Uppcon - en info-arbetares klagosång och en sömmerskas kvalitetsångest

Klockan är halv fyra nu nä r jag börjar skriva och jag sitter i ett ganska så lugnt infobås. Det har varit mycket hektiskt de senaste dagarna men väldigt trevligt. 3000 personer och jag har troligtvis kollat upp busstider till varenda en av dom. Två gånger.

Det har kännt väldigt givande att jobba i informationen, men det har funnits stunder då man känt sig maktlös, förtvivlad och överflödig. Det har varit mycket strul med bagage och sovsalar, dessutom fick info-avdelningen något större ansvar än vad vi hade räknat med från början. Jag arbetar väldigt bra, till och emd under press, så länge jag inte får för mycket ansvar. Jag faller som ett korthus när jag får oväntat mycket ansvar kastat över mig. Jag krymper ihop till en liten boll och försöker smälta bort genom golvet.

Min medpersonal verkar ha uppfattat det vid det här laget, jag får ta hand om besökarnas ärenden i allmänhet nu medans Carrot, som borde gått och lagt sig för länge sedan, ansvarar för de lite tyngre frågorna. Jag har fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte tar större ansvar, det känns inte ok att lämna över allt på två människor som definitivt behöver sova mer än de behöver sitta och lösa problem.

That being said, jag trivs väldigt bra med mina sysslor. Jag skulle kunna tänka mig ett jobb som det här. Jag sitter här och hjälper folk, med en dator och post-it-lappar som verktyg.

I övrigt vill jag säga att UKK är en helt fantastisk byggnad att ha ett sånt här konvent i. Förutom att det är rymligt så är det helt fantastiskt snyggt. Konventet passar liksom in här rent estetiskt. Dessutom är UKK's egna personal som finns här på plats fantastiskt fantastiskt hjälpsamma och vänliga. Jag hoppas verkligen att vi kan använda UKK även i framtiden.

Konventet är i allmänhet lyckat ur mina ögon sett. Det mesta ser ut att flyta bra och våra besökare är artiga, söta och skötsamma. Jag har inte hunnit delta i några aktiviteter alls och biografen har jag inte sett insidan av men jag har däremot hunnit ta mig en ganska ordentlig titt på marknaden på plan 6. Priserna är vansinniga, jag föreställer mig att de kostar mer än tre gånger så mycket som samma vara kostar hemma i Japan, men folk är köptokiga. Man vill handla konvent, och jag känner köpdjävulen även i mig. Jag vet inte hur många gånger jag fingrat på samma saker idag men kännt förnuftet och ekonomin som en käftsmäll varje gång jag vill köpa.

Roligast av allt var ju förståss märkeskläderna. Jag talar givetvis om Lolita-märken såsom Innocent World, Bodyline och Baby The Stars Shine Bright. Jag skulle nog aldrig komma på tanken att köpa dom. Även om jag skulle haft pengar skulle de vara alldeles för små för mig, Japan är inte direkt size friendly. Det som är av intresse för mig är att se hurdann kvalitet plaggen har. De är ju så omtalade och har så hög status att de borde vara ett ganska så gott riktmärke på vad man kommer undan med när man syr kläder till försäljning, vilket alltid är mitt stora problem.

Jag har väldigt svårt att avgöra hur välgjort ett plagg ska vara för att "få" säljas. Den största anledningen till att jag inte säljer saker jag syr är för att jag inte tycker att de är bra nog sydda. Samtidigt så är nästan alla kläder jag köper från till exempel H&M betydligt sämre sydda än det jag har gjort. Jag vet inte om det beror på att jag har dåligt självförtroende eller om jag anser att något som är sytt av en riktig människa istället för på löpand band i en fabrik i Hong Kong borde hålla något högre standard.

På något sätt, någonstans, förväntar jag mig att se någon slags övermänsklig perfektion när jag tittar på märkesplaggen, som om jag skulle avslöja någon yrkeshemlighet när jag lyfter på kjoltyget och inspekterar sömmarna. Saken är den att det är välsytt, men jag hittar ändå skavanker. Småsaker som jag inte ens tänker på när det är andras plagg men om jag skulle sytt den så är det alla dessa småsaker som skulle få mig att känna att det jag sytt inte duger till försäljning.

Den största glädjen med mitt inspekterande av märkesplaggen är nog ändå att få känna på materialen. Att se bilder på kläderna är väldigt inspirerande och trevligt, men man får ju ingen känsla av hurdana material som används.

Jag har även tagit mig tid att kika på sådannt som låg på "besökarnas bord", många har lämnat in hemmasydda kläder och accessoarer. En hel del av sakerna är rent ut sagt riktigt dåligt sydda och jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Jag känner på något sätt att jag skäms för att jag inte säljer mina saker samtidigt som jag tycker att de som lagt ut sina riktigt dåligt sydda alster på försäljning är väldigt arroganta som tror att det de sytt är värt något, hur fult det än är att känna så. Hur jag än gör så skäms jag i alla fall för något när jag ser dem. Jag har lärt mig mycket om relationen mellan kvalitet och säljbarhet idag.

Nu är klockan 06:10 och det är två timmar kvar innan jag går av mitt pass och sedan ska jag sova så mycket jag orkar och hinner, jag måste ju hinna shoppa lite också. Med lite tur kommer vissa försäljare rea ut prylar så de slipper släpa med sig så mycket varor hem.

NU är det dramatik och en definitiv kod 80 här. Klart slut.