Framtid, I has it

Det är inte för att mitt liv är händelselöst som jag inget skrivit på länge, snarare tvärtom. Det har hänt så vansinnigt mycket att jag inte haft tid att hitta den ro jag behöver för att blogga.

Det största och viktigaste av allt: Jag fick min ansökan om förlängd aktivitetsersättning beviljad. Jag kommer nog aldrig glömma bort den där dagen, även om jag inte kommer att komma ihåg datumet. (Jag tror att det kan ha varit 27:e Oktober. Siffror har aldrig varit min starka sida.)

Jag skulle iväg till ett möte i den trepartssamverkan jag ingår i, dvs med mina handläggare hos arbetsförmedlingen och försäkringskassan samt min kurator. En timme innan jag skulle cykla iväg damp det ner ett stort tjockt kuvert genom brevinkastet, det var från försäkringskassan och jag kände på en gång att det där, det där måste vara beslutet. Med darrande hand plockade jag upp det proppmätta kuvertet och tittade på det en lång stund innan jag till sist vågade öppna det. Det stod att jag hade fått min aktivitetsersättning beviljad i 1½ år till.

Jag var tvungen att läsa om det flera gånger och kontrollera att det faktiskt är 2010 nu innan jag faktiskt förstod vad det stod. Jag minns inte om jag faktiskt skrek eller om det bara kändes så, men tårarna bara sprutade. Jag har aldrig känt mig så lättad i hela mitt liv.

Jag lyfte luren och ringde mamma det första jag gjorde. När hon svarade grät jag och hon blev fruktansvärt orolig, hon frågade vad som hänt och jag kunde knappt få fram orden. Jag förklarade att det var glädjetårar, att jag fått min ansökan om aktivitetsersättning beviljad.
”- Och vad innebär det då?” frågade hon försiktigt.
”-Att … att... jag blir kvar på bokhandeln!” varpå jag började riktigt fulgråta och kunde knappt andas.

Jag lyckades samla mig precis i lagomt id för att ta mig iväg på mitt möte, men även där var jag så nräa att brista i gråt hela tiden. Alla känslorna låg och lurade precis under ytan och jag fick torka tårarna många gånger under det mötet. De kändes uppriktigt lyckliga för min skull, jag kände verkligen att de tyckte att jag förtjänade det här, att jag gjort så stora framsteg under det året som gått och att de faktiskt kämpar för mig.

Jag känner att jag har en chans, en framtid. Jag ska utnyttja den tiden jag fått beviljad väl och kämpa för att få ordning på mitt liv. Jag kommer aldrig kunna toppa framstegen jag gjort under det här året, men jag kan alltid röra mig framåt, om så med pyttesteg...