söndag 30 januari 2011

Ett liv tar slut.



Som ni kanske vet så är jag en människa med ganska begränsade energireserver. Merparten av min energi går åt till att klara av att jobba mina tre dagar i veckan. Det betyder att min fritid i huvudsak går åt till att återhämta mig till nästa arbetsdag eller arbetsvecka och det är ok. Jag har börjat vänja mig vid att mitt liv ser ut så nu. Jag har accepterat att mitt sociala liv är något som sker i huvudsak över internet och att det inte finns plats för kärleken.

I två år nu har jag skött min arbetslivsinriktade rehabilitering på Science Fiction-bokhandeln. I två år har mitt liv handlat om bokhandeln. Det är det största problemet med att ha de problemen jag har. Det är viktigt för alla att ha ett arbete de trivs med men om jag ska klara av att arbeta måste mitt liv kretsa runt det, eftersom inget annat riktigt får plats. Det betyder att det är oerhört viktigt att platsen jag arbetar på är en plats som jag kan stå för, som jag kan brinna för.

I sommar kommer jag att bli utförsäkrad. Jag trodde att det innebar att jag skulle fortsätta min praktik tills dess men försäkringskassan har andra planer. Tidigare den här veckan ringde min kurator mig och sa att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kommer att ställa ett ultimatum till bokhandeln på vårat möte imorgon: garantera anställning eller så avslutas praktiken.

Jag har hela tiden varit medveten om att bokhandeln med stor sannolikhet inte kan garantera en anställning, inte för att jag inte är bra för dem utan för att de är begränsade av Lagen om Anställningsskydd. Enligt LAS får de inte anställa mig eftersom de har flera timanställda som har rätt att få flera timmar innan bokhandeln får anställa någon annan. Det finns ingen flexibilitet i LAS kring det här, inte för att hjälpa någon som mig ut på arbetsmarknaden igen. Hur mycket bokhandeln än vill ha mig så går det inte.

Så jag har vetat att det en dag ska ta slut, jag har bara hela tiden trott att jag ska ha mer tid på mig, att jag skulle ha fram till sommaren på mig att leva innan allt tar slut. Att försäkringskassan och arbetsförmedlingen går in med ultimatum och sätter press ökar knappast mina chanser.

Nu kanske ni tycker att jag är överdramatisk men det är ett faktum: mitt liv tar slut om jag måste lämna bokhandeln. Jag måste börja om på noll med något nytt och jag oroar mig så mycket för att jag inte ska hitta en annan plats som kan fylla mitt liv med ens hälften så mycket glädje och mening, för att inte tala om alla de underbara människorna jag jobbat tillsammans med de senaste två åren. Jag kommer att vara så vilsen och inte veta vem jag är under en ganska lång period. Utan bokhandeln är jag som Kenneth utan NBC.

Det är inte avgjort ännu, det fruktade mötet är imorgon före lunch. I den bästa av världar skriver jag ett blogginläggimorgon om hur bra mötet gick men det är inte helt lätt att vara optimistisk när jag vet hur världen ser ut och fungerar.
Reaktioner:

1 kommentar:

manda sa...

usch vad hemskt, känner så med dig, hoppas också att det ska gå bra iaf.