söndag 24 oktober 2010

Urringat var det här.

En ny klänning har blivit till med ett av de fina tygerna jag fick med mig från den episka dungeon-crawlen jag gjorde i Marias källarförråd. Tyget är svart sammetsflock på en ljus grönmelerad botten med lite stretch i. Jag vet inte vart det kommer ifrån men det var trevligt att arbeta med.

Kanske känns den lite väl somrig, men tyget är ganska rejält och med en fin bolero till funkar den även för festligheter under vinterhalvåret. Med en puffig underkjol till blir den ännu festligare.

Mönstret har jag gjort från grunden själv och jag fick sy om överdelen ett par gånger innan jag blev helt nöjd men nu har jag ju ett fungerande mönster till nästa projekt.

Apropå nästa projekt förresten, det rör sig om cosplay. Jag har intresserat mig för cosplay i många år men har låtit mig hindras av min perfektionism. I kombination med taskig ekonomi så blir det inte många cosplaydräkter gjorda, framförallt inte när man prioriterar att ha kläder till vardags. Jag skrev några rader om vad jag ska cosplaya på -STR/+CHA.
Reaktioner:

Pengar är onda elaka små saker.

Pengar är krångliga saker. Man behöver liksom alltid fler än vad man har. Jag kombinerade mitt nuvarande akuta behov av sånna där pengar med en slags garderobsrensning och det resulterade i att en del grejer hamnade på tradera, bland annat de här skorna.

Jag kommer att lägga upp fler grejer under de närmaste dagarna allt eftersom jag rensar i garderoben, men det här är en början.


När ni hjälper mig att rensa garderoben så hjälper ni mig att ha råd med mer material till skapande. Ett annat sätt att stötta mig på är såklart att handla i min Etsy-butik..
Reaktioner:

måndag 11 oktober 2010

Just leave me your stardust to remember you by

Jag har sett den här videon jag vet inte hur många gånger de senaste två dagarna. Den innehåller två av de vackraste ting som existerar: Karen Gillan och låten "Boats and Birds" av Gregory and the Hawk.


Reaktioner:

Välmenande men missriktade goda råd.

Jag skulle skriva svar på lite kommentarer till det förra inlägget, men det började bli lite väl långt så det får ett eget inlägg istället.

Tack för de fina uppmuntrande orden. Jag vet att råden är otroligt välmenande och jag blir varm av att folk jag inte ens känner blir berörda och vill hjälpa, men jag bad inte om råd. Jag skriver för att släppa på en ventil.

Jag funderade faktiskt på att stänga av kommentarsfunktionen på det inlägget för att slippa få uttryckt sympati och goda råd, men det kändes för mycket som censur så jag kunde inte. Sen försökte jag motstå impulsen att svara på kommentarerna, eftersom jag riskerar att låta som en motsträvig emo-tonåring som känner sig missförstådd och ensam i världen med sina problem, men det kunde jag inte heller.

Ni kan relatera till känslan, men det betyder inte att den nödvändigtvis uppstått av samma faktorer eller går att fixa på samma sätt. Jag säger inte att jag är unik eller ensam, men jag säger att det är ofint att slänga ur sig goda råd när man inte känner till hela bakgrunden.

Jag kommer att tänka på ett blogginlägg Julia Skott skrev i Maj. Nu handlade det om att en läsare kom in och föreslog viktminskningsmetoder, men situationen är inte långt ifrån densamma: en främling klampar in och föreslår hur hon ska bli en bättre människa. Jag har säkert gjort samma grej många gånger, och det är precis lika ofint när jag gör det.

En anonym människa föreslår en dejtingsite och pratade om att umgås med äldre människor för att bli accepterad. Jag behöver inte en dejtingsite och jag behöver inte äldre människor att umgås med. Problemet ligger inte i att jag inte hittar rätt människor att omge mig med, problemet ligger i att jag helt enkelt inte är utrustad med den intuitiva förmågan att läsa subtila sociala signaler, oavsett var det är för människa jag umgås med.

Det här är ett problem som jag behöver ta itu med, inte gå runt genom att fråga alla om precis allt rakt ut, det här är påverkar hela mitt sociala liv, inte bara mitt kärleksliv.

En annan anonym person tyckte att jag bara behöver bli bäst på något, då kommer självkänslan och då kommer folk anpassa sig efter mig, på så vis behöver jag inte lära mig social interaktion.

Jag är inte helt frisk, mina energireserver är mycket låga. Jag ser det som viktigare att lägga den energi jag har på att överleva än på att bli bäst på något, jag har inte alternativet att göra både och. Jag tycker dessutom inte att man ska behöva vara bäst i världen för att känna att man duger.

Jag har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som gör det svårare för mig att förstå sociala signaler. Det är inget som kommer att lösa sig om bara självkänslan kommer, även om självkänslan kan göra att jag bryr mig mindre om konsekvenserna i sociala sammanhang. Det är något jag måste lära mig, inget som bara kommer, som om det vore en färdighet snarare än en förmåga.

För att summera: Lita på att jag kan sköta mitt eftersom jag vet vad mitt är. Jag lovar att jag faktiskt ber om råden när jag vill ha dem. Det är fint att ni relaterar till det jag skriver, men var försiktiga med ta för givet att ni vet allt som inte är skrivet.
Reaktioner:

söndag 10 oktober 2010

Självkänsla och social interaktion, svåra saker de där.

När jag pratar om hur mitt liv förändrats sedan jag fick rätt diagnos och därmed också rätt medicinering så låter det som att all förändrades till det bättre. Mycket blev till det bättre, men vissa saker blev ju istället nollställda. Med helt nya förutsättningar för precis allt så är det mycket som jag behöver lära mig helt från grunden.

Ta det här med social interaktion. Det här är något jag alltid har haft otroligt svårt med, subtila sociala signaler och oskrivna regler är något jag aldrig bemästrat men det påverkar mig mycket mer idag.

Med en helt annan medveten närvaro än jag haft förut finns det utrymme för tvekan och eftertanke på ett annat sätt än förr. Jag var mycket mer impulsiv innan min medicinering, det innebar att de där osäkerheterna oftast inte hann hindra mig från att bara göra det jag ville.

På många sätt hanterar jag min sociala fobi fantastiskt bra idag jämfört med tiden innan medicinering. Faktum är att jag tror att utifrån sett så märks den inte av alls. Jag klarar av att lämna lägenheten mer eller mindre när som helst utan att implodera av nervös energi, även under riktigt dåliga dagar. Ur den aspekten har jag inga större problem med att vare sig gå till jobbet eller mataffären. Däremot så blir jag mer och mer panikslagen över personliga relationer och sociala situationer utanför de trygga sakliga ramarna.

Det här är sånt de flesta haft en livstid på sig att lära sig att hantera, jag har bara haft ett par år. Jag är ganska säker på att jag kan avgöra om någon tycker gott eller illa om mig, så det gör ju ytlig vänskap relativt okomplicerat, men alla nyanserna där är det svårare med. Allra svårast är det när det kommer till attraktion för signalerna där är otroligt subtila, jag ser dem knappt när jag ser utifrån på två andra människors interaktion och att se dem när någon interagerar med mig är ju med min låga självkänsla mer eller mindre omöjligt. Än mindre förstår jag hur jag ska förmedla sånt.

Någonstans längst vägen har jag gett upp. Jag har på något vis accepterat att ingen jag blir intresserad av kommer att vara intresserad av mig för annat än vänskap. Jag är inte smart nog, utbildad nog, rolig nog, intressant nog eller snygg nog. På sin höjd underhållning för stunden.

Det har slutat med att det är allt jag är ute efter också. Underhållning för stunden, för jag kan ändå inte vara mer än så för någon. Jag klär det i fina uttryck för att det inte ska synas att jag faktiskt vet hur värdelös jag är, för så får man ju inte säga om sig själv. Jag säger att jag har så mycket på mitt bord, att jag inte har tid med en relation, jag behöver bli färdig med mig själv först innan det finns plats för någon annan.

Det finns ett litet korn av sanning där, men mestadels är det en praktisk lögn. Det finns alltid plats för kärleken i mitt liv och om folk skulle behöva bli färdiga med sig själva först skulle kärlek aldrig få utrymme. Livet är en process, vi blir inte färdiga förrän vi är döda.

Det är så dumt att min självkänsla har vuxit så himla mycket de senaste två åren på så många sätt samtidigt som den sjunkit katastrofalt på det sociala planet. Jag vet att jag är bra, men jag är inget någon vill ha.

Jag jobbar på det, men det är en lång och krokig väg.
Reaktioner:

lördag 9 oktober 2010

Cutsey crobot

Födelsedagar är bra grejer, de ger mig en ursäkt att skapa små fina saker att ge bort till människor jag tycker om. Som nu, när Roger fyllde år. Det gav mig en perfekt ursäkt till att virka en ny söt liten robot. Mönster och idé ur boken Crobots som finns att köpa från SF-bokhandeln.
Reaktioner:

söndag 3 oktober 2010

Natthimmel

Jag är en människa som har känslorna nära ytan. Det i kombination med dålig impulskontroll gör mig till exempel till en fruktansvärt dålig lögnare. Det som kommer ut ur min mun hinner sällan filtreras genom vett och baktankar. Det som kommer ut är det som är, på gott och ont.

Ibland känns det som att mina känslor ligger så nära ytan för att de är så stora, de skulle inte rymmas annars. Jag gråter nästan dagligen, av olika anledningar. Igår natt grät jag för att jag såg något vackert.

Har ni någonsin sett en himmel så fylld med stjärnor att det inte tycks finnas någon rymd bakom dem? Bara stjärnor, olika långt ifrån från oss, vissa så långt bort att de bara är en prick nyansskillnad mot det mörkblå. Bara lager på lager med stjärnor.

Här ute i skogen finns ingen ljusförorening. På natten är alla gårdars utebelysning nedsläckta och närmaste stad är så pass långt bort att jag inte ens kan se dess ljusgloria mot den svartblå horisonten.

Jag var på väg ut till min stuga för att sova men jag lade mig ner på marken, överväldigad av den mest fantastiska stjärnhimmel jag sett. Där låg jag kvar en lång stund och bara andades, förundrades och grät.
Reaktioner:

fredag 1 oktober 2010

Morgondimman

Varje dag sen jag kom hit till stugan har jag gett mig ut i skogen på promenader. Både morgonpromenader innan frukost och lite längre promenader på eftemiddagen.

Idag när jag gick på min morgonpromenad var allt perfekt. Morgondimman var där och solen strålade så vackert genom träden just när jag gick igenom den finaste biten skog. Mitt bland all sammetsmjuk mossa såg jag en söt liten hackspett.

Vilken tur att man har med sig kameran vid sådana tillfällen.
Reaktioner: