Lättnaden

Mötet gick till en början inte bra. Inte bra alls. Faktum är att det fanns en stor risk att jag inte bara skulle bli av med min arbetslivsinriktade rehabilitering utan att jag också skulle utförsäkras med i princip omedelbar verkan.

Mötet pågick i vad som kändes som en evighet men som i verkligheten var lite över en timme. Jag grät och jag slogs, jag föll och trodde att allt var förlorat. Mina chefer som var närvarande på mötet var fantastiska. De tog vid där mina försvar brast och efter vad jag tror var ungefär 45-50 minuter lyckades de få myndigheterna att backa.

De lyckades med det jag inte kunde: att förklara för försäkringskassan och arbetsförmedlingens representanter varför det är så viktigt att jag får fortsätta min rehabilitering just på bokhandeln trots att de inte har en fast tjänst att lova mig.

Jag har så svårt att hitta sätt att uttrycka mig som får andra att förstå vad det handlar om, jag talar inte alltid riktigt samma språk som de omkring mig och framförallt inte myndigheter. Jag har så svårt att förstå vad som är relevant information, vad en myndighet behöver veta för att göra en rättvis och korrekt bedömning.

Mitt stora problem är att jag ser så kompetent ut, att jag är så pass intelligent som jag är. Det är fruktansvärt svårt för en människa mitt emot mig att se att jag inte förstår hur man kommunicerar på ett djupare plan i den här sortens sammanhang.

Mina chefer gjorde allt det där åt mig, på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig att de skulle eller kunde göra. De lyfte fram allt jag ville få fram och fick myndigheterna att förstå vilken viktig fas i min utveckling jag är i just nu.

Jag får nu stanna kvar på bokhandeln som praktikant till den sista Maj. Det betyder att min planering nu är tillbaka där jag hade den innan det där hemska samtalet förra veckan. Det betyder att jag har gott om tid på mig att fortsätta utveckla mina färdigheter på bokhandeln och planera för vart jag ska ta vägen sen.

Tacksamheten jag känner för mina chefers insats idag och lättnaden över att jag får en chans att liksom bli färdig med mitt på bokhandeln är svår att beskriva i ord, men jag tror att de flesta av er kan i alla fall ana hur jag känner.

(Bilden högst upp föreställer Kenneth från 30 Rock. Jag håller mig till temat från gårdagen.)

Ett liv tar slut.

Som ni kanske vet så är jag en människa med ganska begränsade energireserver. Merparten av min energi går åt till att klara av att jobba mina tre dagar i veckan. Det betyder att min fritid i huvudsak går åt till att återhämta mig till nästa arbetsdag eller arbetsvecka och det är ok. Jag har börjat vänja mig vid att mitt liv ser ut så nu. Jag har accepterat att mitt sociala liv är något som sker i huvudsak över internet och att det inte finns plats för kärleken.

I två år nu har jag skött min arbetslivsinriktade rehabilitering på Science Fiction-bokhandeln. I två år har mitt liv handlat om bokhandeln. Det är det största problemet med att ha de problemen jag har. Det är viktigt för alla att ha ett arbete de trivs med men om jag ska klara av att arbeta måste mitt liv kretsa runt det, eftersom inget annat riktigt får plats. Det betyder att det är oerhört viktigt att platsen jag arbetar på är en plats som jag kan stå för, som jag kan brinna för.

I sommar kommer jag att bli utförsäkrad. Jag trodde att det innebar att jag skulle fortsätta min praktik tills dess men försäkringskassan har andra planer. Tidigare den här veckan ringde min kurator mig och sa att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kommer att ställa ett ultimatum till bokhandeln på vårat möte imorgon: garantera anställning eller så avslutas praktiken.

Jag har hela tiden varit medveten om att bokhandeln med stor sannolikhet inte kan garantera en anställning, inte för att jag inte är bra för dem utan för att de är begränsade av Lagen om Anställningsskydd. Enligt LAS får de inte anställa mig eftersom de har flera timanställda som har rätt att få flera timmar innan bokhandeln får anställa någon annan. Det finns ingen flexibilitet i LAS kring det här, inte för att hjälpa någon som mig ut på arbetsmarknaden igen. Hur mycket bokhandeln än vill ha mig så går det inte.

Så jag har vetat att det en dag ska ta slut, jag har bara hela tiden trott att jag ska ha mer tid på mig, att jag skulle ha fram till sommaren på mig att leva innan allt tar slut. Att försäkringskassan och arbetsförmedlingen går in med ultimatum och sätter press ökar knappast mina chanser.

Nu kanske ni tycker att jag är överdramatisk men det är ett faktum: mitt liv tar slut om jag måste lämna bokhandeln. Jag måste börja om på noll med något nytt och jag oroar mig så mycket för att jag inte ska hitta en annan plats som kan fylla mitt liv med ens hälften så mycket glädje och mening, för att inte tala om alla de underbara människorna jag jobbat tillsammans med de senaste två åren. Jag kommer att vara så vilsen och inte veta vem jag är under en ganska lång period. Utan bokhandeln är jag som Kenneth utan NBC.

Det är inte avgjort ännu, det fruktade mötet är imorgon före lunch. I den bästa av världar skriver jag ett blogginläggimorgon om hur bra mötet gick men det är inte helt lätt att vara optimistisk när jag vet hur världen ser ut och fungerar.

Garderobsutökning

Ett stycke ny klänning. Kära Betsy fyller inte riktigt ut den som jag gör, hon är mindre än mig på alla ledder, men ni förstår ändå hur den ser ut hoppas jag.

Klänningen är sydd i ett fint bomullstyg med diskreta ränder i svart på svart som jag köpte i Finland i somras, dekorerad med svart syntetspets. Som vanligt är den sydd efter eget mönster.

Med ett skärp och en bolero är den sådär vardagsfin, men den kan ändå lätt förvandlas till en lolita-klänning om jag bara slänger på mig stora underkjolen. Jag gillar plagg med möjligheter.

Jag har en bit kvar av tyget och planerar att sy en midjekort bolerojacka med volanger och spets. Eftersom jag gillar accessoarer blir det nog rosetter till håret och ett korsettinspirerat bälte också.

The Heroes av Joe Abercrombie

Idag lade jag vantarna på Joe Abercrombies senaste bok: The Heroes. jag har inte börjat läsa den ännu men ser fram emot att sätta tänderna i den. Jag förväntar mig mycket "grit". Det är han bra på, Abercrombie. Smutsig fantasy där allt är i gråskalor, det finns inget tydligt gott och ont.

Min plan är att läsa den i helgen och skriva en recension å bokhandelns vägnar nästa vecka. jag återkommer när den är färdig och uppe.

Som vanligt är det fantastiskt snygg design på den brittiska utgåvan. Speciellt förtjust blev jag i den vackra kartan.

Munsbit

Jag oroar mig för att jag kan ha tappat den, kreativiteten. Det knepiga är att jag känner behovet av att skapa. Att ha skaparlusten utan kreativiteten, det är som att vara hungrig men inte ha någon mat. Jag svälter.

Jag vet vart den tagit vägen, kreativiteten. Den har ätits upp av livet och nu när kreativiteten snart är borta är jag rädd för att livet ska äta upp mig istället.

Jag är så rädd för vad som ska hända i sommar när jag troligtvis blir helt utförsäkrad och därmed också arbetslös. Det är så det gör, livet, när det vill äta upp en.