Ett liv tar slut.

Som ni kanske vet så är jag en människa med ganska begränsade energireserver. Merparten av min energi går åt till att klara av att jobba mina tre dagar i veckan. Det betyder att min fritid i huvudsak går åt till att återhämta mig till nästa arbetsdag eller arbetsvecka och det är ok. Jag har börjat vänja mig vid att mitt liv ser ut så nu. Jag har accepterat att mitt sociala liv är något som sker i huvudsak över internet och att det inte finns plats för kärleken.

I två år nu har jag skött min arbetslivsinriktade rehabilitering på Science Fiction-bokhandeln. I två år har mitt liv handlat om bokhandeln. Det är det största problemet med att ha de problemen jag har. Det är viktigt för alla att ha ett arbete de trivs med men om jag ska klara av att arbeta måste mitt liv kretsa runt det, eftersom inget annat riktigt får plats. Det betyder att det är oerhört viktigt att platsen jag arbetar på är en plats som jag kan stå för, som jag kan brinna för.

I sommar kommer jag att bli utförsäkrad. Jag trodde att det innebar att jag skulle fortsätta min praktik tills dess men försäkringskassan har andra planer. Tidigare den här veckan ringde min kurator mig och sa att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kommer att ställa ett ultimatum till bokhandeln på vårat möte imorgon: garantera anställning eller så avslutas praktiken.

Jag har hela tiden varit medveten om att bokhandeln med stor sannolikhet inte kan garantera en anställning, inte för att jag inte är bra för dem utan för att de är begränsade av Lagen om Anställningsskydd. Enligt LAS får de inte anställa mig eftersom de har flera timanställda som har rätt att få flera timmar innan bokhandeln får anställa någon annan. Det finns ingen flexibilitet i LAS kring det här, inte för att hjälpa någon som mig ut på arbetsmarknaden igen. Hur mycket bokhandeln än vill ha mig så går det inte.

Så jag har vetat att det en dag ska ta slut, jag har bara hela tiden trott att jag ska ha mer tid på mig, att jag skulle ha fram till sommaren på mig att leva innan allt tar slut. Att försäkringskassan och arbetsförmedlingen går in med ultimatum och sätter press ökar knappast mina chanser.

Nu kanske ni tycker att jag är överdramatisk men det är ett faktum: mitt liv tar slut om jag måste lämna bokhandeln. Jag måste börja om på noll med något nytt och jag oroar mig så mycket för att jag inte ska hitta en annan plats som kan fylla mitt liv med ens hälften så mycket glädje och mening, för att inte tala om alla de underbara människorna jag jobbat tillsammans med de senaste två åren. Jag kommer att vara så vilsen och inte veta vem jag är under en ganska lång period. Utan bokhandeln är jag som Kenneth utan NBC.

Det är inte avgjort ännu, det fruktade mötet är imorgon före lunch. I den bästa av världar skriver jag ett blogginläggimorgon om hur bra mötet gick men det är inte helt lätt att vara optimistisk när jag vet hur världen ser ut och fungerar.

Det är härifrån jag kom, det här är sannigen om mig

Mina resor till Finland är viktiga för mig på flera sätt. Förutom att de låter mig vårda och behålla kontakten till mina rötter så är det också mitt enda sätt att verkligen återhämta mig ordentlig från en ganska tung vardag.

Min arbetsträning på bokhandeln är fantastisk, den har förändrat mitt liv på många sätt. För första gången i mitt liv känner jag mig behövd, uppskattad och värdefull. Jag älskar mina arbetskamrater, arbetsuppgifter och våra kunder men det är fortfarande svårt för mig, även fast jag varit där i över 1½ år nu och bara jobbar 3 dagar i veckan. Jag kämpar på för att det är värt det, jag mår bra av att arbeta och på bokhandeln får jag arbeta på mina villkor. Det finns en takt och ett organiserat kaos där som passar mig. Jag vet inte om min rehabilitering hade varit möjlig utan den här platsen.

Jag är dock inte förbi min problematik, den kommer alltid göra sig påmind, det är mycket av mitt liv utanför arbetet jag fått offra för att klara av att arbeta, mycket mer än de flesta förstår. Det är inte det att jag döljer mina svårigheter, det är det att ingen frågar. Folk är nöjda med att det ser bra ut på ytan, oavsett om den ytan är nära att spricka eller inte.

Jag tror inte att det hade gått så här bra för mig om jag inte haft gården i Finland att fly till. Ett par gånger om året åker jag hit i sisådär 10 dagar och andas. Det här är den enda platsen dit stressen och ångesten inte riktigt når. Här finns jag. Jag och skogen, jag och friheten. Det här är platsen där min barndom lever, även om den tiden är sedan länge förbi. Jag ser den i vattnet vid de tusen sjöarna, i min farmors fårade vackra ansikte och i jorden med all dess frukt. Det här är mina förfäders land, och mitt.

Det är hit jag åker för att för en stund få leva i en enklare tillvaro och känna hjärtat slå i mitt folks takt. För att på sätt och vis stanna upp, börja om, plocka upp spillrorna som är jag och bygga dem samman igen så att jag orkar leva mitt liv tills nästa gång jag kan komma hit igen.

Kanske är min återhämtning och min kontakt med mina rötter samma sak i slutändan.

Framtid, I has it

Det är inte för att mitt liv är händelselöst som jag inget skrivit på länge, snarare tvärtom. Det har hänt så vansinnigt mycket att jag inte haft tid att hitta den ro jag behöver för att blogga.

Det största och viktigaste av allt: Jag fick min ansökan om förlängd aktivitetsersättning beviljad. Jag kommer nog aldrig glömma bort den där dagen, även om jag inte kommer att komma ihåg datumet. (Jag tror att det kan ha varit 27:e Oktober. Siffror har aldrig varit min starka sida.)

Jag skulle iväg till ett möte i den trepartssamverkan jag ingår i, dvs med mina handläggare hos arbetsförmedlingen och försäkringskassan samt min kurator. En timme innan jag skulle cykla iväg damp det ner ett stort tjockt kuvert genom brevinkastet, det var från försäkringskassan och jag kände på en gång att det där, det där måste vara beslutet. Med darrande hand plockade jag upp det proppmätta kuvertet och tittade på det en lång stund innan jag till sist vågade öppna det. Det stod att jag hade fått min aktivitetsersättning beviljad i 1½ år till.

Jag var tvungen att läsa om det flera gånger och kontrollera att det faktiskt är 2010 nu innan jag faktiskt förstod vad det stod. Jag minns inte om jag faktiskt skrek eller om det bara kändes så, men tårarna bara sprutade. Jag har aldrig känt mig så lättad i hela mitt liv.

Jag lyfte luren och ringde mamma det första jag gjorde. När hon svarade grät jag och hon blev fruktansvärt orolig, hon frågade vad som hänt och jag kunde knappt få fram orden. Jag förklarade att det var glädjetårar, att jag fått min ansökan om aktivitetsersättning beviljad.
”- Och vad innebär det då?” frågade hon försiktigt.
”-Att … att... jag blir kvar på bokhandeln!” varpå jag började riktigt fulgråta och kunde knappt andas.

Jag lyckades samla mig precis i lagomt id för att ta mig iväg på mitt möte, men även där var jag så nräa att brista i gråt hela tiden. Alla känslorna låg och lurade precis under ytan och jag fick torka tårarna många gånger under det mötet. De kändes uppriktigt lyckliga för min skull, jag kände verkligen att de tyckte att jag förtjänade det här, att jag gjort så stora framsteg under det året som gått och att de faktiskt kämpar för mig.

Jag känner att jag har en chans, en framtid. Jag ska utnyttja den tiden jag fått beviljad väl och kämpa för att få ordning på mitt liv. Jag kommer aldrig kunna toppa framstegen jag gjort under det här året, men jag kan alltid röra mig framåt, om så med pyttesteg...

Feeling blue

Recept från Matklubben.

Det går bra med arbetsträningen fortfarande men den ligger en naggande känsla av undergång i mitt hjärta. Jag vet att det inte kommer vara för alltid. November kommer med illfart och då kanske jag inte kan vara kvar där.

Nu börjar det bli dags att göra återansökan för min aktivitetsersättning från Försäkringskassan och jag har verkligen ingen aning om hur det här ska gå. Det finns många nya regler och jag vet inte riktigt hur jag passar in i pusslet. Jag räknar kallt med att jag måste passa på att vara lycklig nu för efter november är jag barskrapad, arbetslös och utstött ur samhällets maskineri.

Det jag hoppas på är att kunna behålla min aktivitetsersättning på 75% och få jobb på bokhandeln på 25%. 25% innebär 40 timmar i måanden och det kommer man nog upp i snabbt även om man abra står i en vikariepool tänker jag. Det känns dock så avlägset, som en dröm snarare än ett realistiskt mål. Egentligen vill jag bara ha ett år på 25% arbete och sen öka till 50% om det har funkat bra. men vi får se.

Jag räknar med att det går åt pipsvängen, men jag skulle ju ljuga om jag skrev att jag inte hoppades.

Arbetsträning, inte helt en dans på rosor alltid.

Idag har jag haft möte med personalchefen, min handledare på postordern och min handläggare på arbetsförmedlingen. Jag var inte så jättenervös innan men såhär i efterhand tycker jag att jag borde ha varit det. Det var mycket jobbigare än jag kunnat ana. Jag döper arbetsförmedlings-damen till C, för enkelhetens skull.

Till en början pratade vi om hur bra det gått hittills för mig på bokhandeln, om hur bra jag trivs och om vad jag har för arbetsuppgifter. Allt det var jag förberedd på, inget konstigt med det alls. Sen började hon pressa, föreslå att vi lägger på ett par dagar till för att se hur det går. Jag försöker tala om för henne att jag är redan nu väldigt nära gränsen för vad som inte funkar.

C tycker att vi vet ju inte hur mycket jag klarar om vi inte lägger på mer. Det låter inte så farligt, men det hon faktiskt föreslog var att vi ska fortsätta lägga på timmar och dagar tills jag faktiskt går in i väggen igen, för då vet vi ju hur mycket som gick. Problemet med det är ju att om jag går in i väggen igen då är vi tillbaka på noll. Då har 5 års arbete varit helt förgäves och jag är tillbaka på 0% arbetsförmåga.

Droppen som fick min bägare att sprängas var dock när hon började prata om att jag kanske borde arbetsträna på en annan plats där det är större chans att jag kan få anställning när arbetsträningen är över och för att bredda mina erfarenheter. Där fick jag verkligen panik. Jag kan inte ens tänka tanken att arbetsträna någon annanstans. Jag känner mig inte färdig på bokhandeln än, det finns fortfarande jättemycket det här kan ge mig.

Även om jag låter hoppfull ibland så är jag ganska övertygad om att bokhandeln inte kan ge mig ett jobb när jag är klar, och det har de hela tiden varit väldigt tydliga med. Jag är också ganska säker på att jag inte skulle klara av att jobba ens så här mycket på en annan arbetsplats.

Det som är grejen med bokhandeln är att det är en oerhört anpassningsbar arbetsplats. Det finns väldigt många typer av arbetsuppgifter och olika sätt att utföra många av dem på, något min ADHD-hjärna behöver för att inte dö av tristess och fastna i negativa tankespiraler. Dessutom är den övriga personalen fantastisk. Förutom att de är väldigt förstående vad gäller mina svagheter och styrkor, de lyckas på något sätt plocka fram det bästa i mig och faktiskt få mig att känna mig som en av dem, trots att jag bara är en halvtidspraktikant. Jag känner mig inte som en praktikant, jag känner mig som en medarbetare. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig en annan arbetsplats där allt det här är möjligt. Att bokhandeln säljer produkter inom min intressesfär är bara en liten bonus jämfört med hur arbetsklimatet är.

Jag jobbar nu 3 dagar á 5 timmar vardera och det har jag gjort i några månader nu. Jag klarar av det, men ärligt talat är det knappt. Jag kämpar väldigt hårt och det finns nog ingen som faktiskt märker att jag gör det. Jag gjorde slut med min pojkvän för några månader sedan, jag har inte möjligheten att underhålla en nära relation med någon om jag ska jobba så här mycket samtigti. Jag har mer eller mindre tappat kontakt med de flesta i min närhet därför att jag har inte energi nog. Jag stog inför valet: jobba eller ha ett socialt liv. Jag valde att jobba. Detsamma gäller merparten av mina fritidsintressen. Den orientaliska dansen har jag helt lagt på hyllan hur mycket det än smärtar att göra så, jag har knappt rört symaskinen på månader och bloggen har ni ju själva sett att jag försummat. Det är ändå värt det. Det här, även om det bara är fram tills november, är det viktigaste och bästa som hänt i mitt liv.

3 dagar i veckan jobbar jag nu. Hur korta dagar jag än må ha är jag helt slut när jag kommer hem på kvällen och jag hinner inte återhämta mig inför nästa dag ordentligt. Tisdag är jag pigg på jobbet, onsdag är jag sisådär och på torsdag är jag ganska slut. Skulle jag jobba fredagen också skulle det nog vara katastrofalt, med tanke på hur jag mår nu på torsdagkvällarna. Jag är tacksam att det gick att få schemat lagt så jag kan ha de tre dagarna intill varandra i alla fall, det ger mig en chans att hinna återhämta mig inför nästa vecka.

Jag har i flera år drömt om att bara kunna få ha ett jobb som vanligt folk, och även om det här är tidsbegränsat och tekniskt sett inte ett jobb så får det mig att känna mig som en riktig värdig människa. Låt mig få ha det här om så bara fram till november, sen kan jag springa in i väggen i extra fart om ni vill, låt mig bara få för den här korta stunden i mitt liv låtsas att jag är en normal människa med ett riktigt liv.

Jag älskar bokhandeln, det gör jag, men ändå står jag där i hallen varje morgon när jag ska gå till tåget och tvekar, ofta tar jag till och med fram telefonen och börjar bläddra fram telefonnummret till sjukanmälningen men jag tar mig iväg. Det är ett svårt och stort beslut varje dag för mig att faktiskt ta mig iväg och jag tror inte att någon faktiskt förstår att det kan vara så svårt för mig.

Jag har väntat på att det ska kännas naturligt att ta mig iväg, att jag ska vänja mig men det gör jag inte. Det har inte blivit lättare. Om något har det blivit svårare, tyngre, men det går.

Nej du C, det känns inte så jävla aktuellt att lägga på två arbetsdagar till på det här. Det kan du glömma.

Geek cred and celebration

Idag kom SF-bokhandelns nyhetstidning ut. I den finns en kort text jag skrivit samt reklam för min amigurumi-workshop. Jag känner mig faktiskt lite fånigt lycklig över det här. För mig är det fett med geek cred hur vardagligt det än är med bokhandeln nu när jag jobbar där. Innerst inne är jag fortfarande den där 15-åriga flickan som klev in i butiken för första gången storögd med hakan i backen. Innerst inne, och ibland kommer det fram. (TITTA JAG HAR SKRIVIT SAKER I SF-BOKHANDELNS NYHETSTIDNING!) Jag firade faktiskt med att shoppa lite.

Först och främst shoppade jag på bokhandeln. "Property of Miskatonic University Metaphys. Ed" blev det bland annat. Man måste ju visa världen på nått sätt vilken lovecraft-tönt man ändå är. Vi har en hel del lovecraft-inspirerade t-shirtar på bokhandeln men den här är min favorit. 178 kronor kostade den, eller skulle ha kostat utan personalrabatt.

Sen blev det den här superfina tischan från Skelanimals med katten Kit och texten "Dead animals need love too". Jag har spanat på den ett tag men den var slut när jag väl fick för mig att köpa den så jag blev alldeles till mig när jag såg att det hängde en i t-shirt-stället just idag när jag fått skatteåterbäringen. 298 kronor kostar den i butiken, vilket jag normalt skulle anse vara llite väl mycket för en t-shirt men jag tycker att trycket är av bra kvalitet och den är sydd i ett väldigt skönt tunnt material.

Sen råkade jag ha vägarna förbi Sundbyberg och gick där förbi en Kodak-butik (på järnvägsgatan tror jag det var) som förutom att erbjuda tjänster för att framkalla bilder hade försäljning av söta små asiatiska figurer. Där kunde jag inte låta bli det här söta lilla mobilsmycket med Hello Kitty. 20 kronor kostade den. De hade en hel del söta små klistermärken, mobilsmycken och små vinylfigurer. Värt att kika in på om man ändå är i krokarna.

Veckorapport och citronpaj

Det står fortfarande still på sömnadsfronten. Merparten av det sömnadsrelaterade arbetet den här veckan har skett i mitt huvud. Det är inte så tokigt det heller, men det är ju inget jag på ett vettigt sätt kan dela med mig av. Ni får nöja er med en allmän lägesrapport istället.

Den här veckan har jag varit på jobbet, tisdag och onsdag, som vanligt. Jag trivs fortfarande som fisken i vattnet, och jag hade med mig kakor så jag hoppas de andra trivs med mig också. vceckan innan dess ahde jag muffins med mig. Jag älskar att baka, men jag vill ogärna bli sittande med alla bakverk själv. Jobbet blir liksom en perfekt kanal för att få utlopp för mina bagarlustar. Min älskling sa dock något som trasade bagarlusten lite i kanten häromdagen. Han sa att det finns en risk att arbetskamraterna uppfattar mig som inställsam om jag ska ta emd mig sånt till jobbet jämt. Tanken har inte ens slagit mig, tänker folk så? Usch jag blir så nervös och paranoid nu, måste jag akta mig för att vara jag, bara för att folk kan tro att jag har en baktanke med mitt bakande? Jag kanske borde sluta hålla upp dörrar för folk också.

Det låter kanske löjligt, men nu kommer jag inte kunna slappna av alls i min social interaktion med folk runtomkring på antagligen ett bra tag, tills jag hinner glömma bort att folk överanalyserar allt som andra gör.

Usch. Jag hatar verkligen sånt här, tillfällen då man blir liksom smärtsamt medveten om att människor letar motiv i allt andra gör, kritiserar och dömmer på ett sätt som jag inte kan förstå. Jag vill bara inte komma ihåg att det är så. Snacka inte med mig om sånt, tala inte om för mig vilka idioter du stött på under dagen för jag får på riktigt ont i magen av att tänka på hur du dömmer ut någon du inte vet något om. Tänk om han hade bråttom till sjukhuset för att hans fru ligger döende? Då skulle nog du också vara lite grinig. Kan inte folk bara slappna av och inse att dom inte känner till hela situationen.

Nåja. Det var trevligt på jobbet hursomhelst. Jag fick slut på medicin och hade det körigt främst under onsdagen dock. Kommunikationsproblem mellan mig och vården som ledde till att jag helt enkelt inte hann få recept i tid. Så pass snurrig var jag att chefen kom ner och sa till mig, oerhört rart och diplomatiskt, att jag slarvat som en galning. Hon är så väldigt rar och söt, Linda, men jag ska nog säga till henne att hon inte behöver linda in allt i verbal bubbelplast. Det är ok att säga att jag plockat fel. Jag blir inte ledsen. Nu hade jag ju dessutom en bra anledning, som hon också förstod. Hon prisade vården för att den är effektiv, och jag höll med.

Jag blev fruktansvärt irriterad på att jag var så snurrig. Att det ska göra så förbannat stor skillnad att jag inte tagit min medicin. Man blir liksom påmind om att man har ett handikapp, väldigt brutalt. Jag är väldigt ok med att jag har problem, jag är nästan stolt över mitt handiakpp på vissa sett, men det hindrar inte mig från att önska att jag inte hade det.

Något härligt dock är att jag blev medbjuden på middag. Postordern på bokhanden brukar äta middag tillsammans en gång i månaden och den här gången blev jag tillfrågad om jag ville följa med. Jag blev jätteglad, jag ser fram emot det väldigt mycket. Jag känner mig så välkommen och accepterad i det där gänget. Tänk själv, en arbetsplats där man har hobbies och intressen gemensamt med varenda kotte som jobbar där, plus att jag hittills inte träffat en enda person som jag inte tycker om där.

Jag är så förbannat jävla tacksam över att jag får vara där. Om jag bara orkade och kunde skulle jag skicka bakverk till bokhandeln varje dag, bara för att jag är så lycklig.

Vidare till fredag, en dag i stressens tecken. Jag hade egentligen inten rätt att vara stressad, jag hade hela dagen på mig att göra det som skulle göras men jag hade en sån där dålig dag, ni vet, då man helt enkelt inte har pli på startmotorn. Jag bakade en citronpaj till min älskling som skulle ta med sig den på herrmiddag (som han är på just nu faktiskt) och sedan bar det av till Eskilstuna med min bror, FS och Grunt. Bilden högst upp i inlägget är betyget på pajen ifråga, levererad av herrmiddagens värd på facebook. Min bror skulle VJ:a på Disco Roar, så jag fick minsann stå på gästlista och allt. Det kändes lite najs att ha en biljett det stop VIP på. Det vill jag ha oftare.

Vi förfestade hos min vän Melanie och det var väldigt trevligt. Jag fick äntligen träffa hennes pojkvän som var en ohyggligt trevlig prick. Vi gick till Disco Roar, drack lite, dansade lite, sedan ville Melanie att vi skulle gå till Harrys, där hennes pojkvän och hans vänner var. Vi stack dit och det var förtjusande, speciellt faktumet att vi var VIP även där. På plats fanns en fantastisk trubadur som heter Yellow Mike. Hursomhelst var vi fulla och glada som tusan, men stannade inte så länge på Harrys innan Melanies pojkvän och hans vänner skulle dra vidare till deras klubb. Klubben tänker jag inte prata så mycket om av olika anledningar, men det var skönt folk där och jag spelade biljard för första gången i mitt liv. Jag har mersmak.

Någon som vill spela biljard med mig? Anyone?

Jag kom hem idag runt 16-tiden tror jag, med min bror, FS och Grunt. På vägen till Eskilstuna igår var vi hemskt pratglada, idag var vi väldigt tysta och var så stilla som möjligt under bilfärden. Vi var nog alla minst sagt slitna. Det jag chockerades mest av var att FS inte var mer bakfull. Han var askalas igår natt, för att uttrycka det milt.

Sedan jag kom hem har jag mest vilat, spelat King's Bounty och tittat på lite tv. Älsklingen är på herrmiddag och kommer inte hem förrän sent inatt. Det är lugnt och skönt. Alldeles lagom såhär dagen efter en händelserik kväll.

2 dagar senare

Äntligen hemma. Igår var min första arbetsdag på SF-bokhandeln och jag stormtrivdes. Än så länge har jag väldigt korta arbetsdagar, jag börjar 09:45 och slutar 15:15. Det beror på att jag inte jobbar på riktigt just nu utan arbetstränar, som en del i min rehabilitering. För de som inte läst min blogg innan idag så är den korta historien som följer: jag har lidit av svåra depressioner under stora perioder av mitt liv och varit allmänt rörig, tills jag fick rätt diagnos och rätt medicin för några år sedan. Mitt liv börjar ta sig nu. Den långa historien finns här.

Inför min första arbetsdag, dvs igår, var jag nervös som attan, men när jag väl kom dit var det inga problem alls. Än så länge består mina sysslor i huvudsak av att plocka ordrar. Jag får en orderlapp i handen, springer runt och letar rätt på böckerna på listan och packar dom i en låda som jag bär upp till postorderavdelningen. Ett väldigt aktivt jobb alltså, och fantastiskt bra för att lära sig vart allt finns i butiken. Det är oerhört trivsamt och medarbetarna är suveräna. Jag hade aldrig kunnat hoppas på en bättre plats att börja min arbetsträning på.

Efter jobbet igår hade jag fikadate med en mycket kär gammal vän. Jag har inte träffat Hanna på i alla fall 5-6 år innan igår. Det var så mysigt! Jag har följt hennes blogg ett tag nu och hade det inte varit därför hade jag kanske inte vågat kontakta henne för en fika. Tänk att det är så svårt att ta mod till sig och kontakta de människor man saknar från förr? Man liksom skäms för att man inte hört av sig och vågar därför inte höra av sig. Det är lite absurdt egentligen när man tänker på saken. Det är väl för att jag kännt mig så delaktig ändå i hennes liv genom att läsa hennes blogg som jag vågade till sist.

Hur som helst var det ett minst sagt kärt återseende. Hon hade inte förändrats mycket alls i mina ögon. Samma underbara ärliga och snälla Hanna. Ursäkta att jag svär lite men FAN vad jag är glad att vi fått kontakt igen! Nu när jag jobbar i Stockholm så finns det ju tid att träffas. :) Bilder från förr och en varsinn bild på henne och mig från igårkväll finns här.

Efter vår fika-date åkte jag hem till Jed. Vi gjorde inget särskillt, mest bara hängde framför TVn och datorn. Vi var trötta bägge två och jag skulle ju upp och jobba på morgonen igen.

Så idag var jag då alltså på jobbet igen. Lika trivsamt och aktivt idag som igår, det finns itne så mycket att säga om den saken egentligen. När jag kom hem idag var jag fullkomligt utmattad. Jag stormtrivs verkligen med att jobba på bokhandeln, men vad jag än tycker och hur jag än vill så blir jag trött väldigt fort. Själen tycker att jag lätt kan göra det här 8 timmar om dagen varje dag, men hjärnan har inte riktigt den uthålligheten ännu, och kanske aldrig. Jag tar det i den takt det går. Om ett par veckor kanske vi vågar lägga på några timmar?

Hur som helst har det varit rent ut sagt underbara två dagar.