Framtid, I has it

Det är inte för att mitt liv är händelselöst som jag inget skrivit på länge, snarare tvärtom. Det har hänt så vansinnigt mycket att jag inte haft tid att hitta den ro jag behöver för att blogga.

Det största och viktigaste av allt: Jag fick min ansökan om förlängd aktivitetsersättning beviljad. Jag kommer nog aldrig glömma bort den där dagen, även om jag inte kommer att komma ihåg datumet. (Jag tror att det kan ha varit 27:e Oktober. Siffror har aldrig varit min starka sida.)

Jag skulle iväg till ett möte i den trepartssamverkan jag ingår i, dvs med mina handläggare hos arbetsförmedlingen och försäkringskassan samt min kurator. En timme innan jag skulle cykla iväg damp det ner ett stort tjockt kuvert genom brevinkastet, det var från försäkringskassan och jag kände på en gång att det där, det där måste vara beslutet. Med darrande hand plockade jag upp det proppmätta kuvertet och tittade på det en lång stund innan jag till sist vågade öppna det. Det stod att jag hade fått min aktivitetsersättning beviljad i 1½ år till.

Jag var tvungen att läsa om det flera gånger och kontrollera att det faktiskt är 2010 nu innan jag faktiskt förstod vad det stod. Jag minns inte om jag faktiskt skrek eller om det bara kändes så, men tårarna bara sprutade. Jag har aldrig känt mig så lättad i hela mitt liv.

Jag lyfte luren och ringde mamma det första jag gjorde. När hon svarade grät jag och hon blev fruktansvärt orolig, hon frågade vad som hänt och jag kunde knappt få fram orden. Jag förklarade att det var glädjetårar, att jag fått min ansökan om aktivitetsersättning beviljad.
”- Och vad innebär det då?” frågade hon försiktigt.
”-Att … att... jag blir kvar på bokhandeln!” varpå jag började riktigt fulgråta och kunde knappt andas.

Jag lyckades samla mig precis i lagomt id för att ta mig iväg på mitt möte, men även där var jag så nräa att brista i gråt hela tiden. Alla känslorna låg och lurade precis under ytan och jag fick torka tårarna många gånger under det mötet. De kändes uppriktigt lyckliga för min skull, jag kände verkligen att de tyckte att jag förtjänade det här, att jag gjort så stora framsteg under det året som gått och att de faktiskt kämpar för mig.

Jag känner att jag har en chans, en framtid. Jag ska utnyttja den tiden jag fått beviljad väl och kämpa för att få ordning på mitt liv. Jag kommer aldrig kunna toppa framstegen jag gjort under det här året, men jag kan alltid röra mig framåt, om så med pyttesteg...

Jag borde lära mig flera språk

Det var lunchtid och relativt lugnt i bokhandeln. Det fanns kunder, utströdda lite här och var i butiken men inte någon direkt kö i kassan. Jag var på väg till kassan och just när jag rundade ett hörn stod där 5 män i 25-årsåldern och blockerade min väg.

"Ursäkta mig, jag måste förbi", de flyttade rart och artigt på sig, så gott de kunde, och jag ormade mig igenom den blygsamma folkmassan. När jag passerat hör jag dem sätta igång på finska. Jag kände att de tittade efter mig, och de började prata i normal samtalston om att den där, hon var minsann inte dum att titta på. Ingenting nedsättande alls, de bara pratade om att de tyckte jag var snygg, de råkade bara vara helt övertygade om att jag inte förstod vad de sa. De såg ju lite besvärade ut när jag frågade dem på finska om de ville ha hjälp...

Jag älskar sådanna här situationer, och jag råkar ofta i dem. Speciellt roligt är de om de säger något förolämpande och man sen lite fint kan visa för dem att man faktiskt förstod vad de sa.

Komplimanger är ju folk snåla med här i världen, så man får ju sluka allt man kan tjuvlyssna sig till... ;)

This is halloween, everybody scream!

I går kväll var det Halloween och jag var utklädd. Dräkten var lite sådär sista minuten, jag bestämde mig först natten innan vad jag skulle vara och beslutet fattades i huvudsak för att jag redan hade allt jag behövde. Det enda jag egentligen gjorde nytt var att jag sydde fast lite rött tyll på min BH och jag klippte av fingrarna på ett par spetshandskar. Det blev en ganska hyfsad dräkt ändå, måste jag säga. 10 poäng till den som kan gissa vem jag skulle föreställa utan att kika på bildens titel.

Förutom en halloween-fest igår så deltog jag i rysarkväll på biblioteket i Enköping i fredags, som spåtant. Det var fantastiskt roligt, precis som förra året. Alla barnen hann tyvärr inte komma in och bli spådda, men de som gjorde det verkade helt klart uppskatta det. Min vän Henrik som jobbar på biblioteket vittnade om att jag tydligen var kvällens höjdpunkt. Några barn kom utrusande ur mitt spåtantsrum och ropade ut "Hon äger!", jag hörde flera barn säga "Hon kan spå på riktigt! Hon är asbra!" Nånting gjorde jag uppenbarligen rätt.

Jag har en hel del rekvisita när jag gör mitt spåtants-gig på biblioteket, mycket dukar, ljus, vackra gamla böcker, en kristallkula och en tarotkortlek som ser väldigt mystisk och gammal ut. Jag klär mig som en klassisk zigenare, mycket smycken, svepande kjolar, mycket smink och ett plingande magdansbälte om höften. Stämningen är nyckeln.

När jag väl fått rätt stämning, både med rekvisita och med min inre teaterapa, är det lätt att luras. Jag talar om för dem att de behöver inte ställa några frågor, jag har svar även på de frågor de själva inte ens vet att de har, en mystisk blick och ett leende och de är redo att sluka precis vad jag än säger härnäst!

Jag lät barnen plocka ett kort ur tarotleken, och att titta på det. Jag bad dem att berätta för mig vad de såg eller tänkte på när de tittar på kortet. Självklart ser de någonting som säger en hel del om deras personlighet eller deras intressen, jag snappar upp det och ger dem en spådom relaterad till det, en positiv men realistisk sådan såklart så de blir lyckliga av vad jag säger och vill tro på det.. Ganska enkel psykologi egentligen, och väldigt roligt att applicera på det här sättet. :)

Firade ni halloween på något sätt?

Veckans bokomslag

Time Travel Romance är en antologi med, och jag citerar här, "Noveller om romantiska möten över tidsgränserna. " Tänk att romanshyllan aldrig slutar förundra mig med sina ostiga omslag..

Veckans bokomslag

Jag msisade förra veckan, ber så hemskt mycket om ursäkt, men den komemr här i efterskott. Worth waiting for? Hmm... Devil in a Kilt, av Sue-Ellen Welfonder. Underbart! Ja, nej?