Silly.

Hon kastade sig i soffan, ansiktet rakt ner i kudden och armarna rakt ut.

-Jag är död nu.

-Nej.

-Jo. Jag föll mot min död och nu måste du resa till dödsriket och spela Magic: The Gathering mot döden för att rädda min själ.

-Åh nej!

-Ett varningens ord: döden spelar med svart. Anpassa din lek därefter.

She's kind of a silly girl.

Söndagsuppdatering

Idag åkte jag och pojkvännen till Tekniska Museet för att lämna in min Eliza-kavaj och min Nintendoväggkrok inför den kommande utställningen "Ateljé dataspel". Egentligen skulle man komma in med sina verk på onsdag men eftersom jag jobbar då och vi ändå var i Stockholm över helgen så passade vi på.

Det har varit en helg fylld med många milstolplar relationsmässigt. Igår träffade jag pojkvännens mamma för första gången, på kvällen gick vi på fest tillsammans för första gången och idag firade vi min brors sambos födelsedag hemma hos dom. Som om det inte var många läskiga saker som det var så passade jag på att ge honom en nyckel till min lägenhet också. Hujeda mig, vart ska det här sluta?

Self pity mode, engage

Och plötsligt var den bara där, febern. Mitt under lunchen kände jag hur jag blev alldeles matt. Lyckligtvis hade jag just klarat av min yttre tjänst för dagen och hade enbart skrivbordsjobb kvar, jobb jag faktiskt kan skjuta på till en annan dag vid sådana här tillfällen.

Lyckligtvis hann jag gå hem innan jag blev för sjuk för att klara av det och nu sitter jag här och vältrar mig i självömkan. Så fort jag bara skrivit färdigt ska jag göra mig en gigantisk kopp te och gömma mig under täcket resten av dagen. Om jag orkar ska jag spela lite Bioshock men jag räknar inte med några stordåd.

Jag hoppas att ni där ute mår bättre än vad jag gör.

En perfekt söndag

Det fanns en tid då jag skrev ganska anspråkslösa blogginlägg, ibland rena beskrivningar av vad jag gjort under dagen. Någonstanslängst vägen började jag få fler och fler läsare och med det kom pressen, ångesten över att avra ointressant. Men de tär väl ändå för min egen skull jag skriver, ska jag inte då skriva vad jag känner för att få ur mig? Med #Blogg100 känner jag att jag börjar hitta tillbaka till det kravlösa skrivandet, och visst är det väl så att det är bättre att skriva än att inte skriva alls.

Idag har jag haft en PERFEKT söndag. Jag vaknar intill min stora kärlek, äter pannkaksfrukost i sängen och tittar på Adventure Time och fortsätter sedan resten av dagen med att spela favoritspelet Bioshock medans älsklingen sitter brevid och läser serier. Vi äter kålpudding till lunch, med kärleksmums till efterrätt och spelar lite mer Bioshock. Till sist rundar vi av dagen med pizza och att titta på Looper. Slå det om ni kan.

Sommarkänsla på balkongen

Efter många års längtan efter en mysig balkong har jag äntligen tagit tag i det. Jag har köpt trätrall, sått frön och planterat om kryddväxter jag köpt på Ica. Jag har till och med klistrat upp små fjärilar runtom hela balkongen.  Jag måste säga att det är ohyggligt trivsamt på balkongen nu. För första gången sedan jag flyttade in letar jag efter ursäkter till att sitta där ute.

Jag hade inte tänkt lägga ut några bilder på min balkong förräns den var "färdig", det vill säga när mina växter yvat till sig lite, framåt juli eller så. Men det råkade bli en balkongbild av bara farten igår när jag skulle fota min senaste amigurumi-skapelse. (En guldstjärna i kanten till alla som vet vad den lille filuren heter!) Så varsågoda, njut lite av min soon-to-be prunkande balkong.

Jag har vunnit ett PS3!

I onsdags hade jag en av de bästa dagarna av mitt liv. Det började med en ganska trevlig förmiddag på jobbet. På ett möte nämnde en arbetskamrat att det fanns ett par gratis platser över på en Hjärt- och Lungräddningskurs på eftermiddagen och jag nappade direkt. Jag har alltid velat går en HLR-kurs så redan där var dagen superbra.

Kursen hölls på det lokala idrottshuset, där jag också har mitt gym så jag packade gymväskan och gick dit. När kursen var över såg jag att jag hade ett missat samtal och jag ringde genast upp numret. Det visade sig att jag hade blivit dragen som vinnare i en tävling på Ica Maxi här i Enköping. Priset? En Playstation 3 med Move. Så jag hade en bra dag på jobbet, fick gå en HLR-kurs, gymmade och vann ett PS3. Jag avrundade dagen med mat från bästa thai-stället och en flaska Zeunerts julmust.

Vänta nu... JAG VANN ETT PLAYSTATION 3! Jag är fortfarande skuttigt löjligt lycklig över det här och kan fortfarande inte riktigt förstå det. Tävlingen var av den sort där man i mataffären fyller i en talong och skriver en motivering. Jag har aldrig hört talas om någon som har vunnit en sån tävling, jag trodde ärligt talat att de bara var bluff och båg men icke.

Det jag skulle motivera var varför Ica Maxi är min favoritbutik. Jag skrev: Därför att här kan jag köpa både mitt favoritgodis och mina favoritspel!

Supertack till Coke Zero och till Ica Maxi för vinsten. Vi ses på PSN. <3

Lika men ändå så olika

Min aktivitetsersättning gick ut den sista maj. Det såg ganska mörkt ut ett tag, jag oroade mig mycket för att bli urförsäkrad men så blev det inte. Jag gjorde en ansökan om att få aktivitetsersättning på halvtid och den fick jag beviljad. Det innebär att från och med den första Juni 2011 är jag arbetsför på halvtid. Jag kunde inte vara med nöjd, det här är precis vad jag jobbat för under alla dessa år.

Det innebar ju dock att min praktik på Science Fiction Bokhandeln tog slut. Eftersom bokhandeln har så pass många anställda innan mig som har rätt att få fler timmar innan de kan anställa någon ny reguljärt så fanns det ingen plats för mig där, inte med regelbundet schema. Under juni månad hade jag en del jobb där ändå. Eftersom jag arrangerade en Star Wars-temadag (som för övrigt blev mycket lyckad) så lyckades jag skrapa ihop mina timmar under den månaden men faktum kvarstår: jag bor i Enköping. Om jag inte har en hel halvtid garanterad varje månad är det inte motiverat att betala 2400 kronor i månaden för det pendelkort jag skulle behöva.

Så jag sökte jobb och jag började i god tid innan min praktik var slut. I ett par månaders tid skickade jag ansökning på ansökning utan att få svar och mot slutet av juni började jag helt tappa hoppet. Det var då jag fick ett sms av min vän Henrik. Han undrade om jag ville vikariera på biblioteket. Jag skickade in en ansökan, gick på intervju och den första juli gjorde jag min första arbetsdag på Enköpings Bibliotek.

Hej. Jag heter Sanna och jag är biblioteksassistent.

Lättnaden

Mötet gick till en början inte bra. Inte bra alls. Faktum är att det fanns en stor risk att jag inte bara skulle bli av med min arbetslivsinriktade rehabilitering utan att jag också skulle utförsäkras med i princip omedelbar verkan.

Mötet pågick i vad som kändes som en evighet men som i verkligheten var lite över en timme. Jag grät och jag slogs, jag föll och trodde att allt var förlorat. Mina chefer som var närvarande på mötet var fantastiska. De tog vid där mina försvar brast och efter vad jag tror var ungefär 45-50 minuter lyckades de få myndigheterna att backa.

De lyckades med det jag inte kunde: att förklara för försäkringskassan och arbetsförmedlingens representanter varför det är så viktigt att jag får fortsätta min rehabilitering just på bokhandeln trots att de inte har en fast tjänst att lova mig.

Jag har så svårt att hitta sätt att uttrycka mig som får andra att förstå vad det handlar om, jag talar inte alltid riktigt samma språk som de omkring mig och framförallt inte myndigheter. Jag har så svårt att förstå vad som är relevant information, vad en myndighet behöver veta för att göra en rättvis och korrekt bedömning.

Mitt stora problem är att jag ser så kompetent ut, att jag är så pass intelligent som jag är. Det är fruktansvärt svårt för en människa mitt emot mig att se att jag inte förstår hur man kommunicerar på ett djupare plan i den här sortens sammanhang.

Mina chefer gjorde allt det där åt mig, på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig att de skulle eller kunde göra. De lyfte fram allt jag ville få fram och fick myndigheterna att förstå vilken viktig fas i min utveckling jag är i just nu.

Jag får nu stanna kvar på bokhandeln som praktikant till den sista Maj. Det betyder att min planering nu är tillbaka där jag hade den innan det där hemska samtalet förra veckan. Det betyder att jag har gott om tid på mig att fortsätta utveckla mina färdigheter på bokhandeln och planera för vart jag ska ta vägen sen.

Tacksamheten jag känner för mina chefers insats idag och lättnaden över att jag får en chans att liksom bli färdig med mitt på bokhandeln är svår att beskriva i ord, men jag tror att de flesta av er kan i alla fall ana hur jag känner.

(Bilden högst upp föreställer Kenneth från 30 Rock. Jag håller mig till temat från gårdagen.)

Ett liv tar slut.

Som ni kanske vet så är jag en människa med ganska begränsade energireserver. Merparten av min energi går åt till att klara av att jobba mina tre dagar i veckan. Det betyder att min fritid i huvudsak går åt till att återhämta mig till nästa arbetsdag eller arbetsvecka och det är ok. Jag har börjat vänja mig vid att mitt liv ser ut så nu. Jag har accepterat att mitt sociala liv är något som sker i huvudsak över internet och att det inte finns plats för kärleken.

I två år nu har jag skött min arbetslivsinriktade rehabilitering på Science Fiction-bokhandeln. I två år har mitt liv handlat om bokhandeln. Det är det största problemet med att ha de problemen jag har. Det är viktigt för alla att ha ett arbete de trivs med men om jag ska klara av att arbeta måste mitt liv kretsa runt det, eftersom inget annat riktigt får plats. Det betyder att det är oerhört viktigt att platsen jag arbetar på är en plats som jag kan stå för, som jag kan brinna för.

I sommar kommer jag att bli utförsäkrad. Jag trodde att det innebar att jag skulle fortsätta min praktik tills dess men försäkringskassan har andra planer. Tidigare den här veckan ringde min kurator mig och sa att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kommer att ställa ett ultimatum till bokhandeln på vårat möte imorgon: garantera anställning eller så avslutas praktiken.

Jag har hela tiden varit medveten om att bokhandeln med stor sannolikhet inte kan garantera en anställning, inte för att jag inte är bra för dem utan för att de är begränsade av Lagen om Anställningsskydd. Enligt LAS får de inte anställa mig eftersom de har flera timanställda som har rätt att få flera timmar innan bokhandeln får anställa någon annan. Det finns ingen flexibilitet i LAS kring det här, inte för att hjälpa någon som mig ut på arbetsmarknaden igen. Hur mycket bokhandeln än vill ha mig så går det inte.

Så jag har vetat att det en dag ska ta slut, jag har bara hela tiden trott att jag ska ha mer tid på mig, att jag skulle ha fram till sommaren på mig att leva innan allt tar slut. Att försäkringskassan och arbetsförmedlingen går in med ultimatum och sätter press ökar knappast mina chanser.

Nu kanske ni tycker att jag är överdramatisk men det är ett faktum: mitt liv tar slut om jag måste lämna bokhandeln. Jag måste börja om på noll med något nytt och jag oroar mig så mycket för att jag inte ska hitta en annan plats som kan fylla mitt liv med ens hälften så mycket glädje och mening, för att inte tala om alla de underbara människorna jag jobbat tillsammans med de senaste två åren. Jag kommer att vara så vilsen och inte veta vem jag är under en ganska lång period. Utan bokhandeln är jag som Kenneth utan NBC.

Det är inte avgjort ännu, det fruktade mötet är imorgon före lunch. I den bästa av världar skriver jag ett blogginläggimorgon om hur bra mötet gick men det är inte helt lätt att vara optimistisk när jag vet hur världen ser ut och fungerar.

Munsbit

Jag oroar mig för att jag kan ha tappat den, kreativiteten. Det knepiga är att jag känner behovet av att skapa. Att ha skaparlusten utan kreativiteten, det är som att vara hungrig men inte ha någon mat. Jag svälter.

Jag vet vart den tagit vägen, kreativiteten. Den har ätits upp av livet och nu när kreativiteten snart är borta är jag rädd för att livet ska äta upp mig istället.

Jag är så rädd för vad som ska hända i sommar när jag troligtvis blir helt utförsäkrad och därmed också arbetslös. Det är så det gör, livet, när det vill äta upp en.

Pengar är onda elaka små saker.

Pengar är krångliga saker. Man behöver liksom alltid fler än vad man har. Jag kombinerade mitt nuvarande akuta behov av sånna där pengar med en slags garderobsrensning och det resulterade i att en del grejer hamnade på tradera, bland annat de här skorna.

Jag kommer att lägga upp fler grejer under de närmaste dagarna allt eftersom jag rensar i garderoben, men det här är en början.

Här hittar ni mina autkioner på tradera!

När ni hjälper mig att rensa garderoben så hjälper ni mig att ha råd med mer material till skapande. Ett annat sätt att stötta mig på är såklart att handla i min Etsy-butik..

Natthimmel

Jag är en människa som har känslorna nära ytan. Det i kombination med dålig impulskontroll gör mig till exempel till en fruktansvärt dålig lögnare. Det som kommer ut ur min mun hinner sällan filtreras genom vett och baktankar. Det som kommer ut är det som är, på gott och ont.

Ibland känns det som att mina känslor ligger så nära ytan för att de är så stora, de skulle inte rymmas annars. Jag gråter nästan dagligen, av olika anledningar. Igår natt grät jag för att jag såg något vackert.

Har ni någonsin sett en himmel så fylld med stjärnor att det inte tycks finnas någon rymd bakom dem? Bara stjärnor, olika långt ifrån från oss, vissa så långt bort att de bara är en prick nyansskillnad mot det mörkblå. Bara lager på lager med stjärnor.

Här ute i skogen finns ingen ljusförorening. På natten är alla gårdars utebelysning nedsläckta och närmaste stad är så pass långt bort att jag inte ens kan se dess ljusgloria mot den svartblå horisonten.

Jag var på väg ut till min stuga för att sova men jag lade mig ner på marken, överväldigad av den mest fantastiska stjärnhimmel jag sett. Där låg jag kvar en lång stund och bara andades, förundrades och grät.

Källarloot!

I söndags hjälpte jag Maria att rensa sitt källarförråd. Herrre.Gud. Hur en så liten människa kan få plats med så mycket saker i ett så litet förråd är för mig obegripligt. Det enda sättet jag kan förklara det på är att hon måste älska tetris.

Det var hemskt trevligt hur som helst och jag fick med mig MYCKET loot hem. Allt fick inte plats på bilden dock, som till exempel den splitternya fantastiska hellånga svarta yllekappan, och alla tygerna kommer inte riktigt till sin rätt här. Jag ser så fram emot att sätta saxen i tygerna.

Nu ska jag bara lyckas sortera upp allt och se till att det hamnar där det hör hemma.....

Knee deep in self pity

Vilken dag. V-i-l-k.e-n dag. Jag var lite försenad imorse när jag skulle till tåget. Jättestressad cyklade jag iväg, en minut senare cyklar jag rakt in i en bil. En stillastående parkerad bil.Jag har ingen aning om hur det hela gick till. Jag fipplade inte med mobilen eller något sådant. Jag bara... Jag vet inte. Jag var var väldigt stressad och plötsligt tog det stopp, mot en bil.

Jag hade bara skrapat upp mitt knä tänkte jag, jag kände att det var blött på knäet men eftersom mina strumpor var hela täntke jag att det inte kan vara så illa. Det gjorde ju inte ens ont. Jag reste min cykel och insåg att min ena sko saknades. Jag letade efter den och hittasde den till sist under bilen jag cyklat in i. Jag lade mig på marken och sträckte mig efter den sedan bockade jag upp min stänkskärm på cykeln och for vidare mot tåget. Jag såg att det droppade blod från mitt knä men jag tänkte inte mer på det. Jag inser nu att jag var ganska adrenalinhög och snurrig.

Jag satte mig ner på en bänk på perrongen i och kände att jag nu började skaka och blodet samlades i en pöl på mitt knä och rann ner längst med benet. Det kändes som att blodet hade bråttom ut. När jag kom ombord tåget gick jag in på toaletten och rullade ner min strumpa. När jag såg såret förstod jag varför blodet hade så brottom; i ett så fult sår skulle inte jag heller vilja vara. Jag torkade bort det värsta av med lite papper och gick ut och satte mig.

När konduktören kom för att kontrollera min biljett frågade jag lite snällt om han hade ett första hjälpen-kit, sedan visade jag mitt knä. Konduktören blev alldeles vit i ansiktet och visste inte vart han skulle titta, han gick genast och hämtade ett kit och jag fick rengöra och plåstra om mig själv. Han såg verkligen ut att må illa medans jag inte var särskillt brydd över vare sig blodet eller såret, i chocktillstånd som jag var. Jag insåg dock att det här är ett sår som behöver mer än lite plåster och steg av vid nästa station för att uppsöka en vårdcentral.

Väl av tåget så gick jag fram till ett gäng taxichaufförer för att fråga om väganvisningar. Vårdcentralen i Bålsta låg lyckligtvis inte mer än 300 meters promenad ifrån järnvägsstationen och eftersom Bålsta är mitt ute i ingenstans så var det inte någon kö för att få vård. Det tog inte ens 10 minuter innan jag fick träffa en sköterska som tittade på såret och snabbt bestämde sig för att låta en läkare titta på det. Max 10 minuter senare kom läkaren.

Vare sig sjuksköterskan eller läkaren sa något men jag såg allt att de fann det underhållande att jag cyklat in i en stillastående bil och ärligt talat, jag tycker själv att det är lika lustigt. De rengjorde såret och plockade läkaren fram stora nålen med stora mängden lokalbedövning. Han började bearbeta mitt knä med sprutan som om det vore en julskinka som skulle saltas och även om sprutor är otäcka så var jag väldigt tacksam för bedövningen.

Allt som allt resulterade det i 6 stygn och en stolthet ärrad för livet. Seriöst. En parkerad bil. En PARKERAD bil. (Sen åkte jag till jobbet, bara en timme försenad.)


(Om man mot all förmodan skulle vilja se det äckliga såret innan det syddes så finns bild här. Varning för att det faktiskt är äckligt)

Det är härifrån jag kom, det här är sannigen om mig

Mina resor till Finland är viktiga för mig på flera sätt. Förutom att de låter mig vårda och behålla kontakten till mina rötter så är det också mitt enda sätt att verkligen återhämta mig ordentlig från en ganska tung vardag.

Min arbetsträning på bokhandeln är fantastisk, den har förändrat mitt liv på många sätt. För första gången i mitt liv känner jag mig behövd, uppskattad och värdefull. Jag älskar mina arbetskamrater, arbetsuppgifter och våra kunder men det är fortfarande svårt för mig, även fast jag varit där i över 1½ år nu och bara jobbar 3 dagar i veckan. Jag kämpar på för att det är värt det, jag mår bra av att arbeta och på bokhandeln får jag arbeta på mina villkor. Det finns en takt och ett organiserat kaos där som passar mig. Jag vet inte om min rehabilitering hade varit möjlig utan den här platsen.

Jag är dock inte förbi min problematik, den kommer alltid göra sig påmind, det är mycket av mitt liv utanför arbetet jag fått offra för att klara av att arbeta, mycket mer än de flesta förstår. Det är inte det att jag döljer mina svårigheter, det är det att ingen frågar. Folk är nöjda med att det ser bra ut på ytan, oavsett om den ytan är nära att spricka eller inte.

Jag tror inte att det hade gått så här bra för mig om jag inte haft gården i Finland att fly till. Ett par gånger om året åker jag hit i sisådär 10 dagar och andas. Det här är den enda platsen dit stressen och ångesten inte riktigt når. Här finns jag. Jag och skogen, jag och friheten. Det här är platsen där min barndom lever, även om den tiden är sedan länge förbi. Jag ser den i vattnet vid de tusen sjöarna, i min farmors fårade vackra ansikte och i jorden med all dess frukt. Det här är mina förfäders land, och mitt.

Det är hit jag åker för att för en stund få leva i en enklare tillvaro och känna hjärtat slå i mitt folks takt. För att på sätt och vis stanna upp, börja om, plocka upp spillrorna som är jag och bygga dem samman igen så att jag orkar leva mitt liv tills nästa gång jag kan komma hit igen.

Kanske är min återhämtning och min kontakt med mina rötter samma sak i slutändan.

Bastubad på helig mark

Varje dag sedan jag kom hit har vi åkt iväg på kvällen för att bada och tvätta oss i sjön. Första kvällen, i torsdags, åkte vi till en stuga som ägs av militären (som för övrigt är den stora arbetsgivaren i den här byn). En vän till familjen har tillstånd att föra in besökare på området, vilket också noga kontrollerades av en beväpnad vakt när vi passerade gränsen till området.

Jag känner mig alltid lite busig är jag går in på miltärt område här. Finland tar sin militär på mycket större allvar än Sverige gör och jag som har dubbelt medborgarskap är egentligen inte särskillt välkommen på finsk militär mark.

Jag övervägde att skriva "All makt åt Sverige, våra riktiga herrar" i gästboken men som tur var så lyckades jag hindra mig, Finland tar som sagt var sin militär på lite större allvar än Sverige och Finlands självständighet är fortfarande ett känsligt ämne för vissa.

Tischor tischor tischor

Nu sitter jag här i Finland igen. Hemma lämnade jag en hög med fina T-shirts som jag tänkt sy om ganska länge nu men inte tagit mig tid till att fixa. Det är inte det att det är svårt, jag har bara haft annat för mig, som till exempel att dö av värmeslag.. I den här värmen orkar jag inte göra någonting. Jag har knappt orkat spela ens och då är det illa.

Här i Finland har vi AC i stugan och jag kan andas och nästan må bra. Jag ångrar att jag inte tog med dem hit, lite sömnad hade varit lagom sysselsättning sådär under semestern.

Your mountains so lofty, your treetops so tall.....

Jag är i Finland nu. Jag åkte i onsdags och jag har alltid rest med Viking Line men den här gången blev det Silja Line och det var väldigt annorlunda. Det kändes liksom lyxigare och större, trots att priserna egentligen inte skiljer sig åt så mycket nuförtiden. Eftersom det var nytt och exotiskt för mig så sprang jag runt och utforskade på ett annat sätt, med kameran i högsta hugg.

Jag valde att resa med del i hytt istället för en helt egen, det blir mycket billigare på det viset men det är alltid lite läskigt att inte veta vilka man reser med. Jag hade tur, mina hyttkamrater var en dam på 50 och en på närmare 80. De var väldigt rara och det kändes tryggt nog för att våga lämna bagaget i hytten när jag gav mig ut på äventyr. Dock var de så himla pratglada att jag inte ville spendera mer tid i hytten än nödvändigt.

De främsta fördelarna med Silja över Viking (i alla fall med Siljja Symphony) är att de hade gratis w-lan på promenad-däcket, det var fräschare och det fanns ett Playstation 3-rum. Det var dessutom mycket bättre shopping på Silja Symphony än det är på Viking Lines färjor. Jag hittade till exempel den här fantastiskt fina Hello Kitty-muggen i rejäl storlek för €10,90 som jag försökte motstå. Det gick inte så bra, jag dricker ur just den i skrivandets stund.

På torsdag morgon klev jag upp tidigt för att njuta av frukostbuffé. Den var jämförbar med buffén på Viking Line i urval och kvalitet, förutom att inredningen kändes fräschhare. I överlag skulle jag kunna säga att Siljas fartyg har en mycket mindre känsla av finlandsfärja än vad Viking har.

Väl i land tog jag mig till järnvägsstationen och hoppade på ett tåg mot Kouvola. Jag hade bokat, betalat och skrivit ut en e-biljett hemma i Sverige, oehört praktiskt att inte behöva hämta ut en biljett men jag blev lite oroad av informationen på min biljett: "Vuxen (AI)". Var det menat för mina ögon? Vem är jag? Är alla mina minnen verkligen mina egna? Is this testing whether I'm a Replicant or a lesbian, Mr. Deckard? Frågorna är många.

Resan i övrigt gick bra och tämligen smärfritt. Så här i efterhand skulle jag säga att höjdpunkterna var passionsfruktsceesecake med persiko-iste, casinot med äkta casino-känsla och Hello Kitty-läsken min mamma köpt som väntade i kylen när jag kom hem.

Livstecken från urskogen

Just nu är jag i Finland. Lugnet, bastun och myggens Finland. Ni som känner mig vet hur viktig den här platsen är för mig, hur jag behöver komma till stugan ute i skogen för att ladda batterierna för att orka leva. Just det här är en ganska så kort liten visit i urskogen, jag kom hit i torsdags och jag åker hem igen på torsdag, men det är bra timing. Jag har haft det väldigt stressigt på senaste tiden och har fått betala priset för det. Dagarna innan jag åkte hit blev jag sjuk och när jag väl var framme här blev jag sjukare ändå. I allra högstagrad stress-relaterat, jag har sett min kropp göra såhär mot mig förut.

Det händer så himla mycket roligt i mitt liv just nu, även om det blir stressigt. Jag har varit dålig på att skriva om det, men som sagt, stress, ja ni förstår nog...

En sak jag dock vill lyfta fram lite extra är att jag börjat skriva för bloggen -Str/+Cha tillsammans med mina vänner Nina, Ina och Maria. På -Str/+Cha skriver vi om spel och allmänna nörderier och det går bra för oss. Vi har nyligen haft möte med arrangörerna för Gamex angående ett väldigt spännande sammarbete. Jag som redan kände en hög pepp inför mässan studsar runt som på små moln.

När jag kommer hem till Sverige igen är det nog dags för en ordentlig uppdatering på vad jag pysslat med på senaste tiden. Det är mycket skoj händer nu.

Och förresten, om ni vill träffa mig iRL kan idyka förbi SF-bokhandeln på lördag Dessutom kommer Mia Bengtsson som skrivi tå svenska Amigurumi-böcker till butiken för signering vid 16:30. vid 11.00. Då kommer jag att hålla en 2 timmars workshop i Amigurumi-virkning. Komsi komsi!

En rörig kjol och en mycket manlig rosett

Sydde färdigt en rörig kjol idag. Rörig? Ja. Rörig. Eftersom jag inte hade så mycket av tyget så sydde jag slumpmässigt in bitar av spets och mesh-tyg i volangen nertill. Jag hade tänkt skapa en mycket punkigare look, men jag råkade sy den för prydlig. Nu finns det en risk att det bara set konstigt ut med de olika tygerna i volangen, men det struntar jag i för den faller så fint.

Jag har också svängt ihop en rosett på beställning till en bekant som vare sig ville ha fluga eller slips till sin scenoutfit.