torsdag 16 april 2009

Behovet av att fly, att sväva, att falla i trans

På morgontåget igen. De dagar jag jobbar tittar jag på Vakna med the Voice innan jag går till tåget och just idag hade de magiken och hynotisören Fredrik Presto som gäst.

Hypnos och transliknande tillstånd har alltid fascinerat mig av olika anledningar. I programmet förklarade Presto tillståndet på ett av de mest lättförstådda sätt jag hört. Han gjorde jämförelser med att dagdrömma, leva sig in i en film och med det där tillståndet man uppnår när man "kommer in" i något som man är riktigt bra på, som till exempel en musiker som upplever att hen blir hög när hen spelar sitt instrument.

Det fick mig att fundera på i vilka situationer jag faller i trans. Jag tror jag hade mycket lättare till det innan jag började ta Ritalin. Förr, innan medicineringen, var jag aldrig helt förankrad i här och nu. Så fort jag inte var stimulerad flöt jag liksom bort lite, inte till andra världar bokstavligt talat utan snarare så att jag bara tappade greppet om denna lite. Dissociation är termen psykiatrin använder för det här. Jag brukade benämna det "zombiestadiet". Ett tillstånd där jag är medveten om min omgivning men inte riktigt kan relatera till den. Jag känner mig liksom fri från intrycken, inget behov av att bearbeta dem och hålla reda på dem. Jag bara är. Det märks inte alltid på mig när jag gör det heller, jag går på autopilot när jag är i det läget.

Jag är verkligen ingen expert på psykiatri men jag vet ganska bra hur jag fungerar. Jag tror att anledningen till att jag dissocierar så lätt är för att hjärnan desperat behöver den där pausen från intryckshanteringen. Det var nog ett av de få verktygen jag hade för att rädda hjärnan från överbelastning. Nu har jag inte det, nu är jag liksom fångad i här och nu på gott och ont. Jag kan visserligen hantera och sortera intrycken på ett annat sätt nu och har alltså inte samma behov av att dissociera men jag saknar att kunna flyta iväg som jag gjorde förr.

Det ligger inte lika nära ytan nu, jag måste provocera fram tillståndet med film, spel, musik, dans, sömn, alkohol och sex som "vanliga" människor. Inget fel i det i sig, som sagt var det är ju vad vanliga människor gör men jag saknar att kunna göra det på mitt sätt.

Det finns dagar då jag glömmer att ta min medicin, jag brukar generellt upptäcka det när jag börjar flyta iväg, dissociera. Jag undrar ibland om jag verkligen glömmer min medicin eller om jag undermedvetet låter bli för att få chansen att sväva fritt.
Reaktioner:

6 kommentarer:

Glitterskvätt sa...

Vista?

Deliana sa...

Förstår inte riktigt?

Lithia sa...

Åh, jag hade otroligt lätt för att sväva iväg när jag var yngre, förmodligen för att jag hade det rätt tufft och behövde vila i en fristad någonstans. Nu i vuxen ålder är det svårare, det är som om det riktiga livet håller mig kvar mer nu eftersom jag trivs bra i det. Men jag saknar den där känslan av att vara där men ändå inte, stillheten. Eller den där känslan när man gått helt upp i ett projekt och timmarna bara försvunnit.det senare upplever jag relativt ofta iofs men just det "spontana" svävandet är det glest med nu.

Nusse sa...

Jag hoppade på en "skicka vidare/utmaning"-grej i min blogg och länkade till dig eftersom du verkar utomordentligt vass på att sy.

lackland sa...

This is completely off topic, but I just have to comment on your picture to this post... They actually translated "Utgang" to "Way out"? lol. While its technically right, shouldn't the translation have been "
Exit"? :)

Ok, I need some more coffee I think... *spaces out*

Deliana sa...

Nusse, låter skoj! Ska kika på den senare ikväll. :)

Lackland, extremly silly, isn't it?