Hälsningar från Finland

Jag sitter i en stuga mitt ute i de finska urskogarna just nu och myser. Stolthet och Fördom på tv, mitt favoritgodis i munnen och min netbook framför mig. Jag har haft en fantastiskt fin jul, som vanligt.

Det blev mycket lite handgjort den här julen och det gör lite ont I hjärtat. Det känns fel. Jag har ju i så många år nu skapat merparten av mina julklappar med mina bara händer, lagt ner timmar av kärlek och hårt arbete på dem men inte iår. Det fanns inte tid, det fanns inte energi. I år har jag jobbat istället.

Sakta men säkert börjar jag känna att jag http://kanske aldrig kommer kunna ha det kreativa produktiva som jag alltid haft i mitt liv. Jag har så små energireserver. Allt jag har går åt till att jobba och att försöka ta hand om mig själv så jag klarar av att jobba nästa dag igen. Jag ångrar inte att jag tog steget och började arbetsträna, men jag önskar att jag kunde få jobbet och mitt kreativa skapande att finnas samtidigt. Det är nog inte omöjligt, men det kräver nog en del experimenterande med strategier.

Det enda jag gjort själv iår är farmors julklapp. En brosch i form av en stor prålig svart ros. Hon har länge önskat sig en sådann och hon blev så glad när hon öppnade paketet att hon skrattade och nästan skrek rakt ut. Jag lade upp en tutorial för ganska länge sedan på hur jag gör mina tygblommor och här om kvällen hittade jag en liknande beskrivning på en annan site med en något snabbare variant av samma metod som jag tänkte att jag skulle dela med mig av. Här hittar ni den.

Jag fick fantastiska julklappar, betyligt bättre än jag kunnat hoppas på. Jag har länge behövt en trådlös router och en sådan fick jag, likaså en ny allt-i-ett-skrivare som fungerar trådlöst. Lite smycken och Hello Kitty-saker, pengar, allmänna sånna där småsaker man får runt jul. Men det bästa av allt kom i en ganska liten avlång låda. Jag öppnade kartongen och tog fram en bit papper med en utskriven produktbekrivning. Det tog en stund innan jag förstod vad det var jag hade fått... Jag fick en ny TV. En ny fin 32” platt-TV. Jag har länge behövt en ny, den jag haft tills nu är mer än 15 år gammal, på väg att ge upp och därtill lånad av en vän. Jag hade inte ens kunnat föreställa mig att jag skulle få en ny TV i julklapp. Min bror visste inget om att jag skulle få en TV, så han blev lika förvånad som jag. Att han inget fick veta innan berodde på att han fick ett likadant paket själv. Rättvist var det, och oerhört generöst. Längtar efter att få komma hem på söndag och leka med nya elektroniken!

Jag hoppas att ni alla har haft en fantastiskt mysig jul, på ett eller annat sätt.

Reaktioner:

Framtid, I has it

Det är inte för att mitt liv är händelselöst som jag inget skrivit på länge, snarare tvärtom. Det har hänt så vansinnigt mycket att jag inte haft tid att hitta den ro jag behöver för att blogga.

Det största och viktigaste av allt: Jag fick min ansökan om förlängd aktivitetsersättning beviljad. Jag kommer nog aldrig glömma bort den där dagen, även om jag inte kommer att komma ihåg datumet. (Jag tror att det kan ha varit 27:e Oktober. Siffror har aldrig varit min starka sida.)

Jag skulle iväg till ett möte i den trepartssamverkan jag ingår i, dvs med mina handläggare hos arbetsförmedlingen och försäkringskassan samt min kurator. En timme innan jag skulle cykla iväg damp det ner ett stort tjockt kuvert genom brevinkastet, det var från försäkringskassan och jag kände på en gång att det där, det där måste vara beslutet. Med darrande hand plockade jag upp det proppmätta kuvertet och tittade på det en lång stund innan jag till sist vågade öppna det. Det stod att jag hade fått min aktivitetsersättning beviljad i 1½ år till.

Jag var tvungen att läsa om det flera gånger och kontrollera att det faktiskt är 2010 nu innan jag faktiskt förstod vad det stod. Jag minns inte om jag faktiskt skrek eller om det bara kändes så, men tårarna bara sprutade. Jag har aldrig känt mig så lättad i hela mitt liv.

Jag lyfte luren och ringde mamma det första jag gjorde. När hon svarade grät jag och hon blev fruktansvärt orolig, hon frågade vad som hänt och jag kunde knappt få fram orden. Jag förklarade att det var glädjetårar, att jag fått min ansökan om aktivitetsersättning beviljad.
”- Och vad innebär det då?” frågade hon försiktigt.
”-Att … att... jag blir kvar på bokhandeln!” varpå jag började riktigt fulgråta och kunde knappt andas.

Jag lyckades samla mig precis i lagomt id för att ta mig iväg på mitt möte, men även där var jag så nräa att brista i gråt hela tiden. Alla känslorna låg och lurade precis under ytan och jag fick torka tårarna många gånger under det mötet. De kändes uppriktigt lyckliga för min skull, jag kände verkligen att de tyckte att jag förtjänade det här, att jag gjort så stora framsteg under det året som gått och att de faktiskt kämpar för mig.

Jag känner att jag har en chans, en framtid. Jag ska utnyttja den tiden jag fått beviljad väl och kämpa för att få ordning på mitt liv. Jag kommer aldrig kunna toppa framstegen jag gjort under det här året, men jag kan alltid röra mig framåt, om så med pyttesteg...

Reaktioner:

Jag borde lära mig flera språk

Det var lunchtid och relativt lugnt i bokhandeln. Det fanns kunder, utströdda lite här och var i butiken men inte någon direkt kö i kassan. Jag var på väg till kassan och just när jag rundade ett hörn stod där 5 män i 25-årsåldern och blockerade min väg.

"Ursäkta mig, jag måste förbi", de flyttade rart och artigt på sig, så gott de kunde, och jag ormade mig igenom den blygsamma folkmassan. När jag passerat hör jag dem sätta igång på finska. Jag kände att de tittade efter mig, och de började prata i normal samtalston om att den där, hon var minsann inte dum att titta på. Ingenting nedsättande alls, de bara pratade om att de tyckte jag var snygg, de råkade bara vara helt övertygade om att jag inte förstod vad de sa. De såg ju lite besvärade ut när jag frågade dem på finska om de ville ha hjälp...

Jag älskar sådanna här situationer, och jag råkar ofta i dem. Speciellt roligt är de om de säger något förolämpande och man sen lite fint kan visa för dem att man faktiskt förstod vad de sa.

Komplimanger är ju folk snåla med här i världen, så man får ju sluka allt man kan tjuvlyssna sig till... ;)

Reaktioner:

This is halloween, everybody scream!

I går kväll var det Halloween och jag var utklädd. Dräkten var lite sådär sista minuten, jag bestämde mig först natten innan vad jag skulle vara och beslutet fattades i huvudsak för att jag redan hade allt jag behövde. Det enda jag egentligen gjorde nytt var att jag sydde fast lite rött tyll på min BH och jag klippte av fingrarna på ett par spetshandskar. Det blev en ganska hyfsad dräkt ändå, måste jag säga. 10 poäng till den som kan gissa vem jag skulle föreställa utan att kika på bildens titel.

Förutom en halloween-fest igår så deltog jag i rysarkväll på biblioteket i Enköping i fredags, som spåtant. Det var fantastiskt roligt, precis som förra året. Alla barnen hann tyvärr inte komma in och bli spådda, men de som gjorde det verkade helt klart uppskatta det. Min vän Henrik som jobbar på biblioteket vittnade om att jag tydligen var kvällens höjdpunkt. Några barn kom utrusande ur mitt spåtantsrum och ropade ut "Hon äger!", jag hörde flera barn säga "Hon kan spå på riktigt! Hon är asbra!" Nånting gjorde jag uppenbarligen rätt.

Jag har en hel del rekvisita när jag gör mitt spåtants-gig på biblioteket, mycket dukar, ljus, vackra gamla böcker, en kristallkula och en tarotkortlek som ser väldigt mystisk och gammal ut. Jag klär mig som en klassisk zigenare, mycket smycken, svepande kjolar, mycket smink och ett plingande magdansbälte om höften. Stämningen är nyckeln.

När jag väl fått rätt stämning, både med rekvisita och med min inre teaterapa, är det lätt att luras. Jag talar om för dem att de behöver inte ställa några frågor, jag har svar även på de frågor de själva inte ens vet att de har, en mystisk blick och ett leende och de är redo att sluka precis vad jag än säger härnäst!

Jag lät barnen plocka ett kort ur tarotleken, och att titta på det. Jag bad dem att berätta för mig vad de såg eller tänkte på när de tittar på kortet. Självklart ser de någonting som säger en hel del om deras personlighet eller deras intressen, jag snappar upp det och ger dem en spådom relaterad till det, en positiv men realistisk sådan såklart så de blir lyckliga av vad jag säger och vill tro på det.. Ganska enkel psykologi egentligen, och väldigt roligt att applicera på det här sättet. :)

Firade ni halloween på något sätt?

Reaktioner:

Veckans bokomslag

Time Travel Romance är en antologi med, och jag citerar här, "Noveller om romantiska möten över tidsgränserna. " Tänk att romanshyllan aldrig slutar förundra mig med sina ostiga omslag..

Reaktioner:

Veckans bokomslag

Jag msisade förra veckan, ber så hemskt mycket om ursäkt, men den komemr här i efterskott. Worth waiting for? Hmm... Devil in a Kilt, av Sue-Ellen Welfonder. Underbart! Ja, nej?

Reaktioner:

Stockholm Zombie Walk II - Return of the living dead

Fotot av JimmyB.

I lördags var det Zombie Walk igen. Jag tänkte inte skriva jättemycket om den här, men länkar vidare till den artikel jag skrivit på Myskoteket. Där finns bilder jag tagit från själva walken men jag har lite bilder att visa här också!

Innan promenaden hade vi smink-stund på SF-bokhandeln. Lite folk som ville ha hjälp med sminket kombinerades med lite folk som gärna hjälpte till med sminket. Magiskt bra blev det. Jag gjorde mitt smink själv dock. Jag har ett svårt kontrollbehov och visste precis vilken effekt jag ville uppnå. Nådde den nästan. Skulle haft bättre material att arbeta med. Ni vet, smink istället för oljefärger, men det blev helt ok vill jag nog påstå.

För att se alla mina bilder från den dagen, besök min Flick'r. Jag tog inte så många dock.

Reaktioner:

Tyg från de tusen sjöarnas land

Mamma och pappa har varit i finland nyligen och de tog med sig lite fina saker på vägen hem. Finast av allt var Farmor, soms tannar här i Sverige tills på Söndag. Igår kväll kom far, mor och farmor på besök. Det finns en liten tygbutik i staden nära vår stuga som jag hittade så vansinnigt mycket vackra tyger i sist jag var där. Bland annat det lila tyget jag sydde en blus av. Mamma hade gått in i butiken och letat reda på det fulaste tyget hon kunde hitta och köpte det. Det funkade. Jag och mamma har gaaanska olika smak och hon vet precis hur fult det ska vara för att jag ska älska det... Det är ett mjukt bomullstyg och blir troligtvis en puffärmsblus eller två.

Reaktioner:

Veckans bokomslag

På bokhandeln har vi en romanshylla. Det finns en mängd helt fantastiskt roliga framsidor på många av dem och jag tänkte att det kunde vara skoj att dela med mig av lite guldkorn. Först ut "Hot for the Holidays".

Reaktioner:

Love lost, and avoided.

Det var väldigt länge sedan jag skrev något personligt. Det är egentligen inte för att jag inte haft något att skriva, det har mer varit en fråga om att det har varit för mycket, att jag inte fått ro att skriva. Det tråkigaste av allt är väl kanske att jag börjat känna mig lite feg inför att skriva "personliga" saker här i bloggen. För att försöka motverka den där fegheten tänkte jag försöka babbla på en liten stund om saker som känns mycket just nu. Ber om ursäkt på förhand för eventuellt kaos.

Det här året har varit ett stort år, mycket har förändrats både i min situation rent världsligt men också inom mig. Det finns mycket jag har lärt mig om mig själv och hur jag påverkar människor omkring mig, framförallt de allra närmast mig. Mest saker jag alltid liksom vetat, men ibland får man en aha-upplevelse som slår till lite närmare hjärtat, som får en att inte bara förstå utan förstå.

Kärlek och relationer i förhållande till mig har jag lärt mig en hel del om till exempel. Framförallt har jag lärt mig att jag bör hålla mig så långt borta ifrån allt vad kärlek och relationer heter. Det är inte en fråga om att jag är rädd för att bli bränd, även om det också är en faktor. Jag har inte riktigt råd att gå igenom en massa drama när min livssituation i övrigt är så instabil. Men i grund och botten är det en fråga om energi. Jag har väldigt begränsat med energi och har inte en chans att ha både ett fungerande liv (som arbete, mat, ordning på pappersarbete och lägenhet) och en fungerande relation. Det ena eller det andra måste ta stryk, det går inte att få balans på det. Kanske någon gång i framtiden, men jag har ärligt talat lite svårt att se det i horisonten över huvudtaget.

Jag måste alltså göra ett medvetet val att leva ensam och det är inte så lätt. Jag är en kärleks-junkie och kastar mig in i en relation med hela min varelse när någon väl lyckas få mig på fall. Jag kan inte älska halvhjärtat. Jag glöder inte, jag brinner. Däremot är jag, dessvärre, fullt kapabel till att sköta själva förhållandet till människan ifråga halvhjärtat.

Jag tror inte att det är helt omöjligt för mig att ha en fungerande relation, men det känns som att det ställer lite större krav på min partner i nuläget än vad som känns rimligt.

För lite mer än en månad sedan fick jag mitt hjärta krossat. Sure, fine, jag har blivit bränd förut men just det här var ett wake-up-call. Vi sa aldrig att vi skulle ha en långvarit seriös relation, faktum är att vi undvek i den mån vi kunde att kalla det för ett förhållande ens, men det var på många sätt en av de viktigaste relationerna jag haft. Han fick mig att känna saker jag aldrig känt förut och det var läskigt. Framförallt fick han mig att känna mig älskad och trygg på ett sätt som ingen annan någonsinn lyckats. Jag som brukar ha sån koll på mig själv känslomässigt, han fick mig att helt tappa fotfästet och jag blev som en osäker liten tonåring igen.

Jag blev rädd för vad jag kände, lika mycket upprymd och sen rädd igen för att bli av med allt det. Jag försökte fly men han lyckades alltid lugna ner mig igen, jag behövde honom mer än jag var rädd för det okända. Till sist orkade han dock inte, min rädsla och osäkerhet nötte ut honom, ett typiskt fall av "self fulfilling prophecy". Jag blev så rädd för att nöta ut honom, att jag blev än mer osäker och än mer rädd för att förlora honom och till sist så.... Det är så vansinnigt tråkigt när en relation som på så många sätt är så fantastisk nöter ner bägge parterna. Särskillt trist när den huvudsakliga orsaken till det är jag.

Jag vet att det krävs två personer för att ha sönder en relation, men jag har alla fakta och aningens bättre självinsikt än folk tror att jag har. Jag vet att det var jag som var kossan i den här relationen, även om han sannolikt kunnat göra saker annorlunda också.

Det var mycket som hände i mig under relationens gång och ännu mer efter att det tog slut. Många smärtsamma insikter har kommit till mig, jag har lärt mig väldigt mycket och det har tvingat mig att göra en del val som jag borde gjort för länge sen.

Så. All visdom åsido, jag har ju faktiskt ont i hjärtat också. Mitt hjärta och min kropp skriker efter honom när jag inte är på min vakt och jag vet inte hur jag ska hantera det här. Det är en saknad jag inte är van vid att känna. Vanligtvis efter en breakup är jag fullkomligt rasande och förtvivlad en stund men sedan ger det med sig. Såväl förtvivlan som ilskan. Nu är jag bara.. Det är bara saknad och en stickande sorg, och den är stundtals förlamande. Det har visserligen bara gått en månad, men det är inte såhär det brukar vara. Ingenting med den här relationen var som det brukar vara.

Värst av allt är nog att han brytit kontakten med mig helt, så jag har inte en chans att skapa en annan relation till honom. Hans namn kommer alltid att stå för förlusten av något av det vackraste jag haft.

Jag känner lite för att skriva emo-poesi på engelska. Så illa är det.

Reaktioner:

Zombie walk-dags igen!

På lördag, den 10:e Oktober är det återigen dags för Stockholm Zombie Walk. Förra gången hade jag inte direkt avancerat smink, körde mest på att överdosera fejkblod istället men den här gången vill jag göra något lite mer utstuderat. Därför sitter jag och experimenterar med lite sårsmink. Det ni ser på bilden ovan är vad jag pysslat med ikväll. Jag har använt mig av trälim, toalettpapper, mer trälim och akrylfärg. Inte så dumt för att vara ett första försök. Nästa gång ska jag dock använda en svamp för att applicera färgen för att få den att spridas lite bättre. Jag använde fingrarna nu och det gav ett lite ojämnt resultat.

Zombie-walken verkar inte ha någon hemsida men det finns ett facebook-event att kika på.
För lite inspiration vad gäller smink har jag såklart lite länkar att dela med mig av:

http://thegirlinthebigbox.deviantart.com/art/zombi-face-tutorial-99886488

http://www.fullhalloween.com/blog/2303/homemade-halloween-make-up-bruises-blood/#more-2303

http://www.instructables.com/id/How-To-Make-Zombie-Makeup/

Reaktioner:

Författarbesök på bokhandeln

I tisdags fick vi besök av Nick Perumov på bokhandeln i Stockholm. Jag har inte läst något han skrivit, dessvärre, men det var en väldigt intressant kväll likväl. Perumov verkar vara såväl intelligent som ödmjuk och hade en hel del tänkvärt att säga om sina böcker. Självklart köpte jag den första boken i hans serie "Svärdets väktare" och fick den signerad.

Reaktioner:

Nerdyboy

Jed. Du är skadad.

Reaktioner:

Smått smått, men gott gott

Köpte för ett tag sedan några bedårande små knappar via ebay. De var alldeles för dyra för att använda som knappar på ett plagg (jag är jättesnål) men precis lagom för att använda som blickfång i lite hårprydnader.

Reaktioner:

Vissa dagar...

Vissa dagar borde man inte över huuvud taget kliva ur sängen.

Det började med att jag försov mig med en timme. Jag brukar gå upp i god tid, så även om jag försov mig skulle jag hinna med ett tåg så jag precis hann i tid till jobbet. Tåget var en kvart försenat och när det väl kom var det så fullt med folk att det inte ens gick att sitta mellan vagnarna, för där stod det så packat med folk att man var tvungen att stå upp.

Det enda som kunde rädda mig nu var min morgonlatte. Varje morgon går jag direkt till Espresso House som ligger mitt emot bbokhandeln och köper en stor vaniljlatte. Så jag krälar mig fram genom butiken, svag av min längtan efter koffein, mummlandes något om latte bara för att nå fram till Espresso Houses dörr där det satt en lapp upptejpad. "Stängt på grund av elfel. Vi öppnar så fort problemet är löst".

....

...............

Sen var det en kund som ville köpa ett spel i present till sina barn, men barnen var där så hon kunde inte köpa det då, hon frågade mig jättesnabbt om jag trodde det ksulle vara kvar en kvart senare, så hon kunde göra sig av med barnen. Jodå, sa jag, och just den där kvarten senare så var samtliga ex sålda. Ett spel som generellt säljer väldigt dåligt och som vi hade 3-5 exemplar kvar av...

När det började närma sig lunch började jag dessutom känna mig sjuk. Ont i magen och yrsel, som inte ville ge med sig, men vid lunch hade Espresso House i alla fall öppnat så jag kunde få min vaniljlatte och ett leende från min favvobarista. Där kändes det _nästan_ som att dagen inte var helt åt skogen.

Så småningom var det ju dags att dra sig hemåt. Jag hann med ett lite tidigare tåg än det jag normalt tar men när vi passerat Sundbyberg saktade tåget ner. "Spårfel", hette det, och vi rullade fram i snigelfart...

Väl framme i Enköping täntke jag ta en sväng förbi affären och handla. När jag handlat klart och kliver ut så regnar det såklart. Ganska rejält. Just som jag skulle bestiga min cykel sa en lustigkurre till farbror "Du får nog ta och fälla upp sufletten". Istället för att göra som mina instikter ville, dvs att slita honom i stycken i ren missriktat agression, svarade jag "Ja hade jag vetat om det här hade jag inte tagit cabben".

NU sitter jag hemma, är jättetrött och känner mig småsjuk. Hur var din dag?

Reaktioner: