På klippkanten

Det är så väldigt mycket som känns motigt nu och det är så väldigt lätt att känna att det är som att världen och livet medvetet arbetar för att krossa mig. Dels har jag naturlig dalgång just nu vad gäller min humörkurva men det blir knappast bättre av att jag nu står inför kommande arbetslöshet. Den sista april jobbar jag min sista dag på biblioteket där jag har jobbat sedan juli 2011. Det har varit en lång tid av ett antal korta till ytan identiska vikariat som avlöst varandra som nu börjar närma sig sitt slut.

Tänk att jag har jobbat så länge på en och samma plats utan att för en sekund haft tyggheten i att veta att jag fortfarande har ett jobb ett par månader in i framtiden. Jag inser att det knappast är ovanligt på dagens arbetsmarknad, men det betyder inte för den sakens skull att det inte är jobbigt.

Nu sitter jag här igen med mitt CV som så många gånger förr, petar och piffar och försöker få det här stela dokumentet att säga någonting om vilken potential jag har snarare än om vad jag har gjort tidigare. Det är så förbannat svårt att sälja sig själv. Det spelar nästan ingen roll vad jag skriver, jag vet hur det fungerar. Jag skickar ut hundra ansökningar, skriver ett nytt brev för varje, lägger ner mer energi än jag över huvudtaget har att ge och får på sin höjd en handfull svar. Några få, automatiserade tack men nej tack.

Jag vill verkligen känna att det är ett spännande äventyr jag ger mig ut på men det håller inte. Upprymdheten över att stå inför något nytt är så liten i jämförelse med oron för att det inte ska finnas något.