Knee deep in self pity

Vilken dag. V-i-l-k.e-n dag. Jag var lite försenad imorse när jag skulle till tåget. Jättestressad cyklade jag iväg, en minut senare cyklar jag rakt in i en bil. En stillastående parkerad bil.Jag har ingen aning om hur det hela gick till. Jag fipplade inte med mobilen eller något sådant. Jag bara... Jag vet inte. Jag var var väldigt stressad och plötsligt tog det stopp, mot en bil.

Jag hade bara skrapat upp mitt knä tänkte jag, jag kände att det var blött på knäet men eftersom mina strumpor var hela täntke jag att det inte kan vara så illa. Det gjorde ju inte ens ont. Jag reste min cykel och insåg att min ena sko saknades. Jag letade efter den och hittasde den till sist under bilen jag cyklat in i. Jag lade mig på marken och sträckte mig efter den sedan bockade jag upp min stänkskärm på cykeln och for vidare mot tåget. Jag såg att det droppade blod från mitt knä men jag tänkte inte mer på det. Jag inser nu att jag var ganska adrenalinhög och snurrig.

Jag satte mig ner på en bänk på perrongen i och kände att jag nu började skaka och blodet samlades i en pöl på mitt knä och rann ner längst med benet. Det kändes som att blodet hade bråttom ut. När jag kom ombord tåget gick jag in på toaletten och rullade ner min strumpa. När jag såg såret förstod jag varför blodet hade så brottom; i ett så fult sår skulle inte jag heller vilja vara. Jag torkade bort det värsta av med lite papper och gick ut och satte mig.

När konduktören kom för att kontrollera min biljett frågade jag lite snällt om han hade ett första hjälpen-kit, sedan visade jag mitt knä. Konduktören blev alldeles vit i ansiktet och visste inte vart han skulle titta, han gick genast och hämtade ett kit och jag fick rengöra och plåstra om mig själv. Han såg verkligen ut att må illa medans jag inte var särskillt brydd över vare sig blodet eller såret, i chocktillstånd som jag var. Jag insåg dock att det här är ett sår som behöver mer än lite plåster och steg av vid nästa station för att uppsöka en vårdcentral.

Väl av tåget så gick jag fram till ett gäng taxichaufförer för att fråga om väganvisningar. Vårdcentralen i Bålsta låg lyckligtvis inte mer än 300 meters promenad ifrån järnvägsstationen och eftersom Bålsta är mitt ute i ingenstans så var det inte någon kö för att få vård. Det tog inte ens 10 minuter innan jag fick träffa en sköterska som tittade på såret och snabbt bestämde sig för att låta en läkare titta på det. Max 10 minuter senare kom läkaren.

Vare sig sjuksköterskan eller läkaren sa något men jag såg allt att de fann det underhållande att jag cyklat in i en stillastående bil och ärligt talat, jag tycker själv att det är lika lustigt. De rengjorde såret och plockade läkaren fram stora nålen med stora mängden lokalbedövning. Han började bearbeta mitt knä med sprutan som om det vore en julskinka som skulle saltas och även om sprutor är otäcka så var jag väldigt tacksam för bedövningen.

Allt som allt resulterade det i 6 stygn och en stolthet ärrad för livet. Seriöst. En parkerad bil. En PARKERAD bil. (Sen åkte jag till jobbet, bara en timme försenad.)


(Om man mot all förmodan skulle vilja se det äckliga såret innan det syddes så finns bild här. Varning för att det faktiskt är äckligt)