måndag 11 oktober 2010

Välmenande men missriktade goda råd.

Jag skulle skriva svar på lite kommentarer till det förra inlägget, men det började bli lite väl långt så det får ett eget inlägg istället.

Tack för de fina uppmuntrande orden. Jag vet att råden är otroligt välmenande och jag blir varm av att folk jag inte ens känner blir berörda och vill hjälpa, men jag bad inte om råd. Jag skriver för att släppa på en ventil.

Jag funderade faktiskt på att stänga av kommentarsfunktionen på det inlägget för att slippa få uttryckt sympati och goda råd, men det kändes för mycket som censur så jag kunde inte. Sen försökte jag motstå impulsen att svara på kommentarerna, eftersom jag riskerar att låta som en motsträvig emo-tonåring som känner sig missförstådd och ensam i världen med sina problem, men det kunde jag inte heller.

Ni kan relatera till känslan, men det betyder inte att den nödvändigtvis uppstått av samma faktorer eller går att fixa på samma sätt. Jag säger inte att jag är unik eller ensam, men jag säger att det är ofint att slänga ur sig goda råd när man inte känner till hela bakgrunden.

Jag kommer att tänka på ett blogginlägg Julia Skott skrev i Maj. Nu handlade det om att en läsare kom in och föreslog viktminskningsmetoder, men situationen är inte långt ifrån densamma: en främling klampar in och föreslår hur hon ska bli en bättre människa. Jag har säkert gjort samma grej många gånger, och det är precis lika ofint när jag gör det.

En anonym människa föreslår en dejtingsite och pratade om att umgås med äldre människor för att bli accepterad. Jag behöver inte en dejtingsite och jag behöver inte äldre människor att umgås med. Problemet ligger inte i att jag inte hittar rätt människor att omge mig med, problemet ligger i att jag helt enkelt inte är utrustad med den intuitiva förmågan att läsa subtila sociala signaler, oavsett var det är för människa jag umgås med.

Det här är ett problem som jag behöver ta itu med, inte gå runt genom att fråga alla om precis allt rakt ut, det här är påverkar hela mitt sociala liv, inte bara mitt kärleksliv.

En annan anonym person tyckte att jag bara behöver bli bäst på något, då kommer självkänslan och då kommer folk anpassa sig efter mig, på så vis behöver jag inte lära mig social interaktion.

Jag är inte helt frisk, mina energireserver är mycket låga. Jag ser det som viktigare att lägga den energi jag har på att överleva än på att bli bäst på något, jag har inte alternativet att göra både och. Jag tycker dessutom inte att man ska behöva vara bäst i världen för att känna att man duger.

Jag har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som gör det svårare för mig att förstå sociala signaler. Det är inget som kommer att lösa sig om bara självkänslan kommer, även om självkänslan kan göra att jag bryr mig mindre om konsekvenserna i sociala sammanhang. Det är något jag måste lära mig, inget som bara kommer, som om det vore en färdighet snarare än en förmåga.

För att summera: Lita på att jag kan sköta mitt eftersom jag vet vad mitt är. Jag lovar att jag faktiskt ber om råden när jag vill ha dem. Det är fint att ni relaterar till det jag skriver, men var försiktiga med ta för givet att ni vet allt som inte är skrivet.
Reaktioner:

6 kommentarer:

Anna sa...

Jag gillar att du står upp för dig själv och är rak. Det är ingen lätt sak att lära sig, det tar ibland ett helt liv att komma så långt.
Det var längesen jag skrev någon kommentar till dig men jag finns fortfarande här, läser det du skriver och tycker du är skitbra. Kram!

slicedlime sa...

Det där med självkänsla är definitivt inte så enkelt som kommentaren får det att verka. Jag har förmånen av att ha en utbildning och en arbetserfarenhet som gör att jag är ganska nära det där "bli bäst" han skriver om, men inte gör det att jag har någon sorts generell "åh vad bra jag är"-känsla.

Jag vet vad jag är bra på, men har precis samma tvivel och självbildsproblem inom alla andra områden som många andra. Jag är grymt bra på jobbet men kan knappt hålla vänskapsband vid liv. Är jag då "bäst" eller "värdelös"? Har man så enkel bild av vad självförtroende och självbild handlar om så har man nog aldrig behövt komma över så många problem med sin egen.

Det är min egen erfarenhet... hoppas du inte tar illa upp av dess berättande.

Gröna Anna sa...

Nu ska jag försöka att inte komma med goda råd. Jag vill bara säga att jag känner igen mig mycket i texten. Jag diagnostiserades med AS för ett drygt år sen, och visst har mycket blivit lättare, men annat har blivit svårare, just för att jag har det där "ahmen jag förstår ju ändå inte, det är säkert mig det är fel på och jag som missar något" i bakhuvudet hela tiden. Så det är en ny utmaning, att skita i den där rösten, bara avlyssna omvärlden och landa i sig själv. Utan att bry sig om "hur det kanske skulle/borde vara egentligen". För min uppfattning av omvärlden är ju precis lika mycket värd och lika verklig som någon annans. Skitsvårt icke desto mindre.

Anonym sa...

Jag ber så mycket om ursäkt om du tyckte jag blandade mig i ditt liv det var inte alls så jag menade. Jag snöade in för mkt på mig själv (kanske borde jag skapa en blogg och skriva av mig i stället precis som du *ler*). Det jag ville ha sagt med min kommentar var att jag själv efter många år har lärt mig att de gånger jag har ork att vara med andra personer så måste jag välja att umgås med de få personer som "missförstår mig rätt" om du förstår vad jag menar. För att lägga kraft på människor som inte ser HELA mig är inte värt det. Det tar liksom den lilla kraften och orken ifrån mig.

Du är toppen och jag tycker det är jätte bra att du kan skriva av dig saker. Det är jätte kul när du visar upp dina sy projekt. Du är jätte duktig tycker jag!

KRAM

Pysselfarmor sa...

Bra stå på dig...du vet nog bäst själv!

lackland sa...

Sanna, I'm just gonna say one thing; I believe in you.

<3