tisdag 16 juni 2009

Arbetsträning, inte helt en dans på rosor alltid.

Idag har jag haft möte med personalchefen, min handledare på postordern och min handläggare på arbetsförmedlingen. Jag var inte så jättenervös innan men såhär i efterhand tycker jag att jag borde ha varit det. Det var mycket jobbigare än jag kunnat ana. Jag döper arbetsförmedlings-damen till C, för enkelhetens skull.

Till en början pratade vi om hur bra det gått hittills för mig på bokhandeln, om hur bra jag trivs och om vad jag har för arbetsuppgifter. Allt det var jag förberedd på, inget konstigt med det alls. Sen började hon pressa, föreslå att vi lägger på ett par dagar till för att se hur det går. Jag försöker tala om för henne att jag är redan nu väldigt nära gränsen för vad som inte funkar.

C tycker att vi vet ju inte hur mycket jag klarar om vi inte lägger på mer. Det låter inte så farligt, men det hon faktiskt föreslog var att vi ska fortsätta lägga på timmar och dagar tills jag faktiskt går in i väggen igen, för då vet vi ju hur mycket som gick. Problemet med det är ju att om jag går in i väggen igen då är vi tillbaka på noll. Då har 5 års arbete varit helt förgäves och jag är tillbaka på 0% arbetsförmåga.

Droppen som fick min bägare att sprängas var dock när hon började prata om att jag kanske borde arbetsträna på en annan plats där det är större chans att jag kan få anställning när arbetsträningen är över och för att bredda mina erfarenheter. Där fick jag verkligen panik. Jag kan inte ens tänka tanken att arbetsträna någon annanstans. Jag känner mig inte färdig på bokhandeln än, det finns fortfarande jättemycket det här kan ge mig.

Även om jag låter hoppfull ibland så är jag ganska övertygad om att bokhandeln inte kan ge mig ett jobb när jag är klar, och det har de hela tiden varit väldigt tydliga med. Jag är också ganska säker på att jag inte skulle klara av att jobba ens så här mycket på en annan arbetsplats.

Det som är grejen med bokhandeln är att det är en oerhört anpassningsbar arbetsplats. Det finns väldigt många typer av arbetsuppgifter och olika sätt att utföra många av dem på, något min ADHD-hjärna behöver för att inte dö av tristess och fastna i negativa tankespiraler. Dessutom är den övriga personalen fantastisk. Förutom att de är väldigt förstående vad gäller mina svagheter och styrkor, de lyckas på något sätt plocka fram det bästa i mig och faktiskt få mig att känna mig som en av dem, trots att jag bara är en halvtidspraktikant. Jag känner mig inte som en praktikant, jag känner mig som en medarbetare. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig en annan arbetsplats där allt det här är möjligt. Att bokhandeln säljer produkter inom min intressesfär är bara en liten bonus jämfört med hur arbetsklimatet är.

Jag jobbar nu 3 dagar á 5 timmar vardera och det har jag gjort i några månader nu. Jag klarar av det, men ärligt talat är det knappt. Jag kämpar väldigt hårt och det finns nog ingen som faktiskt märker att jag gör det. Jag gjorde slut med min pojkvän för några månader sedan, jag har inte möjligheten att underhålla en nära relation med någon om jag ska jobba så här mycket samtigti. Jag har mer eller mindre tappat kontakt med de flesta i min närhet därför att jag har inte energi nog. Jag stog inför valet: jobba eller ha ett socialt liv. Jag valde att jobba. Detsamma gäller merparten av mina fritidsintressen. Den orientaliska dansen har jag helt lagt på hyllan hur mycket det än smärtar att göra så, jag har knappt rört symaskinen på månader och bloggen har ni ju själva sett att jag försummat. Det är ändå värt det. Det här, även om det bara är fram tills november, är det viktigaste och bästa som hänt i mitt liv.

3 dagar i veckan jobbar jag nu. Hur korta dagar jag än må ha är jag helt slut när jag kommer hem på kvällen och jag hinner inte återhämta mig inför nästa dag ordentligt. Tisdag är jag pigg på jobbet, onsdag är jag sisådär och på torsdag är jag ganska slut. Skulle jag jobba fredagen också skulle det nog vara katastrofalt, med tanke på hur jag mår nu på torsdagkvällarna. Jag är tacksam att det gick att få schemat lagt så jag kan ha de tre dagarna intill varandra i alla fall, det ger mig en chans att hinna återhämta mig inför nästa vecka.

Jag har i flera år drömt om att bara kunna få ha ett jobb som vanligt folk, och även om det här är tidsbegränsat och tekniskt sett inte ett jobb så får det mig att känna mig som en riktig värdig människa. Låt mig få ha det här om så bara fram till november, sen kan jag springa in i väggen i extra fart om ni vill, låt mig bara få för den här korta stunden i mitt liv låtsas att jag är en normal människa med ett riktigt liv.

Jag älskar bokhandeln, det gör jag, men ändå står jag där i hallen varje morgon när jag ska gå till tåget och tvekar, ofta tar jag till och med fram telefonen och börjar bläddra fram telefonnummret till sjukanmälningen men jag tar mig iväg. Det är ett svårt och stort beslut varje dag för mig att faktiskt ta mig iväg och jag tror inte att någon faktiskt förstår att det kan vara så svårt för mig.

Jag har väntat på att det ska kännas naturligt att ta mig iväg, att jag ska vänja mig men det gör jag inte. Det har inte blivit lättare. Om något har det blivit svårare, tyngre, men det går.

Nej du C, det känns inte så jävla aktuellt att lägga på två arbetsdagar till på det här. Det kan du glömma.
Reaktioner:

8 kommentarer:

Karin sa...

Skicka en länk till denna C! Även om du sagt precis detta till henne, låt henne läsa det också! Jag hoppas de tar sitt förnuft till fånga och inser att du själv vet bäst vad du behöver. Jag håller tummarna!

Deliana sa...

Tack för varma orden Karin! Håller gärna min blogg borta från allt det där, vill inte känna att även detta är granskat av FK och AMS på något vis. Jag sa ju aldrig något av det här till henne tidigare idag, jag blir ju som förlamad på de där mötena och får bara ur mig halvdana ursäkter mest! Får inte ur mig något av det jag borde få ur mig... Men jag skrev ett långt brev till henne idag, där stora delar av det här blogginlägget var inklistrat. :)

Anna sa...

Vad bra att du redde ut för dig själv vad du tycker och fick ner det på pränt! Jag håller alla tummar för att du får fortsätta att jobba så mycket du kan och inte så mycket som någon annan tycker att du borde kunna. Kram!

Trollis sa...

Jättebra att du skrev ett brev till människan, såna damer kan behöva höra hur det faktiskt ligger till med ens egen arbetsförmåga. Ty den är ju olika från individ till individ och alla fungerar olika.
Jag tycker att du är jätteduktig som klarar av att jobba såpass mycket som du gör. Stå på dig och kämpa på!

(Hej, du känner inte mig, men jag bevakar din blogg i smyg. Jag har själv precis fått en ADHD-diagnos, efter 12 års vändor hos psykiatrin och har ett enormt sömnadsintresse, så jag känner igen mycket av det du skriver om. Ska själv till att fösöka börja arbetsträna i höst.
Jag gillar din blogg :D )

Deliana sa...

Anna, tack för de uppmuntrande orden. :)

Trollis, ähh, jag kommer ihåg dig. Du kommenterade ofta tidigare i min blogg, du är tvångskreativ, eller hur var det? ;) *kram*

Bella sa...

Vad säger man?

Okej, det är bra om man kan utvecklas och ibland behöver man en liten knuff i rätt riktning för att våga ta steget, men det är ju inte som att du inte redan skuttat ut och är på väg. Vilken vinst ger det dig eller samhället i stort att pressa dig tills du måste sjukskrivas igen?

Jag förstår mig inte på folk ibland. Myndigheter och deras oförmåga att ta tillvara det som finns ännu mindre.

Jag har sagt det förr, jag tycker du är oerhört modig och tuff! Ta saker och ting i den takt du känner att du kan. Ingen annan kan känna hur du mår eller bestämma att du klarar mer än du gör.

*kram*

Deliana sa...

Bella, tack. :) vet du, du är den enda av de jag har omkring mig som någonsinn faktiskt sagt till mig att jag gör något modigt. De flesta behandlar det som något självklart, och det här är inte självklart för mig. *kram*

MacDuff sa...

Hm. Jag är faktiskt jätteglad för din skull att du fått chansen att jobba på bokhandeln, och då givetvis inte bara på grund av själva arbetsplatsen. Jag blir glad för din skull varje gång det märks att du trivs. Jag tycker inte att det är självklart. Dessvärre är jag erkänt dålig på att berätta sånt :-/ Jag är, och har alltid varit, stolt över att känna dig.

Jag hoppas VERKLIGEN att arbetsförmedlaren begriper vad du säger och accepterar att inte alla är skapta till att jobba heltid.