut och det är delvis därför jag gör den här bloggposten. Man måste inte alls välja någon av de figurer jag har på bildexemplen, jag kan göra min egen amigurumi-tolkning på det mesta. Detta galleri är mer som en slags portfolio för att visa hur mina alster generellt ser ut. Virkandet av figurerna sätter jag igång med när insamlingen är avslutad.

Under de första dagarna av min insamling fick jag ihop en ganska stor bit av kostnaden för den telefon jag planerar att införskaffa men med din hjälp så kan jag komma ännu närmare. Allt eventuellt överskott går till handarbetsmaterial. Insamlingen hittar ni på fundedbyme.com.

Frustrerande ensamhet

Jag skriver inte så ofta om mina problem. Inte för att jag inte har dem utan för att det känns väldigt tjatigt att älta samma saker om och om igen. Sen är det inte så ofta det känns så akut. Jag lever ju med min problematik, det är ju vardag och verklighet. Vissa dagar står saker och ting ut lite dock, som ett soffbord i precis rätt höjd som man om och om igen slår i knät på.

Idag är det Ensamheten. Det har det varit till och från i ett par veckor nu men just idag känns den så vansinnigt stor och hopplös. Se Ensamheten hade ju inte behövt vara ett problem, jag har ju en telefonbok full med folk och nån av dem har säkert tråkigt just nu men jag orkar verkligen inte. Däri ligger frustrationen.

Jag är så mätt på intryck och matt socialt efter två dagar på jobbet, det finns liksom inte en chans för mig att orka, hur stor och smärtsam ensamheten än är. Jag tittar på mitt MSN-fönster, det finns folk online men jag borkar inte engagera mig i att chatta med någon av dem. Det känns som ett alldeles för stort commitment på något vis. Det finns egentligen bara en person jag orkar prata med oavsett hur matt jag är i övrigt men jag måste på allvar akta mig för att nöta ut honom.

Det känns ju så dumt att känna sig så panikslaget ensam när problemet egentligen skulle gå att lösa.

tutorial: ADHD-tischan

Den här T-shirten gjorde jag för några år sedan. Den har legat bortglömd I garderoben ganska länge nu. Den hade nog legat kvar om det inte var för att det börjar närma sig tvätt-tid och jag behövde gräva djupt I garderoben för att hitta något att ha på mig. Den blev väldigt uppskattad på jobbet och det slog mig att det kanske kunde vara något att dela med sig av här på bloggen. Den var väldigt enkel att göra, jag använde mig av en färdig t-shirt eftersom jag,som många vet vid det här laget hatar att sy överdelar.

Du behöver en t-shirt och lite tyg i kontrasterande färg. Rita ut bokstäverna eller bilden spegelvänt på avigsidan av den kontrasterande tygbiten.

Nåla fast det kontrasterande tyget på t-shirtens avigsida där du vill ha motivet och sy med en lagom tät raksöm längst bokstävernas konturer. Sen börjar det roliga.

Vänd t-shirten rätt och klipp bort tyget I bokstäverna, gör det gärna lite slarvigt och slitigt, det blir bara snyggt. Klipp bort överflödigt tyg på insidan.

Det märkliga är att det här är den enda tröjan av det slaget jag gjort, trots att resultatet blev så bra och det var så enkelt. Känner mig lite inspirerad, jag har blivit t-shirt-frälst på nytt och det är så tråkigt att ha samma tröjor som alla andra. Kanske blir nästa projekt en watchmen-tröja? Gul lack skulle nog göra sig riktigt bra för det projektet.

De sedvanliga ursäkterna,lite ADHD-prat och funderingar kring diagnos-skräck

Det är inte det att jag saknat saker att skriva om, om något är det kanske snarare så att jag haft för mycket att säga. Valmöjligheter, frihet. Vackra positivt laddade ord men ärligt talat skulle jag föredra att ha få valmöjligheter, för min psykiska hälsas skull. Jag mår inte bra av att ha en meny på 5 sidor att välja från när jag ska ut och äta, för när det finns så många valmöjligheter måste ju många av dem vara fel val. Hur vet jag att jag väljer rätt? Tänk dig själv, du är jättehungrig och ska äta ute och så beställer du in mat som smakar illa. Tacka vet jag stammishaket där man alltid äter exakt samma sak.

Nu kan man ju säga att om jag har mycket att skriva om så kan jag ju helt enkelt skriva mycket. Det finns plats för fler blogginlägg per dag och det har jag inget bra svar till. Jag har bara blivit snurrig av allt jag vill skriva om så ingenting har blivit skrivet. Jag skulle våga påstå att jag är en bra representant för stereotyp ADHD-hjärna. ;)

Det finns några bloggar jag besöker på regelbunden bas och bland dem finns Cissi Wallins. Hon skrev igår om hennes kamp mot vården i att som vuxen människa få ADHD-diagnos utan föräldrarnas inblandning. Jag förstår verkligen att det är viktigt för utredningen att ta reda på hur man var som barn, men jag begriper inte varför man litar på att föräldrarna ska vara pålitliga vad gäller den informationen.

Det är vanligt att ADHD går i arv och hänger ihop med andra neuropsykiatriska handikapp. Om dina föräldrar har samma problematik till exempel, vad säger att de då kan avgöra om du betedde dig normalt som barn. Det finns ingenting som säger att dina föräldrar kommer ihåg dina små quirks eller lade vikt vid saker som idag skulle vara av stor vikt för utredningen. Jag blir arg. Det är som om vården inte litar på patienten. Jag kommer väl bättre ihåg vad som hände i mitt huvud som barn än någon annan någonsinn kan ha sett så jag kan inte se hur mina föräldrars minnen om min barndom har någon större relevans för en utredning angående ett handikapp som sitter i min hjärna.

Jag hoppas verkligen att Cissi orkar stå på sig, att hon orkar kämpa för sin sak och få rätt. Det finns många som tycker att diagnoser är trams men tro mig, de behövs. Hade jag inte min diagnos skulle jag aldrig fått det hjälp och stöd jag fått av försäkringskassan och framförallt hade jag inte fått tillgång till en medicin som har förändrat mitt liv från hopplöst till hoppfullt. Framförallt har diagnosen get mig rätt. Jag har alltid vetat att jag inte fungerar som alla andra i min närhet, att nånting varit fel. Idag vet jag att det inte är för att jag är korkad och lat.

Människor är så rädda för diagnoser, för att bli stämplade, sorterade och placerade i fack. Det är inte det det handlar om. Ingen ifrågasätter diagnoser inom den fysiska vården. De behövs för att klassificera problemet en patient har, en journalanteckning i framtiden med diagnosen talar om för en framtida läkare vad du lidit av innan. Varför är det så skrämmande när man gör samma sak inom psykiatri?

Det är inte din personlighet eller din själ som blir märkt och sorterad. Det är din problematik. Den vill du ha hjälp med och du vill ha förståelse för den av din vårdpersonal. Du vill att försäkringskassan, arbetsförmedlingen och din chef ska förstå att du har problemen så att ni kan undvika missförstånd och skapa en arbetsmiljö som när dig istället för förtär dig. Har jag fel?

2009, en melankolisk början på det nya året

Och så började det nya året. Jag sitter ute hos mina föräldrar som är bortresta, i mitt sällskap har jag min Peter, min bror och en Kattfisk. Jag är salongsberusad på rom-baserade drinkar och ryskt mousserande vin. Jag har det trevligt, men kan inte hålla mina tankar borta från året som kommer. Året som gick var bra, det är i det förflutna nu. 2009 är framför mig och ännu helt okänt. Jag vet ingenting om vad det här året för med sig och jag skäms inte för att erkänna att det gör mig fullkomligt lamslagen av skräck. Kommer jag att överleva det här året?

Förra året tog jag ett stort steg, kommer det steget att bli mitt fall? Kommer jag att orka driva den här bloggen som jag gjort hittills? Kommer jag att lyckas med att få ett liv jag står ut med under det här året? Frigöra mig från alla myndigheters förlamande tryck och försörja mig själv som en riktig människa...

Året som har gått, och året innan dess också för den delen, har gett mig en fantastisk förståelse i hur jag fungerar och varför. Jag kan se mina styrkor, men jag kan se mina svagheter också. Jag vet vad jag inte förmår, men klarar jag av att stå för det inför mig själv?

Svaret är nej, det kan jag inte riktigt, det är i den konflikten, mellan delen av mig själv som vill bli som alla andra och den delen av mig som vet hur jag fungerar, som gör att jag tvekar inför allt som komma skall...

En dag i städandet, tvättens och ångestens tecken

Idag känns det som att jag inte varit produktiv alls. Dagen skulle handlat om städning, tvätt, disk, allt som hör därtill men merparten av dagen har istället präglats av ångest och apati. Det ledde till att min stackars Peter fick stå för en mycket större del av städningen än han annars brukar och borde. Att vara utan medicinen börjar kännas minst sagt trist och jag är så fruktansvärt tacksam över att Peter är så förstående och har ett så stort tålamod med mig.

Jag har dock lyckats med att fixa med tvätten i alla fall. Just i skrivandets stund hänger allt på tork, inklusive tyget jag ska göra julförkläde och övriga kökstillbehör av.

Sedan jag var sjuk för ett tag sedan så har lägenheten egentligen inte städats ordentligt alls och jag är väldigt känslig för stök och smuts. Kaos i lägenheten, kaos i sinnet. Om jag bara lyckas hålla det hyfsat städat så lyckas jag också må rätt så bra, men det är så lätt att det blir en negativ spiral. Något får mig att må dåligt, jag orkar inte hålla städat och mår ännu sämre osv osv.

Egentligen, när jag mår bra och får göra det i lugn och ro så tycker jag om att städa. Det är rofyllt och väldigt tillfredsställande att städa så man verkligen ser resultat, speciellt när man får chansen att använda alla små husmorsknep som man snappat upp genom åren.

Nu är lägenheten i alla fall ren och fräsch, tvätten hänger på tork och en kålpudding står i ugnen. Jag är till freds. Imorgon bitti ska jag iväg till Uppsala på möte med infodesk-teamet på UppCon, sen när jag är hemma från det lovar jag att sätta mig vi symaskinen lite. Framförallt ser jag fram emot ett blogg-inlägg med lite bilder, bloggen börjar se hemskt tråkig ut med all denna text.

På sömnadsfronten intet nytt

Jag fick jättemycket bra feedback på mitt förra inlägg om min ADHD-historik och det är jag jätteglad för! Eftersom det troligtvis är många som läst det men som inte känner till så mycket om ADHD egentligen så vill jag passa på att dela med mig av en länk till en sida där diagnoskriterierna för vuxna med ADHD står enkelt uppstaplade för den som vill veta mer:

http://spexor.homestead.com/files/kriterier.htm

Många känner med stor sannolikhet igen sig i många av kriterierna men det är viktigt att komma ihåg att det som gör det relevant eller inte är till vilken grad man känner igen sig. Är det till en normal grad, eller är det till den grad att just det diagnoskriteriet stör i din vardag? Är det någon enstaka som stör i din vardag, eller är det 12 av 20?

Nu tänkte ja bryta ADHD-diskussionen lite och fortsätta med lite sömnad. Det här är inte en strikt sömnadsblogg, men jag vill inte att ADHD-biten av mitt liv ska ta för mycket plats. Det är dock helt ok att kontakta mig om du har frågor om ämnet, även om jag inte har alla svaren själv så har jag många länkar i samlingen som säket kan vara till hjälp. Ärligt talat har jag varit ohyggligt lat med sömnaden sen jag blev klar med min kjol. Det har inte hänt något nytt alls annat än i mitt huvud, som exploderar av inspiration och skaparvilja! Jag har spenderat för mycket av min tid de senaste dagarna emd att spela Fallout3 och My Sims Kingdom, och igår var jag i Stockholm på en slags arbetsintervju angående arbetsträning/praktik på en butik jag verkligen älskar. Det berättar jag helst inte mer om förrän efter nyår när det börjar bli verklighet av det hela.

Julen är snart här och julklappar måste göras för att inte tala om allt julpynt jag måste få till. Jag har smygbörjat lite med julpyntet men än är det mycket kvar, för att inte tala om julklapparna. det tråkiga är att jag inte kan skriva här om mina julklappar eftersom många av de som ska få dom faktiskt läser den här bloggen regelbundet....

Inte min livshistoria, men min ADHD-historia

När jag loggade in på mailen idag hade jag fått en kommentar från Winterbarn som undrade lite om hur min vardag såg ut och hur mitt liv förändrats av min diagnos. Jag ser det här som ett perfekt tillfälle att skriva ett långt inlägg om min relation till min diagnos. Jag har alltid varit öppen angående min problematik och tar generellt varje chans jag får att prata om hur rätt diagnos förändrade mitt liv från grunden och upp.

Det är helt ok att skippa läsandet av det här inlägget om ni läser min blogg för sömnadens skull för det här blir ett väldigt långt inlägg och jag skulle nog inte ens orka läsa det. ;)

Jag börjar lite med hur mitt liv var innan diagnos och medicinering. Jag vill också passa på att be om ursäkt redan nu för om inlägget är lite osammanhängande, jag har inte tagit min medicin på ett tag eftersom jag inte lyckats förnya mitt recept ännu. Min läkare är på semester och jag klarar mig kortare perioder utan medicinen utan några större konsekvenser, men det innebär att jag är lite mer virrpanna än jag brukar vara.

Jag tänker inte börja med någon längre utläggning om min barndom för det finns inget anmärkningsvärt med den. Det var en ganska typisk finsksvensk lantidyll utanför Enköping. Men jag var alltid lite på kant med världen, jag har alltid haft en känsla av att jag inte riktigt fungerar som man ska. Jag var sällan på lektionerna i högstadiet men eftersom jag alltid varit väldigt begåvad så lyckades jag få bra betyg ändå. Sen kom gymnasiet och ansvaret, då fungerade det inte längre. Plötsligt krävdes min närvaro och jag kunde faktiskt för allt i världen inte engagera mig i det som inte intresserade mig. När jag var där var jag väldigt duktig, men jag var ju inte där. Det hela skylldes på "utvecklingskriser" medans jag desperat försökte förklara för skolans psykolog att jag inte tror att svaret ligger fullt så nära till hands.

Jag böt linje tre gånger och gick inte färdigt en enda kurs på någon av dom, och där började liksom sjukskrivningsträsket och det ohanterliga vuxenlivet. Till och från under de följande åren var jag antingen sjukskriven, arbetslös eller deltidsarbetande. Inget funkade mer än i korta stunder och jag sjönk faktiskt djupare och djupare. Det finns säkert dom som skulle säga att mina djupare och djupare depressioner berodde på att jag inte kom ut i arbetslivet tidigare men det är humbug.

Jag ser ett så väldigt tydligt mönster. Ju mer ansvar, ju mer vuxen jag behövde vara, desto "sjukare" blev jag. Det som inte märktes i skolan när jag var yngre var att jag fick kämpa dubbelt så hårt som barnen omkring mig för att ens hålla mig vaken och uppmärksam på lektionerna. Jag satt ofta och ritade medans jag lyssnade på läraren för det var mycket lättare att koncentrera sig om jag gjorde två saker samtidigt. Jag behövde stimuleras från flera håll samtidigt för att hålla mig föränkrad där och då och inte bara vandra bort i tankarna. Mina problem maskerades lätt i min begåvning men vad kunde jag gömma mig bakom nu när jag skulle ta ansvar för min vardag, räkningar, myndigheter och allt annat man måste göra som vuxen. Det blev bara mer och mer för varje år utan att jag fick något som helst stöd utöver ekonomiskt bistånd trots sjukskrivningar. Räkningar betalades mer eller mindre alltid för sent, det var alltid jättestökigt hemma hos mig och jag kunde helt enkelt hantera några negativa känslor över huvudtaget utan flydde in i allt jag kunde tänka mig skulle vara intressant och kul. Jag shoppade bland annat hemskt mycket. Jag har idag skulder på runt 20 000 som en ständig påminnelse om hur kaotisk jag var innan. Det är lindrigt för att vara shopaholic-skulder ändå och jag är tacksam att jag även i mina shopping-rus var en obotlig fyndjägare men det gör sannerligen ont i bankkontot en gång i månaden ett bra tag framöver.

Mina romantiska relationer har alltid varit fruktansvärt stormiga och impulsiva. Nästan varenda relation jag någonsin haft har slutat fruktansvärt dramatiskt. Jag har alltid varit en fruktansvärd dramaqueen, både positivt och negativt. Passionerad och eldig, som skorpionens stjärntecken ska vara med en stor boost av bristfällig impulskontroll. Lätt sårad, osäker och passionerad är inte den bästa kombinationen. Tänk, alla mina stackars karlar som blev ihop med en söt, rar och bubblig liten Sanna slutade med ett bekräftelsesökande vrak förr eller senare.

Jag var inte en "bitch", jag har har alltid varit snäll och god egentligen, bara fruktansvärt lätt sårad och kränkt. Oftast , när jag var yngre, ledde det till att jaga gerade innåt istälelt för utåt. Arg blev jag sällan utanför hemmet. Det är där självskadebeteendet kom in i bilden, men det tänker jag inte gå in djupare på. Det är jätteviktig känner jag att komma ihåg det positiva också. Jag har alltid haft lätt för att skrattaså jag gråter och att se skönheten i precis vad som helst. Jag har alltid varit kreativ och törstat efter kunskap inpom vilket område jag än råkade intressera mig för just då. Jag har alltid varit lojal mot mina vänner även om det kanske blivit missförstånd ibland.

Jag har varit i kontakt med vården sedan jag var runt 16 år men jag har alltid mötts av samma fördom, oavsett vårdgivare. Jag har ju så länge jag själv fått bestämma över min garderob fallit in i goth-kategorin, dvs jag klär mig i svarta kläder i huvudsak. Merparten av den vårdpersonalen jag varit i kontakt med förr har dragit mig över goth-kammen. Ja titta, en sån där svartklädd ungdom som idealiserar själslig smärta och självskadebeteende. Gissa om jag haft stor tilltro till vården? Nej just det. Jag har alltid blivit behandlad som att mina problem inte är på riktigt. Jag har aldrig ens varit en av dom som stolt visar upp sina ärr, tvärtom gjorde jag alltid mitt bästa för att gömma dom, förutom när jag i blind passionerad vrede visat upp dom och skrikit "SE vad DU har gjort med mig!" till valfri person som sårat mig.

Det är inte det att jag aldrig fick hjälp egentligen, jag fick bara fel hjälp eftersom dom inte tittade efter så noga.

Jag hade ingen framtid. Jag kände ärligt och ut i fingerspetsarna att jag inte hade något att se fram emot. Jag hade svåra problem med att hantera vardagen men ändå för frisk för att bo på hem och få den sortens hjälp. Jag ville bara dö men var tvungen att göra det på samma långsamma plågsamma sätt som alla andra: jag väntade ut tiden. Jag gjorde vad jag kunde för att överleva från dag till dag. Värt att nämna är att jag aldrig varit vare sig alkoholist eller drogberoende. Jag har alltid flytt in i betydligt mer harmlösa saker som böcker, spel, handarbete och annat. Jag har alltid på ytan setts som en duktig, intelligent och vältalig tjej och många har varit skeptiska till om jag ens hade något problem. Det är bara de som levt i nära relationer med mig som egentligen sett hur trasig jag var. Jag har i hälften av mitt vuxna liv levt på socialbidrag eftersom jag inte räknats som sjuk nog att få någon annan hjälp (tack för det vården, lär er att undersöka era patienter tack).

För några år sedan när jag var arbetslös blev jag tvingad av arbetsförmedlingen, trots mina protester, att börja jobba som telefonförsäljare. Jag visste redan innan jag kom dit att det inte skulle fungera, jag har stundtals svår social fobi, och på den tiden var den fruktansvärt svår. En vecka tror jag det tog för mig att gå från på hyfsat bra humör till ett vrak. Jag fick kontakt med vården i Uppsala, på min begäraen eftersom jag var trött på läkarna här i Enköping och det var det bästa som någonsinn hänt mig. I samma sväng fick jag äntligen hjälp av försäkringskassan och fick Aktivitetsersättning istället för socialbidrag och en oerhört stor ångestfaktor försvann ur min vardag. Inte för attjag fick mer pengar utan för att jag inte behövde återansöka varje månad. Ett ansvarsmoment mindre varje månad och oron över att inte få pengar nästa månad försvann helt. Jag fick träffa en läkare och redan vid första besöket sa hon till mig att hon trodde att jag har ADHD.

För första gången i min kontakt med vården gjordes det en riktig utredning på mig. Blankett efter blankett fylldes i, jag fick göra intervjuer för psykologer och göra IQ-tester.Det tog kanske 6-10 månader men sen var det klart. Förutom alla skräpdiagnoser jag fått tidigare i mitt liv fylldes nu diagnosrutan med något nytt: ADD/ADHD. Jag som alltid varit tveksam till medicinering på grund av väldigt negastiva erfarenheter sedan tidigare blev superlycklig när jag erbjöds Ritalin. För första gången kändes det som att den här diagnosen stämmer, den här läkaren ser mig, hör mig och förstår mig. Jag kände fullkomlig tillit och tackade ja till det som skulle komma att rädda mitt liv.

Redan första dagen jag tog en tablett var det som att vakna upp ur en slags konstant fylla. Jag kände mig vaken och närvarande för första gången i mitt liv. Jag hängde med i konversationer och kunde komma ihåg i efterhand vad folk sagt. Jag kom ihåg mobil, nycklar och plånbok när jag gick hemifrån och jag började få ordning. Jag började organisera och känna mig som en riktig människa som kan klara sig i den här världen trots allt. Inte nog med det, den natten sov jag bra för första gången i mitt liv. Den natten och mer eller mindre varje natt sedan dess.

Jag har gått ner 15 kilo i vikt utan ansträngning sedan dess, bara för att jag fått en bättre mental balans. Jag behöver inte småäta hela tiden för att hålla mig vaken och jag kan stoppa impulserna som säger åt mig att köpa godis när jag handlar. Jag är fokuserad och närvarande, något jag inte förstod ens var möjligt. Jag känner att jag har en chans nu. En framtid. Allt tack vare en fantastisk läkare som såg mig för vem jag är och ett magiskt litet piller som förbättrar mina odds mer än jag någonsin kunnat ana.

Mitt liv har förändrats från grunden och upp, men att allt är fantastiskt jämfört med hur det var innan betyder inte att det är helt funktionellt. Det är viktigt att komma ihåg det att jag är inte bra. Samhället är inte riktigt anpassat efter mig och jag har inte helt förmågan att anpassa mig efter samhället heller så jag får ändå leva lite i en ständig krock mellan mig och världen, men jag lever. Jag känner mig som en riktig människa och jag gör så gott jag kan.

Jag har andra problem vid sidan av ADHD-problematiken men medicineringen har gett mig en chans att hantera dom på ett helt annat sätt. De har inte kontrollen över mig längre.

Summering:
Livet innan medicin och diagnos: sömnlösa nätter, förtvivlande ångest, desperat behov av distraktion och bekräftelse, vilse, dissociation, destruktiv impulsivitet, men ändå världsomvälvande glädje, kreativitet och kärlek. Jag kunde inte ligga still, för hur jag än låg still med min kropp spann min hjärna upp i tusen km/h. Hur kan man sova, när hjärnan försöker vinna ett sprintlopp?

Livet efter medicin och diagnos: lugn, balans, ordning, god sömn, närvaro, produktivitet, glädje, kärlek och kreativitet. Medicinen har inte på något sätt tagit bort det positiva i känslospektrumet och inte heller det negativa. Det har påverkat hur jag reagerar på känslorna dock. Förut var det som att varje känsla tog mig helt oförberedd, som om det var första gången jag upplevde känslan varje gång.

Jag har starkt stöd av min familj och mina vänner. Att ha en diagnos som stämmer upplever jag är enbart positivt. Det är betydligt lättare för någon att förstå att jag faktiskt har vissa svårigheter de inte har om jag har medicinska dokument att dela med mig av. Min familj är väl införstådda in ADHD-problematiken efter många år av propaganda från mitt håll. ;)

Min pojkvän är helt fantastisk. Eftersom jag alltid varit öppen om mina problem visste han ju att jag hade en diagnos redan när han klev in i det här förhållandet och gjorde faktiskt själv en del efterforskningar på nätet i början av våran relation för att han ville förstå mig och i viss mån säkert hantera mig.

Jag tycker personligen att det är oerhört viktigt att vara öppen som sin problematik, psykiatrin måste avdramatiseras! Jag är vare sig dum i huvudet eller farlig för att jag har en diagnos och det är viktigt att folk förstår det.

Mitt tips till dig om du misstänker att du har ADHD, eller om du har någon annan sorts problematik som du misstänker att du kan få hjälp och stöd för, är att du börjar med att kontakta din husläkare. Jag frågade min kurator för inte så länge sedan hur en person som inte redan är i kontakt med psykiatrin ska gå till väga för att få en utredning och det var det hon sa till mig. Kontakta din husläkare och förklara dina funderingar, be honom/henne om en remiss till psykiatrin. Att kontakta psykiatrin direkt är inte alltid den bästa vägen, det kan resultera i längre väntetider och i min erfarenhet dåligt bemötande. Förbered dig gärna inför mötet med din husläkare, var beredd på att förklara varför du tror att du har behov av psykiatrin och om du har taskigt minne och blir nervös i sociala situationer kan jag varmt rekommendera att du skriver upp det på ett papper. Det har jag ofta gjort när jag har gått till läkare av olika slag och det fungerar jättebra.

Jag hoppas att jag lyckats svara på dina frågor Winterbarn, och om inte så hoppas jag att mitt svammel var intressant läsning ändå!

Nej nu måste jag skriva lite om sömnad snart igen så det här inte blir en ADHD-blogg ;)

Bloggskam och lite ADHD-prat.

Jag har vare sig svarat på kommentarer eller skrivit något nytt på en vecka! Vid det här läge kan jag knappast skylla på att jag är sjuk, även om halsen känns på morgonen och om natten. För en gångs skull kan jag faktiskt skylla på att jag ar haft mycket att göra.

I början av veckan var jag fortfarande sjuk nog att inte orka engagera mig i något allt för mycket. På tisdag åkte jag till doktorn och fick recept på hostmedicin men föga sympati och det berodde inte på att läkaren var otrevlig, bara på att jag faktiskt gnällde mer än jag var sjuk egentligen. I onsdags åkte jag till min gamla psykiatriker i Uppsala för hennes forskningsprojekt kring ADHD. Stjärnorna jag visade i senaste inlägget blev det tre av i slutändan och de packades omsorgsfullt ner i presentpapper och blev en gåva till Dr Fantastisk. Hon förändrade mitt liv. Hon var den första läkaren som någonsinn såg vem jag är och mer eller mindre direkt förstod vad som fick mig att ticka. Utan henne hade jag kanske aldrig fått rätt diagnos och medicinen som hör därtill. Jag är oerhört tacksam för det och även om jag vet att hon bara gör sitt jobb så tycker jag att det är viktigt att visa henne uppskattning. Jag tror att hon blev genuint rörd av presenten. Hon blev för det första troligtvis ganska shockad av att jag hade med mig någonting till henne och för det andra över att jag hade gjort dom själv. Hon har alltid vetat att jag är kreativ en jag har aldrig direkt visat henne någonting jag gjort. Självklart hade jag ju min fina nya rock på mig när jag anlände och den fick jag minst sagt komplimanger för.

Det kändes bra att träffa henne igen. Tills nu har den relationen kännts så fruktansvärt oavslutat på något vis. Helt plötsligt fick jag veta att jag var tvungen att byta läkare eftersom hon skulle sluta jobba där och sedan dess har jag egentligen inte haft en läkare som jag hunnit få en relation med. Det var för 2 år sedan. För kanske en månad sedan fick jag ett brev från akademiska sjukhuset i Uppsala där jag informerades om ett nytt forskningprojekt med bland annat min fd psykiatriker i spetsen. Jag gavs möjligheten att delta och jag tog den. Vi som valt att delta i forskningen får ingen direkt lön för mödan mer än eventuella resor till Uppsala betalade och två trisslotter för besväret en jag känner inte att jag ens vill ha något mer än så.

Forskning inom det här området är så oerhört viktigt för mig av ganska uppenbara skäl. Vad offrar jag för det här? Några cl blod som lämnas anonymt för forskning kring genetiken med ADHD, Bipolär störning och Borderline personlighetsstörning. Jag fyller i formulär och jag samtalade med min unerara fd psykiatriker i kanske 3 timmar. Om den här lilla insatsen av mig kan bidra till att man hittar något nytt inom ämnet så är det ju helt fantastiskt och det är ju långt viktigare än att sitta hemma och dega framför datorn dom där timmarna istället.

De timmarna jag satt där och pratade med henne kändes också som ett viktigt avslut i våran relation. Jag berättade om hur mitt liv är idag, vilken skillnad hon gjort för mig och hon brättade för mig om sin forskning och om varför hon slutade som psykiatriker på just den mottagningen jag besökte. Även om hon var där i egenskap av forskare och jag som en slags patient så kändes det ändå som att vi snarare var bara två människor som öppnade sig för varandra, om än på ett ganska så ytligt plan. Jag var noga med att berätta för henne att om jag någonsinn kan vara till hjälp med sådant här igen ska hon aldrig tveka att kontakta mig. Forskning överlag är bland det viktigaste som finns tycker jag. Nogpratat om det.

Jag passade på att spendera lite tid i Uppsala den dagen och strosa runt i affärer. Det är en stad som jag känner mig fullkomligt hemma i och inte bara för att jag bott där. Jag bodde inte där mer än ett år och det var den där känslan av hemma som gjorde att jag längtade dit till att börja med. Under dagen kom 3 vilt främmande människor med komplimanger för min rock varav en gjorde sitt bästa för att, under det korta mötet vi som främlingar hade, övertyga mig om att min framtid är inom sömnaden, att jag måste göra någonting av det. Som min psykiatriker, fd, sa när vi pratade om just allt det där med sömnaden och min kreativitet, det är synd att jag har de begränsningar jag har och det är jud et som är hela grejen. Jag skulle ju inte ha ett handikapp om allt funkade sådär självklart. Det är det som är det frustrerande och det enda som egentligen gör att jag ibland verkligen känner mig handikappad. Jag vet att jag har en god förmåga och en stor kreativitet men jag har inte riktigt resurserna för att verkligen använda mig av det och framförallt kan jag inte hur mycket jag än får höra det verkligen känna att jag är duktig på det jag gör. Jag ska inte gå in så mycket djupare på allt det här för jag fiskar inte efter komplimanger eller sympati och inte tusan vill jag att det ska bli en depp-blogg heller!

Det fanns förresten en dag efter onsdagen också och den hette torsdag. Pappas födelsedag firades med tårta och mys ute hos föräldrarna. Paketet tog jag aldrig någon bild på men det är lika bra det för jag orkade trots allt inte göra någon särskillt kreativ inslagning. Den verkade dock vara en succé. Jag och min bror hade delat på kostnaderna för en ny digitalkamera, något som han har pratat om i flera månader om att han vill ha och han hade nog aldrig kunnat ana att han skulle få en så "dyr" present av oss snåla fattiga ungdomar. ;) Nu var det inte en hemskt dyr kamera, kameror är inte så dyra nu för tiden och speciellt inte när man är två som delar, men oftast brukar i alla fall mina presenter vara väldigt krystade. Pappa har alltid varit den som är svårast att köpa present till.

Sen var det fredag och jag spenderade merparten av dagen med att baka. Inget stort i sig men det tog tid. Det var nämligen såhär att en vän till min som jobbar på biblioteket här i stan hörde av sig på onsdagen och frågade om jag ville hjälpa till med lite rysarkväll nere på bibblan för barn mellan 10 och 12 år. SJÄLVKLART ville jag vara med, vad skulle kunna vara roligare än att skrämma barn? Mitt jobb under fredagskvällen var att leka spåtant. Det jag gjorde utöver det var att jag bakade läskiga halloweengodisar, inte för att jag blev ombedd utan för att jag äntligen ahde en ursäkt! Det känns inge vidare att göra en massa bakverk och godis till sig själv endast... Jag önskar att jag hade tagit bilder men faktum är att jag har varit klantig och inte tagit min medicin på över en vecka (eftersom jag varit klantig och inte fixat nytt recept) så det blir väldigt lätt att glömma bort sånt. Hur som helst så var det fantastiskt mysigt, de som jobbade där hade klätt ut sig och vi pyntade och gjorde fint (eller läskigt). Min vän, Henrik, var zombie för kvällen och barnen blev överförtjusta i honom, trots att han bara hasade runt och var tyst. Han fick nog mer kramar än något annat den kvällen. Jag lärde mig två saker den kvällen. 1) Henrik har helt fantastiska arbetskamrater. 2) Barn är underbart lättlurade.

De slussades in två och två i mitt lilla rum där jag satt med kristallkula och tarotkort framför mig. Det typiska spåtantsbesöket såg ut såhär: jag tittar intensivt på barnen och vänta tålmodigt tills de satt sig. -En av er har en mamma med ljust hår, säger jag väldigt övertygande och vetande. Självklart hände det nästan alltid at ett av barnen plötsligt såg väldigt rätt ut och vid några tillfällen utbrast barnen "Men hur kan du veta det??". DÅ visste jag att jag hade full kontroll på läget. ;) Sen tittade jag på dereas livslinjer, pratade lite i luften med någon de inte kunde se och bad dom ta tarotkort so jag sedan tolkade lite efter vad just det barnet verkade reagera på. Kanske berättade jag om kärleken, om att de kommer att spela musik i framtiden och bli bra på det eller ibland berättade jag om saker som hänt, luddiga beskrivningar som skulle passa in på vad som helst för den som vill tolka det så. Jag avslutade oftast med en varning i stil med "Se upp för en man född i lejonets tecken, var på din vakt....".

Barnen verkade tycka att det var både jätteläskigt och fruktansvärt roligt och det var ju ändå poängen. Jag var ju dock inte huvudattraktionen under kvällen utan det var ju förstås hedersgästen. Författaren Dan Höjer gästade biblioteket och läste rysare för barnen. Eftersom ja fick hålla mig "bakom kulisserna" så fick jag aldrig chansen att se Dan Höjer läsa för barnen men jag fick höra att han hade gjort succé. Barnen älskade honom och de utväxlade skräckhistorier med varandra och jag är så avundsjuk på att jag inte kunde vara där och lyssna! Jag fick en chans att hälsa på Dan uppe i fikarummet när han var klar med spökhistorierna och jag måste säga att han var både charmant och väldigt stilig.

Fredagen var som ni nog förstår väldigt hektisk men fantastiskt rolig. Dagen därpå var vi, jag och min pojkvän, inbjudna på Allhelgonamiddag hos Tossa och det var väldigt mysigt. Vi åkte på eftermiddagen och allt fram tills dess är en dimma, som mitt liv brukar vara utan in medicin och som tur var så hittade vi en liten ask med extra medicin i lägenheten. Att åka på middag och träffa massor av nya människor utan min medicin hade varit fullkomligt kaosartat. Inte för att det blir läskgiare utan för att jag helt enkelt inte är helt närvarande. Det blir för mycket intryck att sortera och jag hänger inte med i det som hände romkring mig. Jag kan inte fokusera helt enkelt. Men som sagt var, jag hittade en liten burk med några pller i så det löste sig och kvällen blev väldigt trevlig. Dessvärre lyckades vi missa både sista tåget och sista bussen och fick övernatta lite spontant vilket inte hade varit så dåligt i sig om det inte hade varit för att jag lovat bort mig på en heldag rollspel klockan nio morgonen därpå.

När jag väl kom i säng var klockan närmare 5 på morgonen eftersom jag och Tossa låg och tjattrade som skolflickor hela natten och 07:30 ringde väckarklockan. En halvtimmes promenad senare nådde vi centrum och konstaterade att vi inte lyckats passera en enda mack eller kiosk som hade öppet. Däremot verkade staden fullkomligt invaderad av gula jackor. Ur varje hotell vi passerade myllrade det ut vuxna människor med resväskor och knallgula jackor som vi senare konstaterade var någon slags firmajacka för anställda på Forex. I hyfsat samlade trupper rörde de sig mot ett konferenscenter nära centralstationen och vi insåg ganska snabbt att det troligtvis rörde sig om ett väldigt typiskt konferens-scenario: Föreläsning och frukostbuffé.

Jag vet inte om vi sett för mycket film eller bara har ett väldigt flexibelt sinne för keativ problemlösning men vi var så häääär nära att slå ner några förbipasserande guljackor, förklä oss till som och passera obemärkt in med resten av crowdedn.
"-Hej hej, ja utländska valutor tycker jag om: pengar håhåjaja.. Vart är frukosten?"

Vi var väldigt hungriga men någon slags vett och sans hade vi tydligen kvar för vi gjorde alrig någon kupp. Istället gick vi snällt till busshållplatsen och först en timme senare kunde vi kliva in i lägenheten. Jag hann knappt in genom dörren innan ajg hade börjat steka upp lite ägg, bacon och köttbullar. Klockan var närmare halv tio då. Jag orerade länge om hur köttbullar är guds vackraste gåva till människan medans min Peter låg och fnissade sömnigt i sängen. Den lyckans osten hade ju inte lovat bort sig på rollspel utan kunde med gott samvete sova kvar en stor del av dagen, vilket han också gjorde. Jag däremot hoppade tappert upp på cykeln och trampade iväg till Henrik.

Jag har spelat rollspel hela dagen idag. Ni kan ju fundera en stund på om jag känner mig lite sliten och trött vid det här laget. Peter är på bio och nu när jag skrivit mitt monstrum till blogginlägg kan jag med gott samvete sätta mig och spela Fallout 3. Kom igen, mys med mig. Fallout 3.......

Mitt huvud är en torktummlare

Tjugo i nio ikväll ringde min mamma mig. Hon hade just skickat ett tips på msn men jag hade inte svarat fort nog så hon ringde istället. Hon ville tipsa om en dokumentär på SVT1 som började klockan nio.

Mitt huvud är en torktummlare.

Vilken fantastisk titel! Det här var en dokumentär om ADHD, mer specifikt om att vara vuxen och ha ADHD. Man fick följa bland annat bandystjärnan Per Fosshaug när han genomgick en ADHD-utredning och det hittade jag en artikel om på Aftonbladet: De slogs mot alla odds

Artikeln är ju inte direkt en ADHD-artikel, men väl värd att läsa ändå. Om dokumentären går i repris, vilket jag är säker på att den kommer allt göra, så uppmanar jag alla som känner någon med ADHD eller helt enkelt vill förstå sig på diagnosen bättre att se den. Det var en bra informativ dokumentär som tog upp några väldigt olika personer med samma grundproblematik.

Jag kunde känna igen mig i mycket av det och jag ska vara ärlig och säga att jag satt och grät under somliga bitar av den. Säga vad jag säga vill, men jag har fortfarande ont av allt ont jag genomlidit fram tills, och till viss mån efter, det att jag fått min diagnos och fått rätt hjälp. det som fick mig mest gråtig var nog mot slutet, när boxarkillen pratade om sin 6-åriga son som börjat visa symtom och hur han tyckte att det var en stor skillnad mellan sonen hon honom. Hans son har honom där som kan skydda honom mot världens okunskap om deras problematik.

Tack mamma för tipset, det var en superbra dokumentär.