torsdag 25 november 2010

Hello Kitty-tävling igen!

Sisådär i sista stund upptäckte jag att det var dags för tävling igen på Hello Kitty-shoppen. Att jag är överförtjust i Hello Kitty är nog känt vid det här laget, i alla fall om man läst min blogg ett tag. Sist det var tävling på shoppen berättade jag om hur jag råkat bli en samlare av Hello Kitty-prylar. Jag kom ut ur garderoben.

För att delta i tävlingen ska man länka till tävlingen och produkter man önskar sig från butiken från sin blogg, motivera varför man ska vinna och sedan kommentera på blogginlägget där tävlingen nämns på Hello Kitty-shoppens hemsida.

Jag tävlar därför att jag fyllde år i måndags och önskar mig fler presenter!

Mest av allt önskar jag mig dessa hörlurar. Jag har ett par söta in-ear Hello Kitty-lurar redan som får följa med mig i handväskan men när jag sitter hemma vid datorn vill jag ha något mer rejält. Dessa är snygga och har fått gott omdöme runtom på nätet. Tyvärr är de slut just nu hos Hello Kitty-shoppen, men de kanske kommer in på nytt?

En annan mycket rar produkt jag hittade var detta duschdraperi. Jag har haft samma duschdraperi i 4 år och det börjar kännas lite uttjatat nu. Ett nytt duschdraperi skulle fräscha upp mitt badrum och med Hello Kitty-motiv kan det inte bli annat än bra!

Apropå Hello Kitty, ni minns min ommålade Guitar Hero-gitarr? Den blev publicerad i nummer55 av speltidningen Level där jag i korta drag berättade hur man gjorde en sådan ommålning. I numret därpå dök mönstret på mina virkade Super Mario-svampar upp. Räknas jag som proffesionell pysslare nu? ;)



Reaktioner:

söndag 24 oktober 2010

Urringat var det här.

En ny klänning har blivit till med ett av de fina tygerna jag fick med mig från den episka dungeon-crawlen jag gjorde i Marias källarförråd. Tyget är svart sammetsflock på en ljus grönmelerad botten med lite stretch i. Jag vet inte vart det kommer ifrån men det var trevligt att arbeta med.

Kanske känns den lite väl somrig, men tyget är ganska rejält och med en fin bolero till funkar den även för festligheter under vinterhalvåret. Med en puffig underkjol till blir den ännu festligare.

Mönstret har jag gjort från grunden själv och jag fick sy om överdelen ett par gånger innan jag blev helt nöjd men nu har jag ju ett fungerande mönster till nästa projekt.

Apropå nästa projekt förresten, det rör sig om cosplay. Jag har intresserat mig för cosplay i många år men har låtit mig hindras av min perfektionism. I kombination med taskig ekonomi så blir det inte många cosplaydräkter gjorda, framförallt inte när man prioriterar att ha kläder till vardags. Jag skrev några rader om vad jag ska cosplaya på -STR/+CHA.
Reaktioner:

Pengar är onda elaka små saker.

Pengar är krångliga saker. Man behöver liksom alltid fler än vad man har. Jag kombinerade mitt nuvarande akuta behov av sånna där pengar med en slags garderobsrensning och det resulterade i att en del grejer hamnade på tradera, bland annat de här skorna.

Jag kommer att lägga upp fler grejer under de närmaste dagarna allt eftersom jag rensar i garderoben, men det här är en början.


När ni hjälper mig att rensa garderoben så hjälper ni mig att ha råd med mer material till skapande. Ett annat sätt att stötta mig på är såklart att handla i min Etsy-butik..
Reaktioner:

måndag 11 oktober 2010

Just leave me your stardust to remember you by

Jag har sett den här videon jag vet inte hur många gånger de senaste två dagarna. Den innehåller två av de vackraste ting som existerar: Karen Gillan och låten "Boats and Birds" av Gregory and the Hawk.


Reaktioner:

Välmenande men missriktade goda råd.

Jag skulle skriva svar på lite kommentarer till det förra inlägget, men det började bli lite väl långt så det får ett eget inlägg istället.

Tack för de fina uppmuntrande orden. Jag vet att råden är otroligt välmenande och jag blir varm av att folk jag inte ens känner blir berörda och vill hjälpa, men jag bad inte om råd. Jag skriver för att släppa på en ventil.

Jag funderade faktiskt på att stänga av kommentarsfunktionen på det inlägget för att slippa få uttryckt sympati och goda råd, men det kändes för mycket som censur så jag kunde inte. Sen försökte jag motstå impulsen att svara på kommentarerna, eftersom jag riskerar att låta som en motsträvig emo-tonåring som känner sig missförstådd och ensam i världen med sina problem, men det kunde jag inte heller.

Ni kan relatera till känslan, men det betyder inte att den nödvändigtvis uppstått av samma faktorer eller går att fixa på samma sätt. Jag säger inte att jag är unik eller ensam, men jag säger att det är ofint att slänga ur sig goda råd när man inte känner till hela bakgrunden.

Jag kommer att tänka på ett blogginlägg Julia Skott skrev i Maj. Nu handlade det om att en läsare kom in och föreslog viktminskningsmetoder, men situationen är inte långt ifrån densamma: en främling klampar in och föreslår hur hon ska bli en bättre människa. Jag har säkert gjort samma grej många gånger, och det är precis lika ofint när jag gör det.

En anonym människa föreslår en dejtingsite och pratade om att umgås med äldre människor för att bli accepterad. Jag behöver inte en dejtingsite och jag behöver inte äldre människor att umgås med. Problemet ligger inte i att jag inte hittar rätt människor att omge mig med, problemet ligger i att jag helt enkelt inte är utrustad med den intuitiva förmågan att läsa subtila sociala signaler, oavsett var det är för människa jag umgås med.

Det här är ett problem som jag behöver ta itu med, inte gå runt genom att fråga alla om precis allt rakt ut, det här är påverkar hela mitt sociala liv, inte bara mitt kärleksliv.

En annan anonym person tyckte att jag bara behöver bli bäst på något, då kommer självkänslan och då kommer folk anpassa sig efter mig, på så vis behöver jag inte lära mig social interaktion.

Jag är inte helt frisk, mina energireserver är mycket låga. Jag ser det som viktigare att lägga den energi jag har på att överleva än på att bli bäst på något, jag har inte alternativet att göra både och. Jag tycker dessutom inte att man ska behöva vara bäst i världen för att känna att man duger.

Jag har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som gör det svårare för mig att förstå sociala signaler. Det är inget som kommer att lösa sig om bara självkänslan kommer, även om självkänslan kan göra att jag bryr mig mindre om konsekvenserna i sociala sammanhang. Det är något jag måste lära mig, inget som bara kommer, som om det vore en färdighet snarare än en förmåga.

För att summera: Lita på att jag kan sköta mitt eftersom jag vet vad mitt är. Jag lovar att jag faktiskt ber om råden när jag vill ha dem. Det är fint att ni relaterar till det jag skriver, men var försiktiga med ta för givet att ni vet allt som inte är skrivet.
Reaktioner:

söndag 10 oktober 2010

Självkänsla och social interaktion, svåra saker de där.

När jag pratar om hur mitt liv förändrats sedan jag fick rätt diagnos och därmed också rätt medicinering så låter det som att all förändrades till det bättre. Mycket blev till det bättre, men vissa saker blev ju istället nollställda. Med helt nya förutsättningar för precis allt så är det mycket som jag behöver lära mig helt från grunden.

Ta det här med social interaktion. Det här är något jag alltid har haft otroligt svårt med, subtila sociala signaler och oskrivna regler är något jag aldrig bemästrat men det påverkar mig mycket mer idag.

Med en helt annan medveten närvaro än jag haft förut finns det utrymme för tvekan och eftertanke på ett annat sätt än förr. Jag var mycket mer impulsiv innan min medicinering, det innebar att de där osäkerheterna oftast inte hann hindra mig från att bara göra det jag ville.

På många sätt hanterar jag min sociala fobi fantastiskt bra idag jämfört med tiden innan medicinering. Faktum är att jag tror att utifrån sett så märks den inte av alls. Jag klarar av att lämna lägenheten mer eller mindre när som helst utan att implodera av nervös energi, även under riktigt dåliga dagar. Ur den aspekten har jag inga större problem med att vare sig gå till jobbet eller mataffären. Däremot så blir jag mer och mer panikslagen över personliga relationer och sociala situationer utanför de trygga sakliga ramarna.

Det här är sånt de flesta haft en livstid på sig att lära sig att hantera, jag har bara haft ett par år. Jag är ganska säker på att jag kan avgöra om någon tycker gott eller illa om mig, så det gör ju ytlig vänskap relativt okomplicerat, men alla nyanserna där är det svårare med. Allra svårast är det när det kommer till attraktion för signalerna där är otroligt subtila, jag ser dem knappt när jag ser utifrån på två andra människors interaktion och att se dem när någon interagerar med mig är ju med min låga självkänsla mer eller mindre omöjligt. Än mindre förstår jag hur jag ska förmedla sånt.

Någonstans längst vägen har jag gett upp. Jag har på något vis accepterat att ingen jag blir intresserad av kommer att vara intresserad av mig för annat än vänskap. Jag är inte smart nog, utbildad nog, rolig nog, intressant nog eller snygg nog. På sin höjd underhållning för stunden.

Det har slutat med att det är allt jag är ute efter också. Underhållning för stunden, för jag kan ändå inte vara mer än så för någon. Jag klär det i fina uttryck för att det inte ska synas att jag faktiskt vet hur värdelös jag är, för så får man ju inte säga om sig själv. Jag säger att jag har så mycket på mitt bord, att jag inte har tid med en relation, jag behöver bli färdig med mig själv först innan det finns plats för någon annan.

Det finns ett litet korn av sanning där, men mestadels är det en praktisk lögn. Det finns alltid plats för kärleken i mitt liv och om folk skulle behöva bli färdiga med sig själva först skulle kärlek aldrig få utrymme. Livet är en process, vi blir inte färdiga förrän vi är döda.

Det är så dumt att min självkänsla har vuxit så himla mycket de senaste två åren på så många sätt samtidigt som den sjunkit katastrofalt på det sociala planet. Jag vet att jag är bra, men jag är inget någon vill ha.

Jag jobbar på det, men det är en lång och krokig väg.
Reaktioner:

lördag 9 oktober 2010

Cutsey crobot

Födelsedagar är bra grejer, de ger mig en ursäkt att skapa små fina saker att ge bort till människor jag tycker om. Som nu, när Roger fyllde år. Det gav mig en perfekt ursäkt till att virka en ny söt liten robot. Mönster och idé ur boken Crobots som finns att köpa från SF-bokhandeln.
Reaktioner:

söndag 3 oktober 2010

Natthimmel

Jag är en människa som har känslorna nära ytan. Det i kombination med dålig impulskontroll gör mig till exempel till en fruktansvärt dålig lögnare. Det som kommer ut ur min mun hinner sällan filtreras genom vett och baktankar. Det som kommer ut är det som är, på gott och ont.

Ibland känns det som att mina känslor ligger så nära ytan för att de är så stora, de skulle inte rymmas annars. Jag gråter nästan dagligen, av olika anledningar. Igår natt grät jag för att jag såg något vackert.

Har ni någonsin sett en himmel så fylld med stjärnor att det inte tycks finnas någon rymd bakom dem? Bara stjärnor, olika långt ifrån från oss, vissa så långt bort att de bara är en prick nyansskillnad mot det mörkblå. Bara lager på lager med stjärnor.

Här ute i skogen finns ingen ljusförorening. På natten är alla gårdars utebelysning nedsläckta och närmaste stad är så pass långt bort att jag inte ens kan se dess ljusgloria mot den svartblå horisonten.

Jag var på väg ut till min stuga för att sova men jag lade mig ner på marken, överväldigad av den mest fantastiska stjärnhimmel jag sett. Där låg jag kvar en lång stund och bara andades, förundrades och grät.
Reaktioner:

fredag 1 oktober 2010

Morgondimman

Varje dag sen jag kom hit till stugan har jag gett mig ut i skogen på promenader. Både morgonpromenader innan frukost och lite längre promenader på eftemiddagen.

Idag när jag gick på min morgonpromenad var allt perfekt. Morgondimman var där och solen strålade så vackert genom träden just när jag gick igenom den finaste biten skog. Mitt bland all sammetsmjuk mossa såg jag en söt liten hackspett.

Vilken tur att man har med sig kameran vid sådana tillfällen.
Reaktioner:

tisdag 28 september 2010

Äntligen!

Sen i fredags har jag varit mitt ute i den finska urskogen. So vanligt kom resan i precis rätt tid, jag höll på att gå unde av stress. Det roliga är att jag helt plötsligt får massor gjort.

Idag fick jag till exempel äntligen upp gör-det-själv-instruktionerna för min fina Guitar Hero-gitarr. Den hittar ni här: -STR/+CHA: Guitar Hero Makeover
Reaktioner:

onsdag 22 september 2010

Guitar Hero-pyssel!

Jag pysslar med annat än bara textil ibland. I somras köpte min far ett Guitar Hero till mig och hur glad jag än blev så var det ändå en Aerosmith-gitarr och de är fula. Jag gjorde något åt saken och har nu en av de snyggaste Guitar Hero-gitarrerna i världen. Så det så.

Jag har fotograferat hela processen och kommer att lägga upp en tutorial på det. Den kommer sannolikt att hamna på -STR/+CHA men jag säger såklart till här när den finns där.
Reaktioner:

Nationalitetsförvirringen upphör!

Nu förstår jag äntligen hur det ligger till. Jag är finsk medborgare och har aldrig varit något annat. Någonstans i mitten av mitt liv rådde det stor förvirring och mina föräldrar trodde att jag hade fixat det, samtidigt som jag trodde att de hade fixat det när jag var liten. Inget fel har alltså begåtts av myndigheterna i frågan kring min nationalitet.

Däremot så måste något ha blivit fel någonstans, för jag har röstat i två riksdagsval tidigare och eftersom jag inte är svensk medborgare så är jag inte berättigad till att göra det. Har vallokalernas personal varit så slarviga i de tidigare valen jag röstat i? Jag ämnar kontakta valmyndigheterna och ta reda på hur det ligger till.

Kvar finns bara ett mysterium: systern som inte finns. Länsstyrelsen hävdar bestämt att jag har en syster född 1984, skatteverket säger att det inte existerar en sådan person. När jag hör mig för kring mina bekanta verkar det rätt så vanligt att länsstyrelsen har felaktiga uppgifter kring sånt här . Det känns ju inte helt bra.

Så här sitter jag, snart 28 år, och upptäcker att jag inte är svensk medborgare samtidigt som ett parti som SverigeDemokraterna kommer in i riksdagen. Nu är bara frågan om jag ska ansöka om svenskt medborgarskap eller helt sonika "flytta hem"...
Reaktioner:

söndag 19 september 2010

Nationalitetsförvirrad

Idag när jag gick till vallokalen för att rösta var jag med om en ganska spännande sak. När jag väl kom fram och skulle lämna in mina kuvert sa kvinnan jag är inte berättigad att rösta i riksdagsvalet.

Mycket riktigt står det i både deras register och mitt röstkort, något jag inte uppmärksammat innan. När jag kontrollerade mitt röstkort kollade jag bara namn och adress, det fanns inte i min världsbild den minsta risk att jag inte skulle ha rösträtt.

När jag kommer hem ringer jag till valmyndigheterna som säger att jag inte har svenskt medborgarskap, de hänvisar till länsstyrelsen. Där konstaterar man att jag aldrig haft svenskt medborgarskap. Jag trodde att jag hade dubbelt medborgarskap, men inte, jag är tydligen enbart finsk medborgare.

Min mor blev svensk medborgare 2007, min far 2006 och min bror 2005, sen hade jag en syster född 1984 som är finsk medborgare, men jag, jag har aldrig varit bokförd som svensk medborgare enligt deras register.

Först och främst, jag har ingen syster. Mina föräldrar har inga andra barn utom mig och min bror och de skrattade bara när jag frågade om pappa haft något vid sidan av. Den här personen existerar helt enkelt inte.

För det andra så har jag röstat i det förra riksdagsvalet, hur kunde jag göra det om jag inte var svensk medborgare? Jag är född i Sverige, jag har bott här i hela mitt liv.

Vad har hänt? Hur kan det vara så att jag aldrig haft svenskt medborgarskap? Frågorna är många mens varen än så länge väldigt få. Länsstyrelsen hänvisar till Skatteverket och de har inte öppet idag.

Det ska bli intressant att se vart det här slutar.
Reaktioner:

tisdag 7 september 2010

Blå jeanskjol

För ett par veckor sedan hittade jag en stuvbit mörkblågrått jeanstyg på den lokala second hand-butiken. Jag var osäker på om det skulle räcka till en kjol men för 15 kronor så tänkte jag att det kan ju alltid bli en väst om inget annat. Det räckte dock precis.

Modellen på den här kjolen är i grund och botten densamma som den skottskrutiga kjolen jag sydde härom månaden. Den stora skillnaden ligger i att motvecken inte blev fullt lika djupa som på den rutiga, tyget räckte helt enkelt inte till djupare veck än såhär.

Jag sydden den här kjolen för kanske två veckor sedan och har använt den väldigt mycket, som jag så ofta gör med nya plagg jag är nöjd med. Det är en perfekt vardagskjol, något att kombinera med fina t-shirtar.

Jag är just nu förälskad i midjehöga kjolar med motveck och rak midja, så det lär bli några till. Jag kanske borde göra en tutorial?


Reaktioner:

tisdag 31 augusti 2010

Källarloot!

I söndags hjälpte jag Maria att rensa sitt källarförråd. Herrre.Gud. Hur en så liten människa kan få plats med så mycket saker i ett så litet förråd är för mig obegripligt. Det enda sättet jag kan förklara det på är att hon måste älska tetris.

Det var hemskt trevligt hur som helst och jag fick med mig MYCKET loot hem. Allt fick inte plats på bilden dock, som till exempel den splitternya fantastiska hellånga svarta yllekappan, och alla tygerna kommer inte riktigt till sin rätt här. Jag ser så fram emot att sätta saxen i tygerna.

Nu ska jag bara lyckas sortera upp allt och se till att det hamnar där det hör hemma.....
Reaktioner:

fredag 27 augusti 2010

Superstar!

För ett tag sedan fick jag en beställning på en kudde formad som en stjärna från Super Mario-spelen. Nu är den äntligen klar! Den är ca 75 cm i diameter (om man nu skulle rita en cirkel runt uddarna på stjärnan).

Kudden är sydd enligt egent mönster i knallgul tät fuskpäls från Ohlssons Tyger&Stuvar. Ögonen fick det bli en fiffig lösning till. Jag klippte ut ovaler i hård plast (aka gammal godislåda) och klädde dem med lite svart lacktyg. Det var pilligt att sy fast det men nu sitter de ordentligt och resultatet blev fantastiskt bra om jag får säga det själv.

Min största sorg i livet är att jag måste skiljas från den sammetsmjuka fina stjärnan, men det finns glädje att hämta också: Jag har rätt mycket kvar av fuskpälsen.....
Reaktioner:

torsdag 26 augusti 2010

Postapokalyps och tidsresor!

Spel-Malmers blogg var det en tävling. En kreativ rolig tävling. Man skulle fotografera alternativt redigera in sig själv i en alternativ verklighet. Jag tävlande med bilden ni ser här ovan. Jag är en överlevare efter katastrofen, och en vinnare av ett exemplar av Singularity till Xbox360.

Jag skulle ljuga om jag sa att de tinte gtog tid. I flera dagar har jag samlat material, rivit etiketter, vattenskadat böcker och smutsat ner saker. Det ni ser framför er är min källare, numer inredd som en postapokalyptisk bosättning och jag tänkte behålla den så.

Jag tog en mängd bilder igår, varav en handfull var riktigt bra och jag kommer att publicera dem, så småningom. Jag tänkte använda mig av dem i ett nytt projekt. En slags tragikomisk webcomic om livet efter katastrofen. Jag kommer att starta en separat blogg till det projektet.

Håll utkik, snart kommer den.
Reaktioner:

lördag 21 augusti 2010

This has all happened before and all of this will happen again

En av mina favoritserier är Battlestar Galactica. Det finns många anledningar och en dag ska jag skriva en lite mer seriös text om varför det enligt mig är en av de bästa Sci Fi-serierna som någonsin skapats. Idag vill jag dock bara visa upp mitt senaste amigurumi-projekt.

En natt när jag satt och chattade med en vän kom jag på den briljanta idén att virka en Cylon Centurion. Det ni ser på bild här är den första etappen avklarad: huvudet. Jag är väldigt nöjd med huvudet och känner att det kommer att bli knepigt att skapa en kropp att matcha den....
Reaktioner:

söndag 15 augusti 2010

Amigurumi-bloggeri på annan ort

Även om jag är dålig på att skriva om det så pysslar jag en hel del. Mycket av min bloggenergi har på senare tid gått till -STR/+CHA där jag i huvudsak skriver om spel tillsammans med tre vänner. Jag har haft en period nu där det har blivit extra mycket spel. Allt går i vågor, alla dessa intressen jag har. Jag kan inte pyssla med alla samtidigt. Or can I?

Jag kombinerade både spel och handarbete fint i mitt senaste alster. Mönstret till mina söta Super Mario-svampar kan hi hitta på just -STR/+CHA. Jag tyckte det hörde hemma där.
Reaktioner:

onsdag 28 juli 2010

Knee deep in self pity

Vilken dag. V-i-l-k.e-n dag. Jag var lite försenad imorse när jag skulle till tåget. Jättestressad cyklade jag iväg, en minut senare cyklar jag rakt in i en bil. En stillastående parkerad bil.Jag har ingen aning om hur det hela gick till. Jag fipplade inte med mobilen eller något sådant. Jag bara... Jag vet inte. Jag var var väldigt stressad och plötsligt tog det stopp, mot en bil.

Jag hade bara skrapat upp mitt knä tänkte jag, jag kände att det var blött på knäet men eftersom mina strumpor var hela täntke jag att det inte kan vara så illa. Det gjorde ju inte ens ont. Jag reste min cykel och insåg att min ena sko saknades. Jag letade efter den och hittasde den till sist under bilen jag cyklat in i. Jag lade mig på marken och sträckte mig efter den sedan bockade jag upp min stänkskärm på cykeln och for vidare mot tåget. Jag såg att det droppade blod från mitt knä men jag tänkte inte mer på det. Jag inser nu att jag var ganska adrenalinhög och snurrig.

Jag satte mig ner på en bänk på perrongen i och kände att jag nu började skaka och blodet samlades i en pöl på mitt knä och rann ner längst med benet. Det kändes som att blodet hade bråttom ut. När jag kom ombord tåget gick jag in på toaletten och rullade ner min strumpa. När jag såg såret förstod jag varför blodet hade så brottom; i ett så fult sår skulle inte jag heller vilja vara. Jag torkade bort det värsta av med lite papper och gick ut och satte mig.

När konduktören kom för att kontrollera min biljett frågade jag lite snällt om han hade ett första hjälpen-kit, sedan visade jag mitt knä. Konduktören blev alldeles vit i ansiktet och visste inte vart han skulle titta, han gick genast och hämtade ett kit och jag fick rengöra och plåstra om mig själv. Han såg verkligen ut att må illa medans jag inte var särskillt brydd över vare sig blodet eller såret, i chocktillstånd som jag var. Jag insåg dock att det här är ett sår som behöver mer än lite plåster och steg av vid nästa station för att uppsöka en vårdcentral.

Väl av tåget så gick jag fram till ett gäng taxichaufförer för att fråga om väganvisningar. Vårdcentralen i Bålsta låg lyckligtvis inte mer än 300 meters promenad ifrån järnvägsstationen och eftersom Bålsta är mitt ute i ingenstans så var det inte någon kö för att få vård. Det tog inte ens 10 minuter innan jag fick träffa en sköterska som tittade på såret och snabbt bestämde sig för att låta en läkare titta på det. Max 10 minuter senare kom läkaren.

Vare sig sjuksköterskan eller läkaren sa något men jag såg allt att de fann det underhållande att jag cyklat in i en stillastående bil och ärligt talat, jag tycker själv att det är lika lustigt. De rengjorde såret och plockade läkaren fram stora nålen med stora mängden lokalbedövning. Han började bearbeta mitt knä med sprutan som om det vore en julskinka som skulle saltas och även om sprutor är otäcka så var jag väldigt tacksam för bedövningen.

Allt som allt resulterade det i 6 stygn och en stolthet ärrad för livet. Seriöst. En parkerad bil. En PARKERAD bil. (Sen åkte jag till jobbet, bara en timme försenad.)


(Om man mot all förmodan skulle vilja se det äckliga såret innan det syddes så finns bild här. Varning för att det faktiskt är äckligt)
Reaktioner:

måndag 26 juli 2010

See my vest, see my vest, made of real gorilla chest

Då var både väst och kjol klara. Det enda som nu saknas är en matchande rosett och/eller hatt till. Jag är nöjd med dem båda, nu behöver jag bara en ny svart puffärmsblus till. Ungefär som den ljusgrå jag köpte på Ellos en gång i tiden. Just den blusen gick dessvärre sönder i tvätten efter dataspelsgalan, men jag har sparat den. Även om den inte går att använda igen så går den utmärkt att sprätta upp och använda som mall.

Av allt lolita-artat jag sytt är det här just nu min favorit. Nog för att det ofta blir så att det senaste man gjort blir en favorit för en stund men den här outfiten har något visst. Plaggen i sig är så väldigt enkla, tyget får tala för sig själv och de enda detaljerna som finns på plagget (knapparna på västen och motvecken på kjolen) går liksom ton i ton med känslan av tyget.

Jag är oerhört intresserad av mode, men väldigt ointresserad av trender, men jag har en känsla av att den här är hyfsat rätt i tiden nu vad gäller lolita-modet, om man bara parar ihop den med rätt blus. Jag kan helt klart se hur en boater hat skulle passa fint till.
Reaktioner:

söndag 25 juli 2010

Hello Straightjacket!

Det här är min skörd av Hello Kitty-produkter från min resa till Finland. Någonting är allvarligt fel på mig. Kan det vara så att sedan jag öppet accepterade och erkände att jag samlar på Hello Kitty så har jag släppt min samlardemon fri att härja som den vill? Eventuellt. Troligtvis. Jo.

Reaktioner:

Motsträviga motveck, Batman!

Sedan ett dygn tillbaka är jag hemma igen. Det är på sätt och vis skönt, framförallt för att jag lidit av enorm sömnadspepp hela veckan. Igårkväll började jag på den här kjolen. Tyget är ett lätt ylle, skotskrutigt med svart botten och rosa ränder som jag köpte förra gången jag var i Finland.

Det är en för mig ganska typisk kjolmodell, med ett undantag: motveck. Jag gör sällan motveck numera och har aldrig gjort det på en midjehög kjol innan men det blev ju hur bra som helst. Nu saknas bara dragkedja, vilket jag får inhandla imorgon efter jobbet. Till kjolen tänkte jag sy matchande väst och håraccessoarer.
Reaktioner:

tisdag 20 juli 2010

Det är härifrån jag kom, det här är sannigen om mig

Mina resor till Finland är viktiga för mig på flera sätt. Förutom att de låter mig vårda och behålla kontakten till mina rötter så är det också mitt enda sätt att verkligen återhämta mig ordentlig från en ganska tung vardag.

Min arbetsträning på bokhandeln är fantastisk, den har förändrat mitt liv på många sätt. För första gången i mitt liv känner jag mig behövd, uppskattad och värdefull. Jag älskar mina arbetskamrater, arbetsuppgifter och våra kunder men det är fortfarande svårt för mig, även fast jag varit där i över 1½ år nu och bara jobbar 3 dagar i veckan. Jag kämpar på för att det är värt det, jag mår bra av att arbeta och på bokhandeln får jag arbeta på mina villkor. Det finns en takt och ett organiserat kaos där som passar mig. Jag vet inte om min rehabilitering hade varit möjlig utan den här platsen.

Jag är dock inte förbi min problematik, den kommer alltid göra sig påmind, det är mycket av mitt liv utanför arbetet jag fått offra för att klara av att arbeta, mycket mer än de flesta förstår. Det är inte det att jag döljer mina svårigheter, det är det att ingen frågar. Folk är nöjda med att det ser bra ut på ytan, oavsett om den ytan är nära att spricka eller inte.

Jag tror inte att det hade gått så här bra för mig om jag inte haft gården i Finland att fly till. Ett par gånger om året åker jag hit i sisådär 10 dagar och andas. Det här är den enda platsen dit stressen och ångesten inte riktigt når. Här finns jag. Jag och skogen, jag och friheten. Det här är platsen där min barndom lever, även om den tiden är sedan länge förbi. Jag ser den i vattnet vid de tusen sjöarna, i min farmors fårade vackra ansikte och i jorden med all dess frukt. Det här är mina förfäders land, och mitt.

Det är hit jag åker för att för en stund få leva i en enklare tillvaro och känna hjärtat slå i mitt folks takt. För att på sätt och vis stanna upp, börja om, plocka upp spillrorna som är jag och bygga dem samman igen så att jag orkar leva mitt liv tills nästa gång jag kan komma hit igen.

Kanske är min återhämtning och min kontakt med mina rötter samma sak i slutändan.
Reaktioner:

söndag 18 juli 2010

Bastubad på helig mark

Varje dag sedan jag kom hit har vi åkt iväg på kvällen för att bada och tvätta oss i sjön. Första kvällen, i torsdags, åkte vi till en stuga som ägs av militären (som för övrigt är den stora arbetsgivaren i den här byn). En vän till familjen har tillstånd att föra in besökare på området, vilket också noga kontrollerades av en beväpnad vakt när vi passerade gränsen till området.

Jag känner mig alltid lite busig är jag går in på miltärt område här. Finland tar sin militär på mycket större allvar än Sverige gör och jag som har dubbelt medborgarskap är egentligen inte särskillt välkommen på finsk militär mark.

Jag övervägde att skriva "All makt åt Sverige, våra riktiga herrar" i gästboken men som tur var så lyckades jag hindra mig, Finland tar som sagt var sin militär på lite större allvar än Sverige och Finlands självständighet är fortfarande ett känsligt ämne för vissa.


Reaktioner:

fredag 16 juli 2010

Tischor tischor tischor

Nu sitter jag här i Finland igen. Hemma lämnade jag en hög med fina T-shirts som jag tänkt sy om ganska länge nu men inte tagit mig tid till att fixa. Det är inte det att det är svårt, jag har bara haft annat för mig, som till exempel att dö av värmeslag.. I den här värmen orkar jag inte göra någonting. Jag har knappt orkat spela ens och då är det illa.

Här i Finland har vi AC i stugan och jag kan andas och nästan må bra. Jag ångrar att jag inte tog med dem hit, lite sömnad hade varit lagom sysselsättning sådär under semestern.
Reaktioner:

Your mountains so lofty, your treetops so tall.....

Jag är i Finland nu. Jag åkte i onsdags och jag har alltid rest med Viking Line men den här gången blev det Silja Line och det var väldigt annorlunda. Det kändes liksom lyxigare och större, trots att priserna egentligen inte skiljer sig åt så mycket nuförtiden. Eftersom det var nytt och exotiskt för mig så sprang jag runt och utforskade på ett annat sätt, med kameran i högsta hugg.

Jag valde att resa med del i hytt istället för en helt egen, det blir mycket billigare på det viset men det är alltid lite läskigt att inte veta vilka man reser med. Jag hade tur, mina hyttkamrater var en dam på 50 och en på närmare 80. De var väldigt rara och det kändes tryggt nog för att våga lämna bagaget i hytten när jag gav mig ut på äventyr. Dock var de så himla pratglada att jag inte ville spendera mer tid i hytten än nödvändigt.

De främsta fördelarna med Silja över Viking (i alla fall med Siljja Symphony) är att de hade gratis w-lan på promenad-däcket, det var fräschare och det fanns ett Playstation 3-rum. Det var dessutom mycket bättre shopping på Silja Symphony än det är på Viking Lines färjor. Jag hittade till exempel den här fantastiskt fina Hello Kitty-muggen i rejäl storlek för €10,90 som jag försökte motstå. Det gick inte så bra, jag dricker ur just den i skrivandets stund.

På torsdag morgon klev jag upp tidigt för att njuta av frukostbuffé. Den var jämförbar med buffén på Viking Line i urval och kvalitet, förutom att inredningen kändes fräschhare. I överlag skulle jag kunna säga att Siljas fartyg har en mycket mindre känsla av finlandsfärja än vad Viking har.

Väl i land tog jag mig till järnvägsstationen och hoppade på ett tåg mot Kouvola. Jag hade bokat, betalat och skrivit ut en e-biljett hemma i Sverige, oehört praktiskt att inte behöva hämta ut en biljett men jag blev lite oroad av informationen på min biljett: "Vuxen (AI)". Var det menat för mina ögon? Vem är jag? Är alla mina minnen verkligen mina egna? Is this testing whether I'm a Replicant or a lesbian, Mr. Deckard? Frågorna är många.

Resan i övrigt gick bra och tämligen smärfritt. Så här i efterhand skulle jag säga att höjdpunkterna var passionsfruktsceesecake med persiko-iste, casinot med äkta casino-känsla och Hello Kitty-läsken min mamma köpt som väntade i kylen när jag kom hem.








Reaktioner: