Knee deep in self pity

Vilken dag. V-i-l-k.e-n dag. Jag var lite försenad imorse när jag skulle till tåget. Jättestressad cyklade jag iväg, en minut senare cyklar jag rakt in i en bil. En stillastående parkerad bil.Jag har ingen aning om hur det hela gick till. Jag fipplade inte med mobilen eller något sådant. Jag bara... Jag vet inte. Jag var var väldigt stressad och plötsligt tog det stopp, mot en bil.

Jag hade bara skrapat upp mitt knä tänkte jag, jag kände att det var blött på knäet men eftersom mina strumpor var hela täntke jag att det inte kan vara så illa. Det gjorde ju inte ens ont. Jag reste min cykel och insåg att min ena sko saknades. Jag letade efter den och hittasde den till sist under bilen jag cyklat in i. Jag lade mig på marken och sträckte mig efter den sedan bockade jag upp min stänkskärm på cykeln och for vidare mot tåget. Jag såg att det droppade blod från mitt knä men jag tänkte inte mer på det. Jag inser nu att jag var ganska adrenalinhög och snurrig.

Jag satte mig ner på en bänk på perrongen i och kände att jag nu började skaka och blodet samlades i en pöl på mitt knä och rann ner längst med benet. Det kändes som att blodet hade bråttom ut. När jag kom ombord tåget gick jag in på toaletten och rullade ner min strumpa. När jag såg såret förstod jag varför blodet hade så brottom; i ett så fult sår skulle inte jag heller vilja vara. Jag torkade bort det värsta av med lite papper och gick ut och satte mig.

När konduktören kom för att kontrollera min biljett frågade jag lite snällt om han hade ett första hjälpen-kit, sedan visade jag mitt knä. Konduktören blev alldeles vit i ansiktet och visste inte vart han skulle titta, han gick genast och hämtade ett kit och jag fick rengöra och plåstra om mig själv. Han såg verkligen ut att må illa medans jag inte var särskillt brydd över vare sig blodet eller såret, i chocktillstånd som jag var. Jag insåg dock att det här är ett sår som behöver mer än lite plåster och steg av vid nästa station för att uppsöka en vårdcentral.

Väl av tåget så gick jag fram till ett gäng taxichaufförer för att fråga om väganvisningar. Vårdcentralen i Bålsta låg lyckligtvis inte mer än 300 meters promenad ifrån järnvägsstationen och eftersom Bålsta är mitt ute i ingenstans så var det inte någon kö för att få vård. Det tog inte ens 10 minuter innan jag fick träffa en sköterska som tittade på såret och snabbt bestämde sig för att låta en läkare titta på det. Max 10 minuter senare kom läkaren.

Vare sig sjuksköterskan eller läkaren sa något men jag såg allt att de fann det underhållande att jag cyklat in i en stillastående bil och ärligt talat, jag tycker själv att det är lika lustigt. De rengjorde såret och plockade läkaren fram stora nålen med stora mängden lokalbedövning. Han började bearbeta mitt knä med sprutan som om det vore en julskinka som skulle saltas och även om sprutor är otäcka så var jag väldigt tacksam för bedövningen.

Allt som allt resulterade det i 6 stygn och en stolthet ärrad för livet. Seriöst. En parkerad bil. En PARKERAD bil. (Sen åkte jag till jobbet, bara en timme försenad.)


(Om man mot all förmodan skulle vilja se det äckliga såret innan det syddes så finns bild här. Varning för att det faktiskt är äckligt)

See my vest, see my vest, made of real gorilla chest

Då var både väst och kjol klara. Det enda som nu saknas är en matchande rosett och/eller hatt till. Jag är nöjd med dem båda, nu behöver jag bara en ny svart puffärmsblus till. Ungefär som den ljusgrå jag köpte på Ellos en gång i tiden. Just den blusen gick dessvärre sönder i tvätten efter dataspelsgalan, men jag har sparat den. Även om den inte går att använda igen så går den utmärkt att sprätta upp och använda som mall.

Av allt lolita-artat jag sytt är det här just nu min favorit. Nog för att det ofta blir så att det senaste man gjort blir en favorit för en stund men den här outfiten har något visst. Plaggen i sig är så väldigt enkla, tyget får tala för sig själv och de enda detaljerna som finns på plagget (knapparna på västen och motvecken på kjolen) går liksom ton i ton med känslan av tyget.

Jag är oerhört intresserad av mode, men väldigt ointresserad av trender, men jag har en känsla av att den här är hyfsat rätt i tiden nu vad gäller lolita-modet, om man bara parar ihop den med rätt blus. Jag kan helt klart se hur en boater hat skulle passa fint till.

Hello Straightjacket!

Det här är min skörd av Hello Kitty-produkter från min resa till Finland. Någonting är allvarligt fel på mig. Kan det vara så att sedan jag öppet accepterade och erkände att jag samlar på Hello Kitty så har jag släppt min samlardemon fri att härja som den vill? Eventuellt. Troligtvis. Jo.

Motsträviga motveck, Batman!

Sedan ett dygn tillbaka är jag hemma igen. Det är på sätt och vis skönt, framförallt för att jag lidit av enorm sömnadspepp hela veckan. Igårkväll började jag på den här kjolen. Tyget är ett lätt ylle, skotskrutigt med svart botten och rosa ränder som jag köpte förra gången jag var i Finland.

Det är en för mig ganska typisk kjolmodell, med ett undantag: motveck. Jag gör sällan motveck numera och har aldrig gjort det på en midjehög kjol innan men det blev ju hur bra som helst. Nu saknas bara dragkedja, vilket jag får inhandla imorgon efter jobbet. Till kjolen tänkte jag sy matchande väst och håraccessoarer.

Det är härifrån jag kom, det här är sannigen om mig

Mina resor till Finland är viktiga för mig på flera sätt. Förutom att de låter mig vårda och behålla kontakten till mina rötter så är det också mitt enda sätt att verkligen återhämta mig ordentlig från en ganska tung vardag.

Min arbetsträning på bokhandeln är fantastisk, den har förändrat mitt liv på många sätt. För första gången i mitt liv känner jag mig behövd, uppskattad och värdefull. Jag älskar mina arbetskamrater, arbetsuppgifter och våra kunder men det är fortfarande svårt för mig, även fast jag varit där i över 1½ år nu och bara jobbar 3 dagar i veckan. Jag kämpar på för att det är värt det, jag mår bra av att arbeta och på bokhandeln får jag arbeta på mina villkor. Det finns en takt och ett organiserat kaos där som passar mig. Jag vet inte om min rehabilitering hade varit möjlig utan den här platsen.

Jag är dock inte förbi min problematik, den kommer alltid göra sig påmind, det är mycket av mitt liv utanför arbetet jag fått offra för att klara av att arbeta, mycket mer än de flesta förstår. Det är inte det att jag döljer mina svårigheter, det är det att ingen frågar. Folk är nöjda med att det ser bra ut på ytan, oavsett om den ytan är nära att spricka eller inte.

Jag tror inte att det hade gått så här bra för mig om jag inte haft gården i Finland att fly till. Ett par gånger om året åker jag hit i sisådär 10 dagar och andas. Det här är den enda platsen dit stressen och ångesten inte riktigt når. Här finns jag. Jag och skogen, jag och friheten. Det här är platsen där min barndom lever, även om den tiden är sedan länge förbi. Jag ser den i vattnet vid de tusen sjöarna, i min farmors fårade vackra ansikte och i jorden med all dess frukt. Det här är mina förfäders land, och mitt.

Det är hit jag åker för att för en stund få leva i en enklare tillvaro och känna hjärtat slå i mitt folks takt. För att på sätt och vis stanna upp, börja om, plocka upp spillrorna som är jag och bygga dem samman igen så att jag orkar leva mitt liv tills nästa gång jag kan komma hit igen.

Kanske är min återhämtning och min kontakt med mina rötter samma sak i slutändan.

Bastubad på helig mark

Varje dag sedan jag kom hit har vi åkt iväg på kvällen för att bada och tvätta oss i sjön. Första kvällen, i torsdags, åkte vi till en stuga som ägs av militären (som för övrigt är den stora arbetsgivaren i den här byn). En vän till familjen har tillstånd att föra in besökare på området, vilket också noga kontrollerades av en beväpnad vakt när vi passerade gränsen till området.

Jag känner mig alltid lite busig är jag går in på miltärt område här. Finland tar sin militär på mycket större allvar än Sverige gör och jag som har dubbelt medborgarskap är egentligen inte särskillt välkommen på finsk militär mark.

Jag övervägde att skriva "All makt åt Sverige, våra riktiga herrar" i gästboken men som tur var så lyckades jag hindra mig, Finland tar som sagt var sin militär på lite större allvar än Sverige och Finlands självständighet är fortfarande ett känsligt ämne för vissa.

Tischor tischor tischor

Nu sitter jag här i Finland igen. Hemma lämnade jag en hög med fina T-shirts som jag tänkt sy om ganska länge nu men inte tagit mig tid till att fixa. Det är inte det att det är svårt, jag har bara haft annat för mig, som till exempel att dö av värmeslag.. I den här värmen orkar jag inte göra någonting. Jag har knappt orkat spela ens och då är det illa.

Här i Finland har vi AC i stugan och jag kan andas och nästan må bra. Jag ångrar att jag inte tog med dem hit, lite sömnad hade varit lagom sysselsättning sådär under semestern.

Your mountains so lofty, your treetops so tall.....

Jag är i Finland nu. Jag åkte i onsdags och jag har alltid rest med Viking Line men den här gången blev det Silja Line och det var väldigt annorlunda. Det kändes liksom lyxigare och större, trots att priserna egentligen inte skiljer sig åt så mycket nuförtiden. Eftersom det var nytt och exotiskt för mig så sprang jag runt och utforskade på ett annat sätt, med kameran i högsta hugg.

Jag valde att resa med del i hytt istället för en helt egen, det blir mycket billigare på det viset men det är alltid lite läskigt att inte veta vilka man reser med. Jag hade tur, mina hyttkamrater var en dam på 50 och en på närmare 80. De var väldigt rara och det kändes tryggt nog för att våga lämna bagaget i hytten när jag gav mig ut på äventyr. Dock var de så himla pratglada att jag inte ville spendera mer tid i hytten än nödvändigt.

De främsta fördelarna med Silja över Viking (i alla fall med Siljja Symphony) är att de hade gratis w-lan på promenad-däcket, det var fräschare och det fanns ett Playstation 3-rum. Det var dessutom mycket bättre shopping på Silja Symphony än det är på Viking Lines färjor. Jag hittade till exempel den här fantastiskt fina Hello Kitty-muggen i rejäl storlek för €10,90 som jag försökte motstå. Det gick inte så bra, jag dricker ur just den i skrivandets stund.

På torsdag morgon klev jag upp tidigt för att njuta av frukostbuffé. Den var jämförbar med buffén på Viking Line i urval och kvalitet, förutom att inredningen kändes fräschhare. I överlag skulle jag kunna säga att Siljas fartyg har en mycket mindre känsla av finlandsfärja än vad Viking har.

Väl i land tog jag mig till järnvägsstationen och hoppade på ett tåg mot Kouvola. Jag hade bokat, betalat och skrivit ut en e-biljett hemma i Sverige, oehört praktiskt att inte behöva hämta ut en biljett men jag blev lite oroad av informationen på min biljett: "Vuxen (AI)". Var det menat för mina ögon? Vem är jag? Är alla mina minnen verkligen mina egna? Is this testing whether I'm a Replicant or a lesbian, Mr. Deckard? Frågorna är många.

Resan i övrigt gick bra och tämligen smärfritt. Så här i efterhand skulle jag säga att höjdpunkterna var passionsfruktsceesecake med persiko-iste, casinot med äkta casino-känsla och Hello Kitty-läsken min mamma köpt som väntade i kylen när jag kom hem.

Yummy 'gurumi!

Igår fick vi in en ny underbar liten amigurumi-bok på jobbet. Den är skriven av Christen Haden, samma person som står bakom Creepy Cute Crochet, en annan av mina stora Amigurumi-favoriter. Speciellt bakverken i den här boken är oerhört välgjorde med fantastiska detaljer.