Love lost, and avoided.

Det var väldigt länge sedan jag skrev något personligt. Det är egentligen inte för att jag inte haft något att skriva, det har mer varit en fråga om att det har varit för mycket, att jag inte fått ro att skriva. Det tråkigaste av allt är väl kanske att jag börjat känna mig lite feg inför att skriva "personliga" saker här i bloggen. För att försöka motverka den där fegheten tänkte jag försöka babbla på en liten stund om saker som känns mycket just nu. Ber om ursäkt på förhand för eventuellt kaos.

Det här året har varit ett stort år, mycket har förändrats både i min situation rent världsligt men också inom mig. Det finns mycket jag har lärt mig om mig själv och hur jag påverkar människor omkring mig, framförallt de allra närmast mig. Mest saker jag alltid liksom vetat, men ibland får man en aha-upplevelse som slår till lite närmare hjärtat, som får en att inte bara förstå utan förstå.

Kärlek och relationer i förhållande till mig har jag lärt mig en hel del om till exempel. Framförallt har jag lärt mig att jag bör hålla mig så långt borta ifrån allt vad kärlek och relationer heter. Det är inte en fråga om att jag är rädd för att bli bränd, även om det också är en faktor. Jag har inte riktigt råd att gå igenom en massa drama när min livssituation i övrigt är så instabil. Men i grund och botten är det en fråga om energi. Jag har väldigt begränsat med energi och har inte en chans att ha både ett fungerande liv (som arbete, mat, ordning på pappersarbete och lägenhet) och en fungerande relation. Det ena eller det andra måste ta stryk, det går inte att få balans på det. Kanske någon gång i framtiden, men jag har ärligt talat lite svårt att se det i horisonten över huvudtaget.

Jag måste alltså göra ett medvetet val att leva ensam och det är inte så lätt. Jag är en kärleks-junkie och kastar mig in i en relation med hela min varelse när någon väl lyckas få mig på fall. Jag kan inte älska halvhjärtat. Jag glöder inte, jag brinner. Däremot är jag, dessvärre, fullt kapabel till att sköta själva förhållandet till människan ifråga halvhjärtat.

Jag tror inte att det är helt omöjligt för mig att ha en fungerande relation, men det känns som att det ställer lite större krav på min partner i nuläget än vad som känns rimligt.

För lite mer än en månad sedan fick jag mitt hjärta krossat. Sure, fine, jag har blivit bränd förut men just det här var ett wake-up-call. Vi sa aldrig att vi skulle ha en långvarit seriös relation, faktum är att vi undvek i den mån vi kunde att kalla det för ett förhållande ens, men det var på många sätt en av de viktigaste relationerna jag haft. Han fick mig att känna saker jag aldrig känt förut och det var läskigt. Framförallt fick han mig att känna mig älskad och trygg på ett sätt som ingen annan någonsinn lyckats. Jag som brukar ha sån koll på mig själv känslomässigt, han fick mig att helt tappa fotfästet och jag blev som en osäker liten tonåring igen.

Jag blev rädd för vad jag kände, lika mycket upprymd och sen rädd igen för att bli av med allt det. Jag försökte fly men han lyckades alltid lugna ner mig igen, jag behövde honom mer än jag var rädd för det okända. Till sist orkade han dock inte, min rädsla och osäkerhet nötte ut honom, ett typiskt fall av "self fulfilling prophecy". Jag blev så rädd för att nöta ut honom, att jag blev än mer osäker och än mer rädd för att förlora honom och till sist så.... Det är så vansinnigt tråkigt när en relation som på så många sätt är så fantastisk nöter ner bägge parterna. Särskillt trist när den huvudsakliga orsaken till det är jag.

Jag vet att det krävs två personer för att ha sönder en relation, men jag har alla fakta och aningens bättre självinsikt än folk tror att jag har. Jag vet att det var jag som var kossan i den här relationen, även om han sannolikt kunnat göra saker annorlunda också.

Det var mycket som hände i mig under relationens gång och ännu mer efter att det tog slut. Många smärtsamma insikter har kommit till mig, jag har lärt mig väldigt mycket och det har tvingat mig att göra en del val som jag borde gjort för länge sen.

Så. All visdom åsido, jag har ju faktiskt ont i hjärtat också. Mitt hjärta och min kropp skriker efter honom när jag inte är på min vakt och jag vet inte hur jag ska hantera det här. Det är en saknad jag inte är van vid att känna. Vanligtvis efter en breakup är jag fullkomligt rasande och förtvivlad en stund men sedan ger det med sig. Såväl förtvivlan som ilskan. Nu är jag bara.. Det är bara saknad och en stickande sorg, och den är stundtals förlamande. Det har visserligen bara gått en månad, men det är inte såhär det brukar vara. Ingenting med den här relationen var som det brukar vara.

Värst av allt är nog att han brytit kontakten med mig helt, så jag har inte en chans att skapa en annan relation till honom. Hans namn kommer alltid att stå för förlusten av något av det vackraste jag haft.

Jag känner lite för att skriva emo-poesi på engelska. Så illa är det.