En helt vanlig onsdag i de bipoläras land

Onsdagar är för mig i allmänhet väldigt långa dagar. Trots att jag har en lång lunch på ett par timmar mitt på dagen så lämnar onsdagarna mig mer eller mindre uttömd men just den här onsdagen var något alldeles speciellt. Kanske beror det på att jag klev upp extra tidigt idag, kanske beror det på mina inre oroligheter, kanske både och.

Jag mår periodvis väldigt dåligt och jag skulle nog påstå att mitt normalläge är ganska så lågt men det är väldigt länge sedan jag hade så här dramatiska svängningar som jag har just nu och ärligt talat så oroar det mig en aning. Jag har jobbat väldigt länge för att komma dit jag är nu och även om min position i livet inte ser imponerande ut i era ögon så är det väldigt imponerande om man jämför med hur jag hade det för bara fem år sedan.

Sannolikt är det en helt naturlig svängning, åthjälpt av vissa yttre omständigheter jag inte har någon kontroll över just nu. Det är såhär det är att vara bipolär. Men arbetet med att hålla mig flytande genom den här perioden kommer att kräva mycket av mig och i värsta fall av de som lever tätt intill mig.

Håll i hatten, kamrater. Nu rider vi ut den här stormen.