Kvällsläsning

För mig alltså, inte för er. Idag kom mitt paket från Adlibris innehållandes denna mycket vackra bok. Det är en Limited Edition Bioshock Infinite Strategy Guide. Behövde jag den? Nej. Det var helt och hållet ett okynnesköp eftersom jag vill ha allting jag kan få tag på som är Bioshock Infinite-relaterat. För att jag är en tönt. Och älskar Bioshock Infinite. Infinite love.

Det KANSKE blir en slags unboxing- och recensionsvideo för den och OM det blir av så dyker den upp på Kraid, såklart. Eventuellt kommer den imorgon eftermiddag. Självklart säger jag till om och när den dyker upp.

Knappast en rugguggla

Jag hann inte få iväg någon bloggpost igår. Det innebär att jag ligger back tre bloggposter i #Blogg100 so far? Oh well. Det sista pysslet jag gjorde för Level blev denna amigurumi. Det ska föreställa ugglan från Link's Awakening till Game Boy. Lite söt är han väl allt?

The BIOSHOCK song

Won'tcha come on down to Rapture, jam a needle in your arm
It'll slowly corrode your genetical code, but it's all part of the charm
So you're a gross abomination, but in time you're gonna be...
So glad ya came on down to the best little town at the bottom of the deep blue sea

Hop in a bathysphere, take in the atmosphere, it's like New York, but with more fish
This unholy demon spawn looks like Joan Rivers in the morning,
but down here she's quite a dish

Aquatic nightmare drones are known to freely roam
with little sisters who require their help
I mean to tell you plainly mister, if that thing there was my sister,
I'd believe I'd disown myself, mahhh!

So you're stuck awhile in Rapture, and politically it's ...tense?
Libertarians scream, it's an Ayn Rand wet dream, and brother I mean soakin'
I'm not even jokin'
Don'tcha know the locals love the lifestyle, watch 'em scale the walls with glee
They're glad they came on down to best little town at the bottom of the deep blue sea

Try out the U-invent, it doesn't cost a cent, you're gonna love to mix and match
Just steal some glue from evil red guy, and a screw from smelly dead guy,
and you've made some crap from scratch

And there's this Atlas Joe, right on your radio, and he'll give you helpful hints and such
I bet you'll do his bidding blindly if he utters "would you kindly," but ohhhh,
I've said too much

So, you get a bit of story and a horrid killing spree!
Because you came on down to best little town
You're tryin' not to drown in this creepy town,
It really takes the crown though it's the only town in the bottom of the deep blue sea,
Forget Atlantis, it's the best little town at the bottom of the deep blue...
Somewhere beyond the sea, they spell it R-A-P-T-U-R-E.

Återkomsten av Mad Men och min kärlek till TV-serier

Imorgon kväll har säsong 6 av Mad Men premiär i USA. En vecka senare sänds det på kanal 9 här i Sverige. Vi får se om jag har tålamodet att vänta tills dess men jag skulle inte satsa pengar på det direkt. Min pepp är ENORM, för att inte tala om min längtan efter att se Christina Hendricks igen.

Jag älskar verkligen TV-serier. Film som format passar mig inte alls. Dels är det långa sjok tid jag ska orka sitta både stilla och fokuserad men framförallt upplever jag att jag sällan hinner känna någonting för en film. I en TV-serie finns det plats för så mycket mer djup, så många fler trådar som det dessutom finns tid till att reda ut och spinna vidare på. Det finns tid att leva i världen som byggs upp.

Dock ogillar jag verkligen att behöva vänta en vecka mellan varje avsnitt. Allra helst vill jag plöja en eller flera säsonger över en helg men det har kommit så förbannat mycket bra TV de senaste åren att jag inte längre har något val. Min själ törstar efter de här serierna och jag står inte ut med tanken på att vänta ett halvår eller ett år mellan varje säsong. Lyckligtvis är serierna så många att jag nästan alltid har ett nytt avsnitt av någonting att se på.

Game of Thrones härom veckan och Mad Men imorgon.. Good times. Oh yes, good times indeed.

En textvägg

Igår nämnde jag att en lite längre recension av Bioshock Infinite var på gång. Imorse, någonstans kring åttasnåret publicerades den.

Det blev en "wall of text", och ärligt talat had jag kunnat mala på i ett antal tusen tecken till. Det är svårt att fatta sig kort när det kommer till det här spelet, om nu 3000ish tecken kan kallas för kort. Speciellt svårt är det att hålla sig ifrån spoilers när jag ska berätta om mina känslor för Bioshock Infinite och allt den väcker inom mig.

Kanske återkommer jag om en vecka eller så, i någon slags spoilerinfekterad monstertext där jag fokuserar på att berätta om min upplevelse snarare än informera läsaren om spelet. Jag ska bara spela om det en gång till först.

Recensionen hittar ni för övrigt här.

Många men tomma.

Vad känner jag egentligen för #Blogg100 så här långt? Jag får ur mig en liten gnutta text varje dag men det är ju långt ifrån kvalitativa uppdateringar det rör sig om. Jag vill hålla ut tills jag har kommit i mål, men jag ska fundera lite på hur jag egentligen vill fortsätta efter det. 

Kanske blir det en eller två gånger i veckan? Bara jag håller mig aktiv och levande på ett eller annat sätt utanför Twitter. En gång i tiden bloggade jag regelbundet OCH kvalitativt. Det borde liksom  inte vara en omöjlighet att hitta tillbaks till det. Jag tror faktiskt att #Blogg100 ändå hjälper mig med det. Jag har tappat mycket av den ångest jag tidigare haft i samband med bloggandet, jag är inte så rädd för att publicera något som inte känns superintressant längre.

Imorgon bitti dock kommer något betydligt mer kvalitativt upp, dock inte här. Min fullängdsrecension av Bioshock Infinite kommer upp någonstans kring 08:00 men redan ikväll kan ni läsa en betydligt kortare version här.

Kort.

Dagens inlägg blir mycket mycket kort, eftersom jag har väldigt mycket att göra och timmen är sen.

Idag tog jag ett beslut jag känner mig ganska tillfreds med. Jag bestämde mig för att frånsäga mig uppdraget att skriva pysselartiklar till dataspelstidningen Level. Jag älskar att pyssla och att göra tutorials men uppdraget för Level kändes helt enkelt inte jag längre. Ända sedan min spalt flyttats till retrosektionen av tidningen har jag känt mig kvävd och begränsad på ett sätt som sugit ut den skaparglädje mina artiklar en gång i tiden gav mig.

Jag älskar retrospel, det gör jag, men rent konstnärligt ger det mig inte den inspirationen längre. Det känns så väldigt gjort, alltihop. SÅ i framtiden kommer merparten av mina spelrelaterade pyssel att publiceras på Kraid.se och självklart fortsätter jag att pyssla i Robot.

I en alternativ tidslinje har jag gjort det jag planerade.

Den här dagen var tänkt att vara produktiv, vilket den också blev om än på fel sätt. Det jag egentligen skulle göra idag var att skriva flera texter, bland annat en ganska lång recension av Bioshock Infinite samt ägna en stund åt att göra iordning den där nya wordpressinstallationen jag nämnde härom veckan.

Det jag istället gjorde var att gå på en någorlunda lång promenad, diska, städa, rensa samt organisera min städskrubb och prismärka en jävla massa grejer jag ska sälja på loppis på lördag. Det och lära mig en viss visa på ukulele. Väl spenderad tid om ni frågar mig.

En vacker dag, när jag börjat bli lite mer bekväm med min sångröst kanske jag spelar upp den för er, men tills dess, njut av den Courtnee Drapers skönsång och Troy bakers ljuva gitarrspel.

Tanken vandrar

Det känns som om klockan är så väldigt mycket mer än vad den faktiskt är. Ändå är det faktiskt bara en timme aom skiljer. Tänk att övergången till sommartid gör så mycket. En lång dag med mycket som snurrat i huvudet gör att jag är betydligt tröttare än jag hade behövt vara hur som helst.

Det finns ett så märkligt glapp mellan faktumet att jag har någon slags hög status i somliga sammanhang i vissa kretsar och det att jag inte ens kan få ett jobb som städerska. Så många är helt övertygade om att jag hittar ett nytt jobb på nolltid, helt omedvetna om att jag sökt jobb mer eller mindre aktivt i över ett år nu utan någon som helst framgång.

Det är inte jag som är dålig, det är att det att konkurrensen är för stor. Jag försvinner i mängden av alla andra som söker samma jobb. Trots att jag egentligen vet bättre så känner jag hur min uppfattning om mitt eget värde som människa minskar för varje arbetsansökan som går obesvarad. Det var illa nog förut men det är så väldigt mycket värre nu när vikten av att hitta ett jobb är så mycket större.

Nåja. Det tjänar inte mycket till att fundera så mycket på saken nu. Det är bara att fortsätta söka de jobb jag tror att jag kan utföra. Antingen hittar jag ett eller så gör jag inte det. It's as simple as that.

Bioshockingly good

Idag såg jag eftertexterna rulla på Bioshock Infinite efter ett par dagars intensivt spelande och om jag inte hade en pojkvän som faktiskt förtjänade lite uppmärksamhet skulle jag börjat om från början och spelat om det en gång till direkt. Det har varit en av de mest underbara spelupplevelser jag någonsin varit med om. Jag vet att jag kan ha sagt det om något spel förut, var det Portal 2? Bioshock 1? Kanske, men Bioshock Infinite vinner över dem båda med hästlängder.

Jag tänker inte gå in på djupet på varför det här var en så underbar spelupplevelse här eftersom jag ämnar skriva en text om det till Kraid. Däremot vill jag skriva några rader om cosplayplaner.

Ända sedan jag såg de första bilderna på Elizabeth visste jag att jag ville cosplaya henne. Sedan dess har jag kommit fram till att det vore för enkelt, hon har inga fantastiska gadgets eller imponerande vapen; det skulle abra bli en välsydd dräkt och det är ärligt talat lite tråkigt. Jag skulle behöva göra något lite mer visuellt slående om jag hade tänkt ställa upp i SM i Cosplay. Nu däremot, efter att ha spelat igenom Bioshock Infinite en gång och fullständigt förälskat mig i Elizabeth, säger jag :screw you, past me. I'm doing this.

Det handlar för mig så mycket mer om att återskapa något vackert och att få ge liv åt en karaktär jag älskar än att imponera på någon slags publik.

Helgnöje

Det här är allt jag har att säga och allt jag tänker göra de närmaste dagarna.

Aesthetic Perfection

Jag har inget fördjupat musikintresse så det är sällan jag hittar ny musik på egen hand. Lyckligtvis har jag en pojkvän som är väldigt musikintresserad och dessutom råkar ha fantastiskt bra smak. Aesthetic Perfection var en riktig fullträff och jag är tacksam för att pojkvännen inte bara introducerade mig till deras musik utan också släpade med mig på en klubbspelning. Igår kväll spelade Aesthetic Perfection på Nalen i Stockholm och jag hade fantastiskt trevligt. Jag kan tänka mig att bli ivägsläpad på fler spelningar framöver.

Jag går mycket sällan på spelningar överlag och jag kan inte minnas när jag sist var på en så mina referensramar är kanske inte att lita på men jag tyckte att det var en riktigt bra spelning. Förbandet gjorde ett bra jobb med att värma upp publiken tills huvudakten gjorde entré. Det enda jag kan känna mig lite kritisk mot är att Aesthetic Perfection valde att öppna med Inhuman, en låt jag ser som deras största "hitlåt". Jag hade personligen föredragit att ha den någonstans mitt i eller mot slutet av deras setlist så att publiken hinner bygga upp rätt sorts energi. Men å andra sidan, de lyckades få mig att behålla samma energi spelningen igenom så vem är jag att kritisera deras setlist?

En aning imponerad är jag också över att jag lyckades få en så bra bild på bandets frontman Daniel Graves, trots att allt jag hade till mitt förfogande var min smartphone. Inte så illa, hmm?

Små gester kan göra så mycket

I måndags tappade jag min favoritkaffekopp i golvet på jobbet. Det var en vit kaffekopp med en blå twitterfågel på och ett handtag format som en hashtag. Den var en födelsedagspresent från en god vän så det var mig en stor sorg att förlora den. Jag kunde inte låta bli att börja fundera kring symboliken i att min jobbkaffekopp går förlorad såhär i dessa svåra tider. Än värre blev det med symboliken när jag lyckades skära mig djupt på skärvorna av min förlorade jobbkaffekopp.

Igår när jag kom tillbaka till mitt skrivbord efter eftermiddagsfikat stod där en presentpåse med mitt namn på.    I påsen låg en ny kaffemugg, med en liten fågel på handtaget. Den var så himla fin, ett solklart fall av kärlek vid första ögonkastet och just precis vad jag behövde för att göra en tung dag lätt.

Det visade sig senare under dagen att det var kollegan utanför vars dörr jag tappat koppen som hade gett mig den anonyma gåvan. "-Jag tyckte att du kunde behöva en liten present nu när det är så mycket som är emot dig", erkände hen. Ja, det gjorde jag faktiskt. Tänk att en så liten sak kan göra så mycket för humöret. Tack. <3 p="">

Askalas

Igår var jag på ett riktigt trevligt kalas. Electronic Arts och Dice visade upp Battlefield 4 för allra första gången. Press och gamercommunityfolk från hela världen (främst Europa) var på plats för att se de första 17 skälvande minutrarna av det som komma skall och efteråt låta oss bli bortskämda med öppen bar och fantastisk plockmat på Café Opera.

Jag hade en löjligt trevlig kväll. Vänner jag saknat, nya bekantskaper och internetvänner jag inte tidigare mött i köttet. Det var en fantastisk kväll på precis alla sätt och vis. Jag är fortfarande helt euforisk. Vad gäller själva spelet kan jag säga så här mycket:  jag är inte ett Battlefield-fan, så även om jag kanske inte känner peppen så är jag definitivt imponerad. Min kollega, Peter, skrev om sina intryck på Kraid.

(Jag är förresten smärtsamt medveten om att jag alltså ligger två bloggposter kort den här veckan. Jag tar igen det, jag lovar.)

Oh noes!

Jag glömde att blogga igår! Eeeeeeeek! Jag som nästan hållit mig till #Blogg100 så länge. Nåja. Jag får överkompensera en annan dag. Jag får skriva två blogginlägg någon dag senare i veckan. Idag hinner jag inte.

Det här blir en förträfflig och alldeles alldeles underbar vecka, trots att jag vet att jag blir arbetslös om en månad och har en stor skattesmäll framför mig. Imorgon är det storkalas hos EA som ska ge oss en förhandstitt på det som komma skall (Battlefield 4, dvs). På torsdag ska jag och min hjärtas kära gå och se Aesthetic Perfection på Nalen och på lördag är det Syntax Error. Inte nog med det: veckan avslutas med långhelg också. Inte förrän på onsdag nästa vecka ska jag tillbaks till jobbet.

Ahhh. good times.

Earth hour

Det är många som inte bryr sig ett dyft om Earth Hour, själv tycker jag att det både är fint och mysigt.  För en och en halv timme sedan stängde jag av elen i lägenheten med huvudstömbrytaren, tände ljus och plockade fram några brädspel.

Jag märkte knappt av att elen var av, ärligt talat. Jag har fortfarande inte slagit på strömmen, jag bloggar från min telefon.

Det får mig att fundera: skulle jag inte kunna göra om det här ett par gånger i veckan? Kanske i mer än en timme i taget dessutom. Öppnas inte kylskåpsdörren under tiden lär inte temperaturen där inne förändras direkt så jag behöver knappast oroa mig för att min mat ska bli dålig.

Att jag som enskild person gör det kanske inte påverkar miljön, men det borde ju synas på elräkningen om inte annat.

Jobbsökarpanik och kvarskattsångest

Jag försöker att hålla humöret uppe men det börjar bli lite svårt. Det här är en minst sagt omtumlande tid i mitt liv. Jag har hittat en kärlek jag inte trodde var möjlig och är på många sätt lyckligare än jag någonsin varit förut men det måste väl finnas en balans i livet, förmodar jag.

Så nu sitter jag här, i skiten. Om lite mer än en månad blir jag arbetslös och idag fick jag beskedet om att jag ska betala femsiffrigt i kvarskatt. Vilken jävla solskenshistoria. Det finns inga avdrag jag kan göra för att lösa det där med skatten och det är inte egentligen en fråga om att någon har gjort fel heller, det är enbart en fråga om att det helt enkelt förväntas att jag skulle ha förstått att jag måste tala om för min arbetsgivare att dra rätt mängd skatt från min lön. Jag antar att det är sånt som står i vuxenmanualen, eller? Någon sådan har jag aldrig fått. Nåja. Det är bara att bita ihop och hoppas att jag hittar ett nytt jobb, för den sortens pengar har jag vare sig liggandes eller inkommandes annars.

Jag har inte råd att lägga energi på att oroa mig för det där med kvarskatten heller för den delen. Min energibudget är så väldigt liten, jag måste verkligen fokusera på att hitta ett nytt jobb i första hand. Jag har beräknat att jag på sin höjd klarar av 2 månader utan inkomst så det börjar bli brådis nu. Men vem vill ha någon som mig?

Jag har inte försvinnande låg självkänsla, jag vet att jag är skicklig och kapabel på en mängd olika områden men på pappret ser jag faktiskt inte så imponerande ut. Jag imponerar i köttvärlden, inte på pappret. Kommer jag bara till en intervju så får jag verkligen chansen att glänsa men vägen dit är lång och kantad av hård konkurrens med utbildning och dokumenterad erfarenhet i bagaget.

Jag har provat att utforma mitt CV på så många olika vis men vad jag än gör och hur jag än formulerar mig så ser resultaten likadana ut: på 10 utskickade ansökningar får jag på sin höjd ett "nej tack". Det är dags att prova något nytt. I helgen ska jag skapa mig själv ett ordentligt hem på nätet.

En wordpressinstallation ligger och väntar på att bli designad och fylld med information. Det ska bli en ganska personlig site, men egentligen något som ska kunna presentera mig ur en lite mer proffesionell synvinkel än vad min blogg och min twitter gör.

Jag återkommer med mer information så fort jag är färdig men tills dess kan ni kika in på min LinkedIn-profil.

Lajvare

Tittade idag på den här korta dokumentären från Battlestar Galactica-lajvet "The Monitor Celestra". Herre min jävla gud vad det verkade grymt! Jag var en gång i tiden en mycket aktiv lajvare. Jag åkte i snitt på 8 lajv per år, och då räknar jag inte ens in Vampire-lajven jag deltog i.

Nu har jag inte lajvat på snart 10 år och ärligt talat känns det faktumet som ett tomrum i mitt bröst. Det saknas mig. Sedan jag var aktiv på området har det hänt så fantastiskt mycket med hobbyn, framförallt när det gäller utbud. På min tid fanns det i princip bara fantasylajv att välja på. Idag finns det frakking jävla Battlestar Galactica-lajv.

I gotta get back out there, man.

I nästa nummer

Äntligen är jag färdig! Nåja, nästan. Kvar är bara att läsa igenom mina instruktioner och se till att det faktiskt går att förstå hur man går till väga, samt kontrollera att jag faktiskt kommit ihåg att skriva ner alla ingredienser i recepten. Det lämnar jag till imorgon förmiddag, inte för att jag prokrastrinerar utan för att jag behöver en natts sömn innan dess för att kunna läsa igenom texten med den distans som behövs för att jag faktiskt ska kunna SE vad jag skrivit.

Instruktioner och recept för festligheterna på bilden som pryder det här inlägget hittar ni i nästa nummer av ROBOT som borde komma ut den 16 april.

Deadlineångest

Deadlineångesten ligger tät runtom mig. I övermorgon ska nästa pysselartikel för Robot ligga på redaktörens bildliga skrivbord och jodå, jag kommer att hinna. Likt förbannat är jag så stressad att jag är nära tårar.

En artikel av det här slaget, två helsidor med 4-5 bakverk, innebär generellt inte långt ifrån två heldagars arbete varav merparten av den tiden spenderas i köket. Jag måste prova mig fram och dokumentera vad jag gör hela tiden. Inte nog med det, alla bakverk behöver vara färdiga något sånär samma dag så att jag kan ta ett foto på allt tillsammans och för att göra det måste jag dessutom försöka skapa en miljö där bakverken passar in.

Sen ska mina anteckningar omvandlas till något ett barn i 8-årsåldern kan förstå och bilder bearbetas innan artikeln väl skickas in.

De senaste två kvällarna har jag bakat och skrivit, imorgon ska jag möblera, duka och fotografera och med lite tur kan jag ha min första ångestfria dag på sisådär en vecka framåt helgen.

Det är då tur att jag inte gör de här artiklarna mer en gång varannan månad och att barnen verkligen uppskattar mina artiklar. Det sistnämnda gör det värt allt slit, utan tvekan.