Jag skulle skriva svar på lite kommentarer till det
förra inlägget, men det började bli lite väl långt så det får ett eget inlägg istället.
Tack för de fina uppmuntrande orden. Jag vet att råden är otroligt välmenande och jag blir varm av att folk jag inte ens känner blir berörda och vill hjälpa, men jag bad inte om råd. Jag skriver för att släppa på en ventil.
Jag funderade faktiskt på att stänga av kommentarsfunktionen på det inlägget för att slippa få uttryckt sympati och goda råd, men det kändes för mycket som censur så jag kunde inte. Sen försökte jag motstå impulsen att svara på kommentarerna, eftersom jag riskerar att låta som en motsträvig emo-tonåring som känner sig missförstådd och ensam i världen med sina problem, men det kunde jag inte heller.
Ni kan relatera till känslan, men det betyder inte att den nödvändigtvis uppstått av samma faktorer eller går att fixa på samma sätt. Jag säger inte att jag är unik eller ensam, men jag säger att det är ofint att slänga ur sig goda råd när man inte känner till hela bakgrunden.
Jag kommer att tänka på ett blogginlägg
Julia Skott skrev i Maj. Nu handlade det om att en läsare kom in och föreslog viktminskningsmetoder, men situationen är inte långt ifrån densamma: en främling klampar in och föreslår hur hon ska bli en bättre människa. Jag har säkert gjort samma grej många gånger, och det är precis lika ofint när jag gör det.
En anonym människa föreslår en dejtingsite och pratade om att umgås med äldre människor för att bli accepterad. Jag behöver inte en dejtingsite och jag behöver inte äldre människor att umgås med. Problemet ligger inte i att jag inte hittar rätt människor att omge mig med, problemet ligger i att jag helt enkelt inte är utrustad med den intuitiva förmågan att läsa subtila sociala signaler, oavsett var det är för människa jag umgås med.
Det här är ett problem som jag behöver ta itu med, inte gå runt genom att fråga alla om precis allt rakt ut, det här är påverkar hela mitt sociala liv, inte bara mitt kärleksliv.
En annan anonym person tyckte att jag bara behöver bli bäst på något, då kommer självkänslan och då kommer folk anpassa sig efter mig, på så vis behöver jag inte lära mig social interaktion.
Jag är inte helt frisk, mina energireserver är mycket låga. Jag ser det som viktigare att lägga den energi jag har på att överleva än på att bli bäst på något, jag har inte alternativet att göra både och. Jag tycker dessutom inte att man ska behöva vara bäst i världen för att känna att man duger.
Jag har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som gör det svårare för mig att förstå sociala signaler. Det är inget som kommer att lösa sig om bara självkänslan kommer, även om självkänslan kan göra att jag bryr mig mindre om konsekvenserna i sociala sammanhang. Det är något jag måste lära mig, inget som bara kommer, som om det vore en färdighet snarare än en förmåga.
För att summera: Lita på att jag kan sköta mitt eftersom jag vet vad mitt är. Jag lovar att jag faktiskt ber om råden när jag vill ha dem. Det är fint att ni relaterar till det jag skriver, men var försiktiga med ta för givet att ni vet allt som inte är skrivet.
En ny klänning har blivit till med ett av de fina tygerna jag fick med mig från den episka dungeon-crawlen jag gjorde i Marias källarförråd. Tyget är svart sammetsflock på en ljus grönmelerad botten med lite stretch i. Jag vet inte vart det kommer ifrån men det var trevligt att arbeta med.
