söndag 10 oktober 2010

Självkänsla och social interaktion, svåra saker de där.

När jag pratar om hur mitt liv förändrats sedan jag fick rätt diagnos och därmed också rätt medicinering så låter det som att all förändrades till det bättre. Mycket blev till det bättre, men vissa saker blev ju istället nollställda. Med helt nya förutsättningar för precis allt så är det mycket som jag behöver lära mig helt från grunden.

Ta det här med social interaktion. Det här är något jag alltid har haft otroligt svårt med, subtila sociala signaler och oskrivna regler är något jag aldrig bemästrat men det påverkar mig mycket mer idag.

Med en helt annan medveten närvaro än jag haft förut finns det utrymme för tvekan och eftertanke på ett annat sätt än förr. Jag var mycket mer impulsiv innan min medicinering, det innebar att de där osäkerheterna oftast inte hann hindra mig från att bara göra det jag ville.

På många sätt hanterar jag min sociala fobi fantastiskt bra idag jämfört med tiden innan medicinering. Faktum är att jag tror att utifrån sett så märks den inte av alls. Jag klarar av att lämna lägenheten mer eller mindre när som helst utan att implodera av nervös energi, även under riktigt dåliga dagar. Ur den aspekten har jag inga större problem med att vare sig gå till jobbet eller mataffären. Däremot så blir jag mer och mer panikslagen över personliga relationer och sociala situationer utanför de trygga sakliga ramarna.

Det här är sånt de flesta haft en livstid på sig att lära sig att hantera, jag har bara haft ett par år. Jag är ganska säker på att jag kan avgöra om någon tycker gott eller illa om mig, så det gör ju ytlig vänskap relativt okomplicerat, men alla nyanserna där är det svårare med. Allra svårast är det när det kommer till attraktion för signalerna där är otroligt subtila, jag ser dem knappt när jag ser utifrån på två andra människors interaktion och att se dem när någon interagerar med mig är ju med min låga självkänsla mer eller mindre omöjligt. Än mindre förstår jag hur jag ska förmedla sånt.

Någonstans längst vägen har jag gett upp. Jag har på något vis accepterat att ingen jag blir intresserad av kommer att vara intresserad av mig för annat än vänskap. Jag är inte smart nog, utbildad nog, rolig nog, intressant nog eller snygg nog. På sin höjd underhållning för stunden.

Det har slutat med att det är allt jag är ute efter också. Underhållning för stunden, för jag kan ändå inte vara mer än så för någon. Jag klär det i fina uttryck för att det inte ska synas att jag faktiskt vet hur värdelös jag är, för så får man ju inte säga om sig själv. Jag säger att jag har så mycket på mitt bord, att jag inte har tid med en relation, jag behöver bli färdig med mig själv först innan det finns plats för någon annan.

Det finns ett litet korn av sanning där, men mestadels är det en praktisk lögn. Det finns alltid plats för kärleken i mitt liv och om folk skulle behöva bli färdiga med sig själva först skulle kärlek aldrig få utrymme. Livet är en process, vi blir inte färdiga förrän vi är döda.

Det är så dumt att min självkänsla har vuxit så himla mycket de senaste två åren på så många sätt samtidigt som den sjunkit katastrofalt på det sociala planet. Jag vet att jag är bra, men jag är inget någon vill ha.

Jag jobbar på det, men det är en lång och krokig väg.
Reaktioner:

13 kommentarer:

Anonym sa...

HEJ har följt dig ett tag och har en bror som lever med en situation likt din. Så jag förstår verkligen vad du menar. Själv har jag varit med om några hemska händelser som ändrat min syn på livet och dessutom är jag en outredd dyslektiker (2 av mina bröder är utredda) Jag förstår precis hur du känner dig för de sociala interaktionerna, Innan var jag tydligen omtyckt och som barn hade jag inga problem med att leka med vem som helst, men som vuxen har jag svårt att skapa relationer (både vän och pojkvän). För min del känns det som om folk inte anser det intresant nog att lära känna mig för den jag är eller acceptera mig för vem jag är.
Ska nämnas att jag varken är elak, ful eller ointelligent. Jag känner mig minst 5-10år äldre än mina jämngamla bekanta och har därför svårt att själva tillföra (för dem)intressanta samtalsämnen. Det jag märkt är att jag lättare accepteras av folk som är 10-30 år äldre än mig, då de har livserfarenhet och själva är trötta på att folk inte accepterar dem för vilka de är. Det jag ville säga är att jag själv har insett att jag måste välja vem jag vill umgås med och försöka visa dem att jag vill vara med dem, om de sedan inte vill umgås med mig så får jag gå vidare. Var öppen med dina tankar, om du är osäker på om en kille är intresserad och du själv är intresserad så säg det till honom, och är han inte det så rycker du på axlarna och säger jaha det var tråkigt och så letar du upp någon ny. För livet är för kort för att gå runt och vara osäker, alla är värda att bli älskade. sen kan jag tipsa om happypancake.com där finns jätte många trevliga killar som vill hitta tjejer att älska, var ärlig om dig själv i presentationen och var tydlig med vad du söker så kanske du hittar något, och i värsta fall har du ialla fall kommit ut på en dejt och haft lite roligt, samt social träning *ler* Lycka till!! Jag tycker du är fantastisk! fortsätt att tro på dig själv.

Patrik sa...

Tja, jag känner mycket väl igen mig i det du skriver, men det är väl knappast någon överraskning.

En som varit där sa...

Självkänslan brukar infinna sig själv när man kan något riktigt riktigt bra. Tänk världsbäst. I vad som helst, kock, sångare, sömmerska, forskare.

För att bli så bra ska man lägga ner minst 10 000, helst 20 000 intensiva fokuserade timmar på träning, i princip mellan 5 till 10 år. Numera hittar man utmärkta lärare och läromedel på världsnivå nästan gratis på nätet. Ta för dig. Alltså, välj något, satsa hårt och om 5 till 10 år är du bäst i världen på det.

Självkänslan kommer av sig själv då. Och är man riktigt bra på något tenderar även den sociala interaktionen att lösa sig, för alla andra kommer att anpassa sig till dig, och inte du till dem.

Mitt råd är "enkel": välj något nu, fokusera, särskilt på uthållighet och kör. Mät och bry dig bara om din egen "tekniska förbättring" år efter år. Vid 35 är du en stark och självsäker kvinna som alla dansar kring.

Nej, du är inte för gammal för att börja. Inte alls.
Kram

Ina sa...

Jag vet inte om du tycker att det är jobbigt att jag kommenterar trots det du skrev på twitter... :/ Hoppas inte!

Jag läste det här igår och du fick mig att inse att om jag för 3½-4 år sedan hade vetat det jag vet idag då hade jag aldrig träffat mannen som nu är min sambo O:

Precis som du skriver har jag, trots att jag ännu inte fått en diagos, börjat tveka, bli osäker och liknande för att jag vet att jag förmodligen inte tolkar saker så som andra gör.

Jag kan inte säga något peppande eller hjälpa dig egentligen, men du vet att jag finns här och jag förstår mycket av de här känslorna. Kämpa på <3

En som varit där sa...

Tänkte förtydliga mitt förra inlägg lite, trots risken att jag trampar fel igen.

Jag ser i allmänhet två sätt att hantera livsproblem, jobbiga livssituationer: blicka inåt, analysera sig själv, och blicka utåt, börja om, göra något helt annat, något nytt. Min viktigaste poäng var nog att blicka inåt, förstå sig själv, är sällan lösningen på ens problem, så där i största allmänhet.

Du har varit på nätet länge. Jag vet att du har energin som krävs, jag vet att du har spenderat minst tio tusen timmar på saker du varit biten av, jag vet att du är smart, att du skriver bra, och att du kan fokusera när du väl blir intresserad av något. Att du gör saker.

Det enda "felet" har varit att de intressen du hittills fastnat för inte kunnat ge dig något i retur.
Det jag säger är väl: välj bara något annat, något som man kan leva av, något mera mainstream än hittills och satsa lika hårt och fokuserat som hittills.

Klart jag inte vet allt, och klart du kan vara sjuk bortom den egna viljans förmåga, och då trampar jag säkert fel nu. Det kan jag bara be om ursäkt för.

Men det finns ändå en liten liten chans att jag kanske väcker en tanke hos dig, en lust att ta nya tag, att den finska sisun blir förbannad åt rätt håll. Och därför tar jag denna chansen nu igen.

Är välviljan missriktad igen, ber jag som sagt om ursäkt rakt av här och nu.

Kram igen, ska inte besvära dig mera.

Deliana sa...

En som varit där:
Du hade inte behövt förtydliga dig, i mina ögon skriver du samma sak i ditt förtydligande som i ditt första inlägg så jag antar att jag förstod dig rätt, men jag kanske behöver förtydliga mig.

Först och främst så känns det faktiskt förolämpande, hur det än var menat, att du verkar utgå ifrån att jag inte jobbar på det eller att jag inte kommit någon vart. Jag tror inte du förstår att det gör ont när folk menar att man bara inte anstränger sig tillräckligt när man redan kämpar för allt man har att ge, speciellt när man också kämpar med att komma ihåg att vara stolt över hur långt man har kommit. Allt handlar inte om att blicka innåt, självklart, men det är den biten jag oftast känner ett behov av att skriva av mig om.

Som du var inne på lite mot slutet så är det ju mycket däri problemet ligger: Jag kan inte välja själv vare sig när, hur mycket eller på vad energi och koncentration kan lägga sig, och när energin och koncentrationen inbefunnit sig är den sjukt enkelriktad, det finns inte utrymme för annat. Syr jag så syr jag intensivt dag och natt i ett par dygn, glömmer bort att äta och dricka, till exempel. Jag väljer inte medvetet att satsa på saker. Jag blir besatt av saker, maniskt, och inte när jag själv väljer att bli det, resten av tiden är allt bara kaos. Det är lite grejen både med Bipolär sjukdom och ADHD, som är mina två huvudsakliga diagnoser.

Det är inte toppen av ett isberg man ser här i bloggen. Det är mer eller mindre hela min produktivitet som visas upp. Jag startade bloggen en gång i tiden delvis för att liksom påminna mig själv om att att jag är bra när jag orkar göra saker, som för att motivera mig själv. Jag håller inte mitt hem städat och jag gör generellt ett storkok i veckan för att jag inte orkar laga mat så mycket oftare än så.

Att jag är jätteproduktiv säg 2-3 dygn på en månad medans jag är apatisk och/eller lider av svår ångest resten av tiden gör det ju att det kanske inte är fullt så enkelt som att "bara välja annat".

Det är liksom den sortens "goda råd" som faktiskt hållit mig tillbaka när jag var yngre. Eftersom jag inte kunde "bara" göra som man ska, ja då måste jag vara helt utan hopp och fullkomligt värdelös. Det tog ganska många år innan jag började våga i min alldeles egna takt och enligt strategier som funkar för mig börja bygga upp ett liv.

Jag har kommit otroligt långt, jag arbetstränar nu till exempel, och även om jag resten av tiden knappt klarar av att se till att jag får i mig mat eller att mitt hem är sanitärt så gör jag det. Jag är aldrig hemma från jobbet i onödan. Mitt sociala liv är till 90% över internet, jag har inte energin att umgås med folk iRL och som det märks här i bloggen så har mitt skapande sjunkit drastiskt. Min energi går åt till mina 3 dagar a 5 timmar vardera, och jag försöker att vara stolt över att jag klarar av det idag, för jag vet hur omöjligt det hade varit för bara några år sedan.

Jag har fortfarande en mycket lång väg att gå, och den här bloggen är för mig en plats där jag ska kunna släppa på den där frustrationsventilen, för man blir frustrerad. Det gör ont att evolvera och det tar tid, jag vet att det finns andra som kan dra nytta av att se att andra också har det tungt. Åtminstonde har det varit mig till stor tröst att läsa andras blogginlägg förr.

Vad tror du har hållit mig vid liv hittills om inte den finska sisun? ;)

En som varit där sa...

Jag kan bara be dig att läsa mig så neutralt som möjligt. Det är bara så det är menat.

Jag uttrycker absolut inget omdöme om dig som person. Det skulle aldrig falla mig in att påstå eller ens tänka något dåligt eller "förminskande" om dig. Alls. Aldrig.

Kram

Deliana sa...

Mm, men när du säger att det bara är för mig att göra på ett annat sätt, hur menar du att det inte är ditt sätt att säga att jag gör fel?

Förstår du hur jag menar att det låter?

En som varit där sa...

Jag förstår hur du läser det. Det är inte så det är menat.

Närmast kommer man om man tänker sig ett rent neutralt förslag på handlingsväg. Men kan strunta i det eller tycka att det är dumt och tråkigt eller till och med oförskämt av mig att komma med sånt, men man ska inte lägga i någon värdering om dig som person i det. Det finns inte. Det fanns inte i mina tankar alls.

Ett annat sätt är att föreställa dig att orden är din bästa väns. Jag förstår att det är svårt, men där någonstans hittar du det avsedda innehållet.

Vi kanske ska ge oss. Jag har sagt allt jag har velat säga och lite därtill.

Tack och kram igen.

Deliana sa...

Jag vet att du vill dig väl, och var noga med att påpeka det i svarsblogginlägget också, så jag läser det som något väl menat, men om det så vore ur min bästa väns mun så gäller detta: Jag bad inte om tips på en handlingsväg.

Känner du dig aldrig förnärmad när någon ska visa dig hur du "borde" göra när du gör något du redan har full koll på? Om du sen förklarar att du vet precis vad du gör och personen fortfarande insisterar på att dennes sätt är bättre? Ser du vart jag är på väg?

Det spelar ingen roll hur väl menat det är när det är oönskat.

Alltså för att förtydliga: Jag tackar för välmeningen men ger dig arga blicken för resten.

En som varit där sa...

Sure. Helt ok.
Jag kan leva med det, din arga blick. Inte mer än rättvist.

Elin sa...

Hej!

Jag vill fört och främst säga att jag inte är insatt i hela diskussionen som förts här på kommentarerna. Men jag kunde bara inte låta bli att skriva lite jag med. Jag hoppas att det är ok.

Jag förstår hur det känns att få råd utan att man ber om dem. Eller att någon har åsikter om ens liv som faktiskt gör mer skada än nytta. Hur väl menade det hela är så kan det ge en effekt som gör allt tyngre istället för lättare. Jag hade en vän som hade väldigt mycket åsikter om min sjukdom (endometrios) och hennes sätt att hoppa på mig gjorde att jag istället drog mig undan. Hon kändes anklagande och som om jag inte gjorde mitt bästa att bli frisk. Det har lett till att jag inte har någon kontakt med henne alls för att jag känt mig så sårad. Hon har säkert inte menat någonting illa, formulerat sig fel eller varit för intensiv då jag varit orkeslös. Men i grund och botten tycker jag att det är fel att ge personliga råd om personen i fråga inte ber om det. Så. Nu var min åsikt sagd.

Vill bara avsluta med att din blogg ger mig fantastiskt mycket inspiration! Dina skapelser är vackra och fantasrika. Du har till och med fått mig att börja med "tatting".

Hade aldrig trott att du hade några diagnoser alls om du inte hade skrivit om det. Via din blogg ser jag en otroligt rolig, smart och cool kreativ tjej. Bara så att du vet :)

Många kramar från en tjej som klickar in på din blogg med väldigt jämna mellanrum!

Elin

DHN sa...

Jag tycker att du verkar vara en mycket intressant person. Jag är helt övertygad om att du har enormt mycket kärlek att ge, även om dina kraftreserver är små så tror jag att du har det inom dig. Själv kan jag säga att jag tröttnat på allt det ytliga som är i den "vanliga" världen. Jag har väldigt svårt att se hur någon inte skulle vara överlycklig över att få dejta dig. Jag skulle i alla fall bli överlycklig för chansen. /D