De sedvanliga ursäkterna,lite ADHD-prat och funderingar kring diagnos-skräck

Det är inte det att jag saknat saker att skriva om, om något är det kanske snarare så att jag haft för mycket att säga. Valmöjligheter, frihet. Vackra positivt laddade ord men ärligt talat skulle jag föredra att ha få valmöjligheter, för min psykiska hälsas skull. Jag mår inte bra av att ha en meny på 5 sidor att välja från när jag ska ut och äta, för när det finns så många valmöjligheter måste ju många av dem vara fel val. Hur vet jag att jag väljer rätt? Tänk dig själv, du är jättehungrig och ska äta ute och så beställer du in mat som smakar illa. Tacka vet jag stammishaket där man alltid äter exakt samma sak.

Nu kan man ju säga att om jag har mycket att skriva om så kan jag ju helt enkelt skriva mycket. Det finns plats för fler blogginlägg per dag och det har jag inget bra svar till. Jag har bara blivit snurrig av allt jag vill skriva om så ingenting har blivit skrivet. Jag skulle våga påstå att jag är en bra representant för stereotyp ADHD-hjärna. ;)

Det finns några bloggar jag besöker på regelbunden bas och bland dem finns Cissi Wallins. Hon skrev igår om hennes kamp mot vården i att som vuxen människa få ADHD-diagnos utan föräldrarnas inblandning. Jag förstår verkligen att det är viktigt för utredningen att ta reda på hur man var som barn, men jag begriper inte varför man litar på att föräldrarna ska vara pålitliga vad gäller den informationen.

Det är vanligt att ADHD går i arv och hänger ihop med andra neuropsykiatriska handikapp. Om dina föräldrar har samma problematik till exempel, vad säger att de då kan avgöra om du betedde dig normalt som barn. Det finns ingenting som säger att dina föräldrar kommer ihåg dina små quirks eller lade vikt vid saker som idag skulle vara av stor vikt för utredningen. Jag blir arg. Det är som om vården inte litar på patienten. Jag kommer väl bättre ihåg vad som hände i mitt huvud som barn än någon annan någonsinn kan ha sett så jag kan inte se hur mina föräldrars minnen om min barndom har någon större relevans för en utredning angående ett handikapp som sitter i min hjärna.

Jag hoppas verkligen att Cissi orkar stå på sig, att hon orkar kämpa för sin sak och få rätt. Det finns många som tycker att diagnoser är trams men tro mig, de behövs. Hade jag inte min diagnos skulle jag aldrig fått det hjälp och stöd jag fått av försäkringskassan och framförallt hade jag inte fått tillgång till en medicin som har förändrat mitt liv från hopplöst till hoppfullt. Framförallt har diagnosen get mig rätt. Jag har alltid vetat att jag inte fungerar som alla andra i min närhet, att nånting varit fel. Idag vet jag att det inte är för att jag är korkad och lat.

Människor är så rädda för diagnoser, för att bli stämplade, sorterade och placerade i fack. Det är inte det det handlar om. Ingen ifrågasätter diagnoser inom den fysiska vården. De behövs för att klassificera problemet en patient har, en journalanteckning i framtiden med diagnosen talar om för en framtida läkare vad du lidit av innan. Varför är det så skrämmande när man gör samma sak inom psykiatri?

Det är inte din personlighet eller din själ som blir märkt och sorterad. Det är din problematik. Den vill du ha hjälp med och du vill ha förståelse för den av din vårdpersonal. Du vill att försäkringskassan, arbetsförmedlingen och din chef ska förstå att du har problemen så att ni kan undvika missförstånd och skapa en arbetsmiljö som när dig istället för förtär dig. Har jag fel?