Lättnaden

Mötet gick till en början inte bra. Inte bra alls. Faktum är att det fanns en stor risk att jag inte bara skulle bli av med min arbetslivsinriktade rehabilitering utan att jag också skulle utförsäkras med i princip omedelbar verkan.

Mötet pågick i vad som kändes som en evighet men som i verkligheten var lite över en timme. Jag grät och jag slogs, jag föll och trodde att allt var förlorat. Mina chefer som var närvarande på mötet var fantastiska. De tog vid där mina försvar brast och efter vad jag tror var ungefär 45-50 minuter lyckades de få myndigheterna att backa.

De lyckades med det jag inte kunde: att förklara för försäkringskassan och arbetsförmedlingens representanter varför det är så viktigt att jag får fortsätta min rehabilitering just på bokhandeln trots att de inte har en fast tjänst att lova mig.

Jag har så svårt att hitta sätt att uttrycka mig som får andra att förstå vad det handlar om, jag talar inte alltid riktigt samma språk som de omkring mig och framförallt inte myndigheter. Jag har så svårt att förstå vad som är relevant information, vad en myndighet behöver veta för att göra en rättvis och korrekt bedömning.

Mitt stora problem är att jag ser så kompetent ut, att jag är så pass intelligent som jag är. Det är fruktansvärt svårt för en människa mitt emot mig att se att jag inte förstår hur man kommunicerar på ett djupare plan i den här sortens sammanhang.

Mina chefer gjorde allt det där åt mig, på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig att de skulle eller kunde göra. De lyfte fram allt jag ville få fram och fick myndigheterna att förstå vilken viktig fas i min utveckling jag är i just nu.

Jag får nu stanna kvar på bokhandeln som praktikant till den sista Maj. Det betyder att min planering nu är tillbaka där jag hade den innan det där hemska samtalet förra veckan. Det betyder att jag har gott om tid på mig att fortsätta utveckla mina färdigheter på bokhandeln och planera för vart jag ska ta vägen sen.

Tacksamheten jag känner för mina chefers insats idag och lättnaden över att jag får en chans att liksom bli färdig med mitt på bokhandeln är svår att beskriva i ord, men jag tror att de flesta av er kan i alla fall ana hur jag känner.

(Bilden högst upp föreställer Kenneth från 30 Rock. Jag håller mig till temat från gårdagen.)