måndag 18 januari 2010

Det finns djup, det är rent av botten till och från.

Det syns inte alltid, men det finns där. Ibland sitter det liksom lite längre in, inte så nära ytan. Idag är djupet, botten, nära ytan. Jag kände hur panikångesten var så nära att ta över idag på lunchen. Det kändes som att mitt hjärta skulle slita sig loss och hoppa ut ur mitt bröst när som helst.

Jag lyckades hålla min andning helt normal, jag lyckades jaga in besten i sin bur igen, den här gången. Men nästa gång? Det här har liksom växt inom mig ett tag nu. Mitt liv har stått stilla i så många år och nu går allting så fort och jag hinner knappt förstå vad som händer eller vart jag är på väg. Just nu är jag osäker på om jag ens finns. Det är nog ganska vanligt att känna så i sådanna här situationer, när det händer för mycket för fort.

Jag tror nog att jag vet vem jag är, det jag inte vet är hur jag ska känna inför mig. Mest av allt vill jag bara slappna av och inte reflektera så mycket kring mitt eget värde i olika sammanhang. Just nu känner jag mig värdelös, korkad, fullkomligt oattraktiv, fruktansvärt talanglös och smärtsamt oproduktiv. Det här känns som en process som kommer att ta tid.
Reaktioner:

7 kommentarer:

Anna sa...

Fy för att ha ont i själen. Tänker på dig och hoppas det lättar lite varje dag.

Yvonne Diana sa...

Tror det är något som går just nu. Jag har konstant dåligt samvete över allt, även saker jag inte har något att göra med. Total obalans.

Deliana sa...

Anna, Tack.

Yvonne. Ja det verkar som att alla mår skit just nu.

E sa...

enligt forskarna är panikångesten en rest från vårat tidigare mer primitiva liv då vi var tvugna att fly från rovdjur. Om man bara tänker på det som något som måste få komma ut och pysa lite på ventilen så kanske det känns bättre? jag vet att det gör det för mig. Jag vet att det går över ganska snabbt om jag låter det komma och inte kämpar emot. Men jag hoppas du orkar gumman. speciellt nu när det verkar gå så fint för dig! kram

Deliana sa...

Emma, jo, jag vet. Men om jag inte kämpar emot, så har jag sönder min miljö. Det är liksom itne passande att få ett fullfjädrat panikångestanfall med gråt och skrik mitt ute på butiksgolvet till exempel. Om jag kunde välja mina tillfällen skulle jag låta det pysa lite varje kväll när jag sitter hemma istället. ;)

Lithia Black sa...

Jodå, panikångest monstret känner jag igen. För mig dyker det upp när något går emot och jag tycker det känns hopplöst. Idag tex så ångrar jag att jag startade eget för det känns som om hela världen är emot mig och att jag bara lyckats göra mig själv totalt pank...och i magen vrålar ångesten "snart skall du betala CSN-lånet och du har inga cash"
Men jag vet att om jag jobbar på så kommer det lösa sig. Fast jag helst bra vill dra täcket över huvudet och försvinna från jordens yta.

/L

Julia sa...

Kram.