Hälsningar från Finland

Jag sitter i en stuga mitt ute i de finska urskogarna just nu och myser. Stolthet och Fördom på tv, mitt favoritgodis i munnen och min netbook framför mig. Jag har haft en fantastiskt fin jul, som vanligt.

Det blev mycket lite handgjort den här julen och det gör lite ont I hjärtat. Det känns fel. Jag har ju i så många år nu skapat merparten av mina julklappar med mina bara händer, lagt ner timmar av kärlek och hårt arbete på dem men inte iår. Det fanns inte tid, det fanns inte energi. I år har jag jobbat istället.

Sakta men säkert börjar jag känna att jag http://kanske aldrig kommer kunna ha det kreativa produktiva som jag alltid haft i mitt liv. Jag har så små energireserver. Allt jag har går åt till att jobba och att försöka ta hand om mig själv så jag klarar av att jobba nästa dag igen. Jag ångrar inte att jag tog steget och började arbetsträna, men jag önskar att jag kunde få jobbet och mitt kreativa skapande att finnas samtidigt. Det är nog inte omöjligt, men det kräver nog en del experimenterande med strategier.

Det enda jag gjort själv iår är farmors julklapp. En brosch i form av en stor prålig svart ros. Hon har länge önskat sig en sådann och hon blev så glad när hon öppnade paketet att hon skrattade och nästan skrek rakt ut. Jag lade upp en tutorial för ganska länge sedan på hur jag gör mina tygblommor och här om kvällen hittade jag en liknande beskrivning på en annan site med en något snabbare variant av samma metod som jag tänkte att jag skulle dela med mig av. Här hittar ni den.

Jag fick fantastiska julklappar, betyligt bättre än jag kunnat hoppas på. Jag har länge behövt en trådlös router och en sådan fick jag, likaså en ny allt-i-ett-skrivare som fungerar trådlöst. Lite smycken och Hello Kitty-saker, pengar, allmänna sånna där småsaker man får runt jul. Men det bästa av allt kom i en ganska liten avlång låda. Jag öppnade kartongen och tog fram en bit papper med en utskriven produktbekrivning. Det tog en stund innan jag förstod vad det var jag hade fått... Jag fick en ny TV. En ny fin 32” platt-TV. Jag har länge behövt en ny, den jag haft tills nu är mer än 15 år gammal, på väg att ge upp och därtill lånad av en vän. Jag hade inte ens kunnat föreställa mig att jag skulle få en ny TV i julklapp. Min bror visste inget om att jag skulle få en TV, så han blev lika förvånad som jag. Att han inget fick veta innan berodde på att han fick ett likadant paket själv. Rättvist var det, och oerhört generöst. Längtar efter att få komma hem på söndag och leka med nya elektroniken!

Jag hoppas att ni alla har haft en fantastiskt mysig jul, på ett eller annat sätt.

Framtid, I has it

Det är inte för att mitt liv är händelselöst som jag inget skrivit på länge, snarare tvärtom. Det har hänt så vansinnigt mycket att jag inte haft tid att hitta den ro jag behöver för att blogga.

Det största och viktigaste av allt: Jag fick min ansökan om förlängd aktivitetsersättning beviljad. Jag kommer nog aldrig glömma bort den där dagen, även om jag inte kommer att komma ihåg datumet. (Jag tror att det kan ha varit 27:e Oktober. Siffror har aldrig varit min starka sida.)

Jag skulle iväg till ett möte i den trepartssamverkan jag ingår i, dvs med mina handläggare hos arbetsförmedlingen och försäkringskassan samt min kurator. En timme innan jag skulle cykla iväg damp det ner ett stort tjockt kuvert genom brevinkastet, det var från försäkringskassan och jag kände på en gång att det där, det där måste vara beslutet. Med darrande hand plockade jag upp det proppmätta kuvertet och tittade på det en lång stund innan jag till sist vågade öppna det. Det stod att jag hade fått min aktivitetsersättning beviljad i 1½ år till.

Jag var tvungen att läsa om det flera gånger och kontrollera att det faktiskt är 2010 nu innan jag faktiskt förstod vad det stod. Jag minns inte om jag faktiskt skrek eller om det bara kändes så, men tårarna bara sprutade. Jag har aldrig känt mig så lättad i hela mitt liv.

Jag lyfte luren och ringde mamma det första jag gjorde. När hon svarade grät jag och hon blev fruktansvärt orolig, hon frågade vad som hänt och jag kunde knappt få fram orden. Jag förklarade att det var glädjetårar, att jag fått min ansökan om aktivitetsersättning beviljad.
”- Och vad innebär det då?” frågade hon försiktigt.
”-Att … att... jag blir kvar på bokhandeln!” varpå jag började riktigt fulgråta och kunde knappt andas.

Jag lyckades samla mig precis i lagomt id för att ta mig iväg på mitt möte, men även där var jag så nräa att brista i gråt hela tiden. Alla känslorna låg och lurade precis under ytan och jag fick torka tårarna många gånger under det mötet. De kändes uppriktigt lyckliga för min skull, jag kände verkligen att de tyckte att jag förtjänade det här, att jag gjort så stora framsteg under det året som gått och att de faktiskt kämpar för mig.

Jag känner att jag har en chans, en framtid. Jag ska utnyttja den tiden jag fått beviljad väl och kämpa för att få ordning på mitt liv. Jag kommer aldrig kunna toppa framstegen jag gjort under det här året, men jag kan alltid röra mig framåt, om så med pyttesteg...