Kvällsläsning

För mig alltså, inte för er. Idag kom mitt paket från Adlibris innehållandes denna mycket vackra bok. Det är en Limited Edition Bioshock Infinite Strategy Guide. Behövde jag den? Nej. Det var helt och hållet ett okynnesköp eftersom jag vill ha allting jag kan få tag på som är Bioshock Infinite-relaterat. För att jag är en tönt. Och älskar Bioshock Infinite. Infinite love.

Det KANSKE blir en slags unboxing- och recensionsvideo för den och OM det blir av så dyker den upp på Kraid, såklart. Eventuellt kommer den imorgon eftermiddag. Självklart säger jag till om och när den dyker upp.

Knappast en rugguggla

Jag hann inte få iväg någon bloggpost igår. Det innebär att jag ligger back tre bloggposter i #Blogg100 so far? Oh well. Det sista pysslet jag gjorde för Level blev denna amigurumi. Det ska föreställa ugglan från Link's Awakening till Game Boy. Lite söt är han väl allt?

The BIOSHOCK song

Won'tcha come on down to Rapture, jam a needle in your arm
It'll slowly corrode your genetical code, but it's all part of the charm
So you're a gross abomination, but in time you're gonna be...
So glad ya came on down to the best little town at the bottom of the deep blue sea

Hop in a bathysphere, take in the atmosphere, it's like New York, but with more fish
This unholy demon spawn looks like Joan Rivers in the morning,
but down here she's quite a dish

Aquatic nightmare drones are known to freely roam
with little sisters who require their help
I mean to tell you plainly mister, if that thing there was my sister,
I'd believe I'd disown myself, mahhh!

So you're stuck awhile in Rapture, and politically it's ...tense?
Libertarians scream, it's an Ayn Rand wet dream, and brother I mean soakin'
I'm not even jokin'
Don'tcha know the locals love the lifestyle, watch 'em scale the walls with glee
They're glad they came on down to best little town at the bottom of the deep blue sea

Try out the U-invent, it doesn't cost a cent, you're gonna love to mix and match
Just steal some glue from evil red guy, and a screw from smelly dead guy,
and you've made some crap from scratch

And there's this Atlas Joe, right on your radio, and he'll give you helpful hints and such
I bet you'll do his bidding blindly if he utters "would you kindly," but ohhhh,
I've said too much

So, you get a bit of story and a horrid killing spree!
Because you came on down to best little town
You're tryin' not to drown in this creepy town,
It really takes the crown though it's the only town in the bottom of the deep blue sea,
Forget Atlantis, it's the best little town at the bottom of the deep blue...
Somewhere beyond the sea, they spell it R-A-P-T-U-R-E.

Återkomsten av Mad Men och min kärlek till TV-serier

Imorgon kväll har säsong 6 av Mad Men premiär i USA. En vecka senare sänds det på kanal 9 här i Sverige. Vi får se om jag har tålamodet att vänta tills dess men jag skulle inte satsa pengar på det direkt. Min pepp är ENORM, för att inte tala om min längtan efter att se Christina Hendricks igen.

Jag älskar verkligen TV-serier. Film som format passar mig inte alls. Dels är det långa sjok tid jag ska orka sitta både stilla och fokuserad men framförallt upplever jag att jag sällan hinner känna någonting för en film. I en TV-serie finns det plats för så mycket mer djup, så många fler trådar som det dessutom finns tid till att reda ut och spinna vidare på. Det finns tid att leva i världen som byggs upp.

Dock ogillar jag verkligen att behöva vänta en vecka mellan varje avsnitt. Allra helst vill jag plöja en eller flera säsonger över en helg men det har kommit så förbannat mycket bra TV de senaste åren att jag inte längre har något val. Min själ törstar efter de här serierna och jag står inte ut med tanken på att vänta ett halvår eller ett år mellan varje säsong. Lyckligtvis är serierna så många att jag nästan alltid har ett nytt avsnitt av någonting att se på.

Game of Thrones härom veckan och Mad Men imorgon.. Good times. Oh yes, good times indeed.

En textvägg

Igår nämnde jag att en lite längre recension av Bioshock Infinite var på gång. Imorse, någonstans kring åttasnåret publicerades den.

Det blev en "wall of text", och ärligt talat had jag kunnat mala på i ett antal tusen tecken till. Det är svårt att fatta sig kort när det kommer till det här spelet, om nu 3000ish tecken kan kallas för kort. Speciellt svårt är det att hålla sig ifrån spoilers när jag ska berätta om mina känslor för Bioshock Infinite och allt den väcker inom mig.

Kanske återkommer jag om en vecka eller så, i någon slags spoilerinfekterad monstertext där jag fokuserar på att berätta om min upplevelse snarare än informera läsaren om spelet. Jag ska bara spela om det en gång till först.

Recensionen hittar ni för övrigt här.

Många men tomma.

Vad känner jag egentligen för #Blogg100 så här långt? Jag får ur mig en liten gnutta text varje dag men det är ju långt ifrån kvalitativa uppdateringar det rör sig om. Jag vill hålla ut tills jag har kommit i mål, men jag ska fundera lite på hur jag egentligen vill fortsätta efter det. 

Kanske blir det en eller två gånger i veckan? Bara jag håller mig aktiv och levande på ett eller annat sätt utanför Twitter. En gång i tiden bloggade jag regelbundet OCH kvalitativt. Det borde liksom  inte vara en omöjlighet att hitta tillbaks till det. Jag tror faktiskt att #Blogg100 ändå hjälper mig med det. Jag har tappat mycket av den ångest jag tidigare haft i samband med bloggandet, jag är inte så rädd för att publicera något som inte känns superintressant längre.

Imorgon bitti dock kommer något betydligt mer kvalitativt upp, dock inte här. Min fullängdsrecension av Bioshock Infinite kommer upp någonstans kring 08:00 men redan ikväll kan ni läsa en betydligt kortare version här.

Kort.

Dagens inlägg blir mycket mycket kort, eftersom jag har väldigt mycket att göra och timmen är sen.

Idag tog jag ett beslut jag känner mig ganska tillfreds med. Jag bestämde mig för att frånsäga mig uppdraget att skriva pysselartiklar till dataspelstidningen Level. Jag älskar att pyssla och att göra tutorials men uppdraget för Level kändes helt enkelt inte jag längre. Ända sedan min spalt flyttats till retrosektionen av tidningen har jag känt mig kvävd och begränsad på ett sätt som sugit ut den skaparglädje mina artiklar en gång i tiden gav mig.

Jag älskar retrospel, det gör jag, men rent konstnärligt ger det mig inte den inspirationen längre. Det känns så väldigt gjort, alltihop. SÅ i framtiden kommer merparten av mina spelrelaterade pyssel att publiceras på Kraid.se och självklart fortsätter jag att pyssla i Robot.

I en alternativ tidslinje har jag gjort det jag planerade.

Den här dagen var tänkt att vara produktiv, vilket den också blev om än på fel sätt. Det jag egentligen skulle göra idag var att skriva flera texter, bland annat en ganska lång recension av Bioshock Infinite samt ägna en stund åt att göra iordning den där nya wordpressinstallationen jag nämnde härom veckan.

Det jag istället gjorde var att gå på en någorlunda lång promenad, diska, städa, rensa samt organisera min städskrubb och prismärka en jävla massa grejer jag ska sälja på loppis på lördag. Det och lära mig en viss visa på ukulele. Väl spenderad tid om ni frågar mig.

En vacker dag, när jag börjat bli lite mer bekväm med min sångröst kanske jag spelar upp den för er, men tills dess, njut av den Courtnee Drapers skönsång och Troy bakers ljuva gitarrspel.

Tanken vandrar

Det känns som om klockan är så väldigt mycket mer än vad den faktiskt är. Ändå är det faktiskt bara en timme aom skiljer. Tänk att övergången till sommartid gör så mycket. En lång dag med mycket som snurrat i huvudet gör att jag är betydligt tröttare än jag hade behövt vara hur som helst.

Det finns ett så märkligt glapp mellan faktumet att jag har någon slags hög status i somliga sammanhang i vissa kretsar och det att jag inte ens kan få ett jobb som städerska. Så många är helt övertygade om att jag hittar ett nytt jobb på nolltid, helt omedvetna om att jag sökt jobb mer eller mindre aktivt i över ett år nu utan någon som helst framgång.

Det är inte jag som är dålig, det är att det att konkurrensen är för stor. Jag försvinner i mängden av alla andra som söker samma jobb. Trots att jag egentligen vet bättre så känner jag hur min uppfattning om mitt eget värde som människa minskar för varje arbetsansökan som går obesvarad. Det var illa nog förut men det är så väldigt mycket värre nu när vikten av att hitta ett jobb är så mycket större.

Nåja. Det tjänar inte mycket till att fundera så mycket på saken nu. Det är bara att fortsätta söka de jobb jag tror att jag kan utföra. Antingen hittar jag ett eller så gör jag inte det. It's as simple as that.