This is halloween, everybody scream!

I går kväll var det Halloween och jag var utklädd. Dräkten var lite sådär sista minuten, jag bestämde mig först natten innan vad jag skulle vara och beslutet fattades i huvudsak för att jag redan hade allt jag behövde. Det enda jag egentligen gjorde nytt var att jag sydde fast lite rött tyll på min BH och jag klippte av fingrarna på ett par spetshandskar. Det blev en ganska hyfsad dräkt ändå, måste jag säga. 10 poäng till den som kan gissa vem jag skulle föreställa utan att kika på bildens titel.

Förutom en halloween-fest igår så deltog jag i rysarkväll på biblioteket i Enköping i fredags, som spåtant. Det var fantastiskt roligt, precis som förra året. Alla barnen hann tyvärr inte komma in och bli spådda, men de som gjorde det verkade helt klart uppskatta det. Min vän Henrik som jobbar på biblioteket vittnade om att jag tydligen var kvällens höjdpunkt. Några barn kom utrusande ur mitt spåtantsrum och ropade ut "Hon äger!", jag hörde flera barn säga "Hon kan spå på riktigt! Hon är asbra!" Nånting gjorde jag uppenbarligen rätt.

Jag har en hel del rekvisita när jag gör mitt spåtants-gig på biblioteket, mycket dukar, ljus, vackra gamla böcker, en kristallkula och en tarotkortlek som ser väldigt mystisk och gammal ut. Jag klär mig som en klassisk zigenare, mycket smycken, svepande kjolar, mycket smink och ett plingande magdansbälte om höften. Stämningen är nyckeln.

När jag väl fått rätt stämning, både med rekvisita och med min inre teaterapa, är det lätt att luras. Jag talar om för dem att de behöver inte ställa några frågor, jag har svar även på de frågor de själva inte ens vet att de har, en mystisk blick och ett leende och de är redo att sluka precis vad jag än säger härnäst!

Jag lät barnen plocka ett kort ur tarotleken, och att titta på det. Jag bad dem att berätta för mig vad de såg eller tänkte på när de tittar på kortet. Självklart ser de någonting som säger en hel del om deras personlighet eller deras intressen, jag snappar upp det och ger dem en spådom relaterad till det, en positiv men realistisk sådan såklart så de blir lyckliga av vad jag säger och vill tro på det.. Ganska enkel psykologi egentligen, och väldigt roligt att applicera på det här sättet. :)

Firade ni halloween på något sätt?

Bloggskam och lite ADHD-prat.

Jag har vare sig svarat på kommentarer eller skrivit något nytt på en vecka! Vid det här läge kan jag knappast skylla på att jag är sjuk, även om halsen känns på morgonen och om natten. För en gångs skull kan jag faktiskt skylla på att jag ar haft mycket att göra.

I början av veckan var jag fortfarande sjuk nog att inte orka engagera mig i något allt för mycket. På tisdag åkte jag till doktorn och fick recept på hostmedicin men föga sympati och det berodde inte på att läkaren var otrevlig, bara på att jag faktiskt gnällde mer än jag var sjuk egentligen. I onsdags åkte jag till min gamla psykiatriker i Uppsala för hennes forskningsprojekt kring ADHD. Stjärnorna jag visade i senaste inlägget blev det tre av i slutändan och de packades omsorgsfullt ner i presentpapper och blev en gåva till Dr Fantastisk. Hon förändrade mitt liv. Hon var den första läkaren som någonsinn såg vem jag är och mer eller mindre direkt förstod vad som fick mig att ticka. Utan henne hade jag kanske aldrig fått rätt diagnos och medicinen som hör därtill. Jag är oerhört tacksam för det och även om jag vet att hon bara gör sitt jobb så tycker jag att det är viktigt att visa henne uppskattning. Jag tror att hon blev genuint rörd av presenten. Hon blev för det första troligtvis ganska shockad av att jag hade med mig någonting till henne och för det andra över att jag hade gjort dom själv. Hon har alltid vetat att jag är kreativ en jag har aldrig direkt visat henne någonting jag gjort. Självklart hade jag ju min fina nya rock på mig när jag anlände och den fick jag minst sagt komplimanger för.

Det kändes bra att träffa henne igen. Tills nu har den relationen kännts så fruktansvärt oavslutat på något vis. Helt plötsligt fick jag veta att jag var tvungen att byta läkare eftersom hon skulle sluta jobba där och sedan dess har jag egentligen inte haft en läkare som jag hunnit få en relation med. Det var för 2 år sedan. För kanske en månad sedan fick jag ett brev från akademiska sjukhuset i Uppsala där jag informerades om ett nytt forskningprojekt med bland annat min fd psykiatriker i spetsen. Jag gavs möjligheten att delta och jag tog den. Vi som valt att delta i forskningen får ingen direkt lön för mödan mer än eventuella resor till Uppsala betalade och två trisslotter för besväret en jag känner inte att jag ens vill ha något mer än så.

Forskning inom det här området är så oerhört viktigt för mig av ganska uppenbara skäl. Vad offrar jag för det här? Några cl blod som lämnas anonymt för forskning kring genetiken med ADHD, Bipolär störning och Borderline personlighetsstörning. Jag fyller i formulär och jag samtalade med min unerara fd psykiatriker i kanske 3 timmar. Om den här lilla insatsen av mig kan bidra till att man hittar något nytt inom ämnet så är det ju helt fantastiskt och det är ju långt viktigare än att sitta hemma och dega framför datorn dom där timmarna istället.

De timmarna jag satt där och pratade med henne kändes också som ett viktigt avslut i våran relation. Jag berättade om hur mitt liv är idag, vilken skillnad hon gjort för mig och hon brättade för mig om sin forskning och om varför hon slutade som psykiatriker på just den mottagningen jag besökte. Även om hon var där i egenskap av forskare och jag som en slags patient så kändes det ändå som att vi snarare var bara två människor som öppnade sig för varandra, om än på ett ganska så ytligt plan. Jag var noga med att berätta för henne att om jag någonsinn kan vara till hjälp med sådant här igen ska hon aldrig tveka att kontakta mig. Forskning överlag är bland det viktigaste som finns tycker jag. Nogpratat om det.

Jag passade på att spendera lite tid i Uppsala den dagen och strosa runt i affärer. Det är en stad som jag känner mig fullkomligt hemma i och inte bara för att jag bott där. Jag bodde inte där mer än ett år och det var den där känslan av hemma som gjorde att jag längtade dit till att börja med. Under dagen kom 3 vilt främmande människor med komplimanger för min rock varav en gjorde sitt bästa för att, under det korta mötet vi som främlingar hade, övertyga mig om att min framtid är inom sömnaden, att jag måste göra någonting av det. Som min psykiatriker, fd, sa när vi pratade om just allt det där med sömnaden och min kreativitet, det är synd att jag har de begränsningar jag har och det är jud et som är hela grejen. Jag skulle ju inte ha ett handikapp om allt funkade sådär självklart. Det är det som är det frustrerande och det enda som egentligen gör att jag ibland verkligen känner mig handikappad. Jag vet att jag har en god förmåga och en stor kreativitet men jag har inte riktigt resurserna för att verkligen använda mig av det och framförallt kan jag inte hur mycket jag än får höra det verkligen känna att jag är duktig på det jag gör. Jag ska inte gå in så mycket djupare på allt det här för jag fiskar inte efter komplimanger eller sympati och inte tusan vill jag att det ska bli en depp-blogg heller!

Det fanns förresten en dag efter onsdagen också och den hette torsdag. Pappas födelsedag firades med tårta och mys ute hos föräldrarna. Paketet tog jag aldrig någon bild på men det är lika bra det för jag orkade trots allt inte göra någon särskillt kreativ inslagning. Den verkade dock vara en succé. Jag och min bror hade delat på kostnaderna för en ny digitalkamera, något som han har pratat om i flera månader om att han vill ha och han hade nog aldrig kunnat ana att han skulle få en så "dyr" present av oss snåla fattiga ungdomar. ;) Nu var det inte en hemskt dyr kamera, kameror är inte så dyra nu för tiden och speciellt inte när man är två som delar, men oftast brukar i alla fall mina presenter vara väldigt krystade. Pappa har alltid varit den som är svårast att köpa present till.

Sen var det fredag och jag spenderade merparten av dagen med att baka. Inget stort i sig men det tog tid. Det var nämligen såhär att en vän till min som jobbar på biblioteket här i stan hörde av sig på onsdagen och frågade om jag ville hjälpa till med lite rysarkväll nere på bibblan för barn mellan 10 och 12 år. SJÄLVKLART ville jag vara med, vad skulle kunna vara roligare än att skrämma barn? Mitt jobb under fredagskvällen var att leka spåtant. Det jag gjorde utöver det var att jag bakade läskiga halloweengodisar, inte för att jag blev ombedd utan för att jag äntligen ahde en ursäkt! Det känns inge vidare att göra en massa bakverk och godis till sig själv endast... Jag önskar att jag hade tagit bilder men faktum är att jag har varit klantig och inte tagit min medicin på över en vecka (eftersom jag varit klantig och inte fixat nytt recept) så det blir väldigt lätt att glömma bort sånt. Hur som helst så var det fantastiskt mysigt, de som jobbade där hade klätt ut sig och vi pyntade och gjorde fint (eller läskigt). Min vän, Henrik, var zombie för kvällen och barnen blev överförtjusta i honom, trots att han bara hasade runt och var tyst. Han fick nog mer kramar än något annat den kvällen. Jag lärde mig två saker den kvällen. 1) Henrik har helt fantastiska arbetskamrater. 2) Barn är underbart lättlurade.

De slussades in två och två i mitt lilla rum där jag satt med kristallkula och tarotkort framför mig. Det typiska spåtantsbesöket såg ut såhär: jag tittar intensivt på barnen och vänta tålmodigt tills de satt sig. -En av er har en mamma med ljust hår, säger jag väldigt övertygande och vetande. Självklart hände det nästan alltid at ett av barnen plötsligt såg väldigt rätt ut och vid några tillfällen utbrast barnen "Men hur kan du veta det??". DÅ visste jag att jag hade full kontroll på läget. ;) Sen tittade jag på dereas livslinjer, pratade lite i luften med någon de inte kunde se och bad dom ta tarotkort so jag sedan tolkade lite efter vad just det barnet verkade reagera på. Kanske berättade jag om kärleken, om att de kommer att spela musik i framtiden och bli bra på det eller ibland berättade jag om saker som hänt, luddiga beskrivningar som skulle passa in på vad som helst för den som vill tolka det så. Jag avslutade oftast med en varning i stil med "Se upp för en man född i lejonets tecken, var på din vakt....".

Barnen verkade tycka att det var både jätteläskigt och fruktansvärt roligt och det var ju ändå poängen. Jag var ju dock inte huvudattraktionen under kvällen utan det var ju förstås hedersgästen. Författaren Dan Höjer gästade biblioteket och läste rysare för barnen. Eftersom ja fick hålla mig "bakom kulisserna" så fick jag aldrig chansen att se Dan Höjer läsa för barnen men jag fick höra att han hade gjort succé. Barnen älskade honom och de utväxlade skräckhistorier med varandra och jag är så avundsjuk på att jag inte kunde vara där och lyssna! Jag fick en chans att hälsa på Dan uppe i fikarummet när han var klar med spökhistorierna och jag måste säga att han var både charmant och väldigt stilig.

Fredagen var som ni nog förstår väldigt hektisk men fantastiskt rolig. Dagen därpå var vi, jag och min pojkvän, inbjudna på Allhelgonamiddag hos Tossa och det var väldigt mysigt. Vi åkte på eftermiddagen och allt fram tills dess är en dimma, som mitt liv brukar vara utan in medicin och som tur var så hittade vi en liten ask med extra medicin i lägenheten. Att åka på middag och träffa massor av nya människor utan min medicin hade varit fullkomligt kaosartat. Inte för att det blir läskgiare utan för att jag helt enkelt inte är helt närvarande. Det blir för mycket intryck att sortera och jag hänger inte med i det som hände romkring mig. Jag kan inte fokusera helt enkelt. Men som sagt var, jag hittade en liten burk med några pller i så det löste sig och kvällen blev väldigt trevlig. Dessvärre lyckades vi missa både sista tåget och sista bussen och fick övernatta lite spontant vilket inte hade varit så dåligt i sig om det inte hade varit för att jag lovat bort mig på en heldag rollspel klockan nio morgonen därpå.

När jag väl kom i säng var klockan närmare 5 på morgonen eftersom jag och Tossa låg och tjattrade som skolflickor hela natten och 07:30 ringde väckarklockan. En halvtimmes promenad senare nådde vi centrum och konstaterade att vi inte lyckats passera en enda mack eller kiosk som hade öppet. Däremot verkade staden fullkomligt invaderad av gula jackor. Ur varje hotell vi passerade myllrade det ut vuxna människor med resväskor och knallgula jackor som vi senare konstaterade var någon slags firmajacka för anställda på Forex. I hyfsat samlade trupper rörde de sig mot ett konferenscenter nära centralstationen och vi insåg ganska snabbt att det troligtvis rörde sig om ett väldigt typiskt konferens-scenario: Föreläsning och frukostbuffé.

Jag vet inte om vi sett för mycket film eller bara har ett väldigt flexibelt sinne för keativ problemlösning men vi var så häääär nära att slå ner några förbipasserande guljackor, förklä oss till som och passera obemärkt in med resten av crowdedn.
"-Hej hej, ja utländska valutor tycker jag om: pengar håhåjaja.. Vart är frukosten?"

Vi var väldigt hungriga men någon slags vett och sans hade vi tydligen kvar för vi gjorde alrig någon kupp. Istället gick vi snällt till busshållplatsen och först en timme senare kunde vi kliva in i lägenheten. Jag hann knappt in genom dörren innan ajg hade börjat steka upp lite ägg, bacon och köttbullar. Klockan var närmare halv tio då. Jag orerade länge om hur köttbullar är guds vackraste gåva till människan medans min Peter låg och fnissade sömnigt i sängen. Den lyckans osten hade ju inte lovat bort sig på rollspel utan kunde med gott samvete sova kvar en stor del av dagen, vilket han också gjorde. Jag däremot hoppade tappert upp på cykeln och trampade iväg till Henrik.

Jag har spelat rollspel hela dagen idag. Ni kan ju fundera en stund på om jag känner mig lite sliten och trött vid det här laget. Peter är på bio och nu när jag skrivit mitt monstrum till blogginlägg kan jag med gott samvete sätta mig och spela Fallout 3. Kom igen, mys med mig. Fallout 3.......