Frustrerande ensamhet

Jag skriver inte så ofta om mina problem. Inte för att jag inte har dem utan för att det känns väldigt tjatigt att älta samma saker om och om igen. Sen är det inte så ofta det känns så akut. Jag lever ju med min problematik, det är ju vardag och verklighet. Vissa dagar står saker och ting ut lite dock, som ett soffbord i precis rätt höjd som man om och om igen slår i knät på.

Idag är det Ensamheten. Det har det varit till och från i ett par veckor nu men just idag känns den så vansinnigt stor och hopplös. Se Ensamheten hade ju inte behövt vara ett problem, jag har ju en telefonbok full med folk och nån av dem har säkert tråkigt just nu men jag orkar verkligen inte. Däri ligger frustrationen.

Jag är så mätt på intryck och matt socialt efter två dagar på jobbet, det finns liksom inte en chans för mig att orka, hur stor och smärtsam ensamheten än är. Jag tittar på mitt MSN-fönster, det finns folk online men jag borkar inte engagera mig i att chatta med någon av dem. Det känns som ett alldeles för stort commitment på något vis. Det finns egentligen bara en person jag orkar prata med oavsett hur matt jag är i övrigt men jag måste på allvar akta mig för att nöta ut honom.

Det känns ju så dumt att känna sig så panikslaget ensam när problemet egentligen skulle gå att lösa.