Svenska serier, tydligen min avdelning. :)

Det går bra på bokhandeln för mig, jag har fått en egen hylla att ansvara för och idag fick jag äntligen en egen nyckel så jag kommer in utan hjälp på morgonen. Nyckeln är döskallemönstrad och hyllan är fylld med svenskspråkiga serier.

I helgen var det spx09 och jag var inte där. Däremot besökte några av mina vänner festivalen och det känns lite som att det räckte med andrahandsupplevelsen, i mångt och mycket verkade det saknas "min" typ av serier där i allmänhet. Ett par serier jag vill lägga till i min egna bokhylla dök i alla fall upp där.

"Mara från Ulthar" av Karl Johansson ser lockande ut, för en Lovecraft-älskare som mig. Tecknarstilen som sådan är jag kanske inte overväldigande förtjust i men jag kan inte motstå lockelsen av en sån uppenbar flirt med Lovecrafts "The Dreamquest of Unknown Kadath" och "Cats of ulthar" som är några av mina absoluta favoritnoveller. För några provsidor ur serien kan ni besöka Komika förlags hemsida, klicka här.

En annan serie som frestar är Kim W Anderssons "Love Hurts". Den har en tecknarstil som tilltalar mig desto mer samt känns mer flödande och lättilgängligt. Albumet innehåller en mängd kortare skräckromantiska berättelser varav många tidigare publicerats i Nemi. Jag har inte läst Nemi på flera år så jag skulle tro att de är nya för mig allihop. För några provsidor, klicka här. Boken har fått matchande t-shirtar som jag är smått förälskad i också, men tryck centrerat mitt på magen känns inte helt smickrande på en knubbis som mig. jag kan ju förstås sy om dem... T-shirtarna finns på Shock.

SJÄLVKLART vill jag att ni kommer till SF-bokhandeln och köper dem. Om inte annat så för att hälsa på mig. :)

Recept på glass, med baileys!

Jag har massor att skriva om men det behöver lite tid att jäsa innan jag för över det från hjärna till dator. Tills deet har skett tänkte jag dela med mig av ett recept på glass. Jag gjorde en sats igårkväll som blev så vansinnigt lyckad att jag nog måste dela med mig av receptet för att sprida glädjen. Vad tycker ni förresten om bilden rent kompositionsmässigt? Det blev lite roligare än att centrera motivet, eller vad tycker ni?


Baileys-glass

• 3 ägg
• 1 1/2 dl socker
• 3 dl vispgrädde
• 1 1/2 tsk vaniljsocker
• 1 dl vaniljyoghurt
• Lite mindre än 1 dl Baileys
• Krossade hasselnötter efter behag

Börja med att reducera Baileysen, dvs koka upp det unde romrörning och låt det sjuda tills den är lite mer trögflytande.

Dela äggulor och vitor, vispa ägggulorna med sockret.

Vispa ihop yoghurt, vaniljsocker och vispgrädde så det blir ganska fluffigt men inte för hårt.

Vispa äggvitorna till ett ganska hårt skum, blanda sedan försiktigt ner det i grädd-blandningen och rör sedan ner äggulorna och sockret.

Rör försiktigt ner bauileys och nötter i glassblandningen och ställ in skålen i kylen. Rör om ca en gång i timmen under de första timmarna. Det tar 5-7 timmar för glassen att bli kalr i frysen.

Resultatet är en väldigt smarrig kola-smakande glass med lite crunch i. Man kan skippa baileys och använda en yoghurt med till exempel jordgubbssmak och sen ha i hackade jorgubbar för lite tuggmotstånd. There is no end to the possibilities.

Behovet av att fly, att sväva, att falla i trans

På morgontåget igen. De dagar jag jobbar tittar jag på Vakna med the Voice innan jag går till tåget och just idag hade de magiken och hynotisören Fredrik Presto som gäst.

Hypnos och transliknande tillstånd har alltid fascinerat mig av olika anledningar. I programmet förklarade Presto tillståndet på ett av de mest lättförstådda sätt jag hört. Han gjorde jämförelser med att dagdrömma, leva sig in i en film och med det där tillståndet man uppnår när man "kommer in" i något som man är riktigt bra på, som till exempel en musiker som upplever att hen blir hög när hen spelar sitt instrument.

Det fick mig att fundera på i vilka situationer jag faller i trans. Jag tror jag hade mycket lättare till det innan jag började ta Ritalin. Förr, innan medicineringen, var jag aldrig helt förankrad i här och nu. Så fort jag inte var stimulerad flöt jag liksom bort lite, inte till andra världar bokstavligt talat utan snarare så att jag bara tappade greppet om denna lite. Dissociation är termen psykiatrin använder för det här. Jag brukade benämna det "zombiestadiet". Ett tillstånd där jag är medveten om min omgivning men inte riktigt kan relatera till den. Jag känner mig liksom fri från intrycken, inget behov av att bearbeta dem och hålla reda på dem. Jag bara är. Det märks inte alltid på mig när jag gör det heller, jag går på autopilot när jag är i det läget.

Jag är verkligen ingen expert på psykiatri men jag vet ganska bra hur jag fungerar. Jag tror att anledningen till att jag dissocierar så lätt är för att hjärnan desperat behöver den där pausen från intryckshanteringen. Det var nog ett av de få verktygen jag hade för att rädda hjärnan från överbelastning. Nu har jag inte det, nu är jag liksom fångad i här och nu på gott och ont. Jag kan visserligen hantera och sortera intrycken på ett annat sätt nu och har alltså inte samma behov av att dissociera men jag saknar att kunna flyta iväg som jag gjorde förr.

Det ligger inte lika nära ytan nu, jag måste provocera fram tillståndet med film, spel, musik, dans, sömn, alkohol och sex som "vanliga" människor. Inget fel i det i sig, som sagt var det är ju vad vanliga människor gör men jag saknar att kunna göra det på mitt sätt.

Det finns dagar då jag glömmer att ta min medicin, jag brukar generellt upptäcka det när jag börjar flyta iväg, dissociera. Jag undrar ibland om jag verkligen glömmer min medicin eller om jag undermedvetet låter bli för att få chansen att sväva fritt.

På tåget tidigt på morgonen.

Klockan är 07:45 och jag sitter på ett tåg på väg till jobbet. Jag har inget w-lan, jag åker inte första kalss och jag är för snål för att vilja betala en massa för bara 40 minuters nät-tillgång. Så pass beroende är jag inte. Det är så ofta jag känner mig inspirerad till att skriva när jag sitter på tåget, speiellt på tåget hem. Jag får massor av idéer och det där surrandet verkar stimulera mig på ett positivt sätt. Jag känner mig lugn, fokuserad och kreativ. Jag tror att det har något att göra med en känsla av trygghet från barndomen. Jag åkte mycket färja och båt som liten, där fanns också alltid det där dova surrandet i bakgrunden.

Så här på väg till jobbet känner jag mig kanske inte sådär jätteinspirerad men jag känner ändå mer ro att sitta och skriva än jag känner hemma, bland alla måsten och det kaos som fortfarande råder där hemma sådär mitt i min stora organiseringsprocess.

Min laptop är inte den nyaste och smidigaste av maskiner. Den har några år på nacken och är rätt så otymplig i storleken men den räcker för det jag brukar göra på den. Oftast har jag den kopplad till TV'n för att titta på film eller tv-serier, framöver tror jag den blir brukad mer som skrivmaskin.

I den senaste ominstallationen jag gjorde glömde jag visst bort att installlera vissa nyttoprogram, däribland en bra ordbehandlare vilket är varför jag skriver det här i gamla goda notepad. Som så många andra har jag haft piatkopierade versioner av office på mina datorer. Ärligt talat vet jag inte om jag behöver så snitsig programvara bara för att skiva lite text så jag ska nog se mig om efter något annat. Inte för att jag är rädd för att piratkopiera efter första april utan för att jag tycker om freeware.

Har ni några idéer på bra ordbehandlare som är gratis? I gengäld kan jag tipsa om mitt favoritprogram för att skapa vektor-baserad grafik, inkscape. Det är gratis, enkelt och smidigt, just the way I like it.

När det här inlägget väl når bloggen lär det vara sen eftermiddag. Jag tycker det känns vansinnigt konstigt att inte blogga "live" men jag har förstått att många gör så att de skriver inlägg för att publicera senare. Jag borde egentligen anamma idéen, på så vis kanske det blir ett inlägg om dagen istället för fem på en dag och sedan inget på en vecka... Antingen det eller börja betala för att komma åt SJs w-lan, då skulle jag helt plötsligt börja betala för att blogga och det blir ju lite snett.

Komplimanger, knepigt ämne

Så idag åkte jag till jobbet, beväpnad med livsglädje och muffins. Det gick bra. Ångesten som greppade tag i mig i onsdags har krypt ner i sin grotta och gömt sig igen, förhoppningsvis stannar den där. Det är vansinnigt dåligt att tänka för mycket på framtiden, jag måste måste måste försöka leva mer här och nu.

När jag var på väg från DVD-avdelningen ner mot prismärkningsrummet möttes jag av en medelålders man. Just när jag skulle gå förbi sa han till mig: Så vacker. Jag gjorde vad vem som helst skulle gjort, slog ner blicken, småsprang till prismärkningsrummet och stannade kvar där tills mannen lämnade butiken. Jag är vansinnigt bra på att ta komplimanger, tycker ni inte?

Mannen var inte otäck på något sätt, han såg jätterar ut och det lät som en uppriktig komplimang men jag kan knappt ta en komplimang när jag förväntar mig den av någon jag känner och tycker om, hur ska jag då reagera när en främling överrumplar mig med en? Det var ju egentligen väldigt fint och rart sagt av honom, det var inte hotfullt eller otäckt alls egentligen. Det är hos mig det ligger. Jag antar att jag måste öva på det där, för komplimanger från och till främlingar är det vackraste som finns. En främling har ingen som helst anledning att vara falsk och inställsam, om någon söker kontakt bara för att säga något fint till en måste man väl anta att det är uppriktigt menat.

Situationen ledde till att vi hade en konversation om komplimanger i prismärkningsrummet. Vi pratade nog mest om en sak som alltid förbluffat mig. Falska komplimanger. Varför talar man om för en människa att deras klänning är fn om man inte tycker det? Är man inte bara oärlig då? Det skulle aldrig falla mig in att säga till någon att deras frisyr var snygg om jag inte tyckte det, då letar jag hellre rätt på nånting som är fint att kommentera. Är frisyren ful men framhäver personens ögon så säger jag att frisyren framhäver ögonen, inte att frisyren är fin.

Arbetskamraterna förklarade för mig att man ibland ger komplimanger för att göra någon glad, då räknas det inte som en falsk komplimang alltså. Det förvirrar mig ärligt talat lite, för den är ju fortfarande inte sann, bara välmenad.

När jag upptäcker sånt här, eller påminns om det, blir jag lite paranoid. Kan man någonsinn lita på en människa egentligen, om det tillhör de sociala reglerna att ljuga för de man tycker om för att de ska vara glada? Vilka komplimanger av alla jag fått i mitt liv har varit sanna? Jag ser hellre att folk är ärliga med mig men väljer sina sanningar.

Med allt det där sagt vill jag bara säga att jag tyckte fan jag var rätt snygg idag. Jag hade en vansinnigt bra hair day och hade nya fina halsbandet på.

Det blir bättre och bättre dag för dag

Svindeln har börjat gå över. Idag åkte jag med min bror till Västerås och det gick bra. Först en tur till loppiset i Bäckby där jag fyndade det här fina halsbandet för 10 kronor. Sen åkte vi till Ikea för att köpa lite hyllplan och tidskriftssamlare. När jag till sist kom hem på eftermiddagen vågade jag mig på att sms:a rollspelskamraterna som jag egentligen skulle spenderat hela helgen med och frågade om jag fick följa med på påskmiddag. Det fick jag.

Det var vansinnigt mysigt! Vi var egentligen två man kort, Martin skulle på påskmiddag med sin mormor och morfar och Ludde "tog ledigt" den här helgen men vi hade trevligt ändå. Vi var hemma hos Henrik och Mattias föräldrar där det var fint uppdukat med typisk påskbuffé. Mat och efterrätt var väl trevligt men det var sällskapet som gjorde mest gott. Det är inte fy skam att ta en paus från ångesten och omge sig med människor man älskar, nu orkar jag kämpa vidare med att reda ut mitt huvud och min lägenhet en liten stund till.

Mitt drömjobb, bokstavligt talat

Den där titeln innehåller så många ordvitsar att jag borde skjutas på fläcken. De senaste två veckorna har jag drömt mycket om jobbet. Oftast helt vardagliga drömmer. Jag går och plockar ordrar, hjälper kunder och umgås med arbetskamrater på lunchtimmar. "Ta ledigt för fan" säger de flesta på jobbet när jag berättar om drömmarna, men det är ju positiva drömmar. Jag trivs på bokhandeln och önskar inget hellre än att få vara kvar där som anställd när min period som praktikant är över.

I onsdags, efter lunch, fick jag en intensiv och svår ångest. Jag blev plötsligt medveten som på nytt om att jag inte har några som helst garantier på att jag får vara kvar, tvärtom har jag ju fått förklarat för mig väldigt tydligt att de inte kan lova något. Jag kämpar så med att inte tänka på saken, jag försöker leva i nuet och vara tacksam för att jag får vara där och för att jag faktiskt blivit mottagen så bra. Jag vill inte ta ut oro och panik i förskott så som jag alltid gör men jag vet inte hur jag ska stoppa det från att överrumpla mig såhär. Jag tror att det som vekligen satte fart på ångesten var hur vansinnigt gulliga alla är mot mig och jag insåg att jag inte alltid kommer att ha den här platsen med de här människorna som min, att allt kan ryckas ifrån mig så väldigt snart.

Det var ett rent under att jag kunde hålla mig tills jag kom hem innan panikångesten lyckades kasta omkull mig. Merparten av kvällen grät jag och skakade, framför datorn, i sängen, på köksgolvet. Jag ringde och sjukanmälde mig inför nästkommande dag för jag vet att när det gått så här långt behöver jag några dagar på mig att återhämta mig. Jag är fortfarande lite svag i kroppen och känner svindel när jag tänker tanken ens på att gå ut bland folk utan någon att hålla i handen och det har ändå gått två dagar. Det är i alla fall en avsevärd förbättring mot igår.

Mitt i ångesten började jag möblera om och organisera min lägenhet. Det finns nog ett behov av att ta kontroll. Det här är mitt, här gör jag som jag vill utan att försäkringskassan eller arbetsförmedlingen kan lägga sig i. Jag skapar den här ordningen, den står under min kontroll. Det hjälper faktiskt. När jag är färdig tror jag att jag ska ta lite bilder, dela med mig av lugnet och ordningen som vid det laget med säkerhet inbefunnit sig.

Lite för stor kanske

Jag har vettigare saker att skriva om, saker som bubblar inom mig och vill ut men jag har inte haft orken. Tänkte dela med mig av nånting som fick mig att skratta lite förra veckan.D en här kjolen, den använde jag ofta för ca 1½ år sedan. Jag drar inte ens in magen på bilden, den är sådär stor för mig nu. Var vänlig ignorera sidosömmen mitt i fram, jag märkte inte att kjolen satt åt fel håll när jag tog bilden..

Jag vill ha mer Ika i Rutan!

Minns ni henne? Ika Nordh? Jag minns. Ika i Rutan var ett av mina favoritprogram när jag var liten ochd et fantastiska är att jag fortfarande tycker att det håller måttet! Vinjetten gör mig knäsvag av nostalgi och nyförälseksel. Vore det inte fantastiskt om det kom en Ika i Rutan-dvd snart?

Jag bli alldeles knäsvag av nostalgi bara av vinjetten. Jag myser och blir varm i hela själen. Hittade en namninsamling som känns relevant: http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=3125. Skriv på ni också är ni snälla. <3

Théophile Gautier - Den Döda Älskarinnan

Sen jag började arbetsträna på SF-bokhandeln har jag kommit i kontakt med mycket böcker som jag annars kanske inte skulle lagt märke till. Jag är i allmänhet väldigt dålig på att ta till mig nya saker, vare sig det är musiker som är nya till mig eller författare. När man har en förmånlig personalrabatt och fin översikt över vad som är på rea är det mycket lättare för mig att våga prova något nytt. Att jag har mer tid att läsa nuförtiden (eller snarare mer ro) gör ju sitt till också.

I torsdags köpte jag den här lilla lilla pocketboken från Ellerströms Förlag, de som också givit ut Lovecrafts anteckningsbok. Det är en novellsamling av Théophile Gautier, i huvudsak känd som poet som var aktiv under 1800-talet och mycket god vän med Charles Baudelaire.

Som en del av er redan vet så är jag lite av en Lovecraft-nörd och Gautiers noveller ger mig snarlika vibbar, om än lite mer grovhugget och plumpt. Titelnovellen "Den döda älskarinnan" (som för övrigt är min personliga favorit) handlar om en präst. Romuald, som låter sig förföras av vampyren Clarimonde. Den är skriven i jag-form som en varning till alla unga män att inte låta sig lockas av kärleken.

Jag har inte läst vansinnigt mycket 1800-talsliteratur men jag har i alla fall fått den uppfattningen att kärleken ofta är ett kompakt fint paket tillsammans med lusten, dvs så fort man känner stark lust innebär det att man älskar någon. Visserligen skrivs det inte alltid ut som sexuell lust men man förstår att det är det som menas. Det är fint och troligtvis mer symboliskt än något annat. I titelnovellen får den unge mannen syn på den överjordiskt vackra Clarimonde och blir överrumplad av ett begär till henne som får honom att ifrågasätta hela sitt liv. Jag tänker nog låta er ta reda på vad som händer med Romuald och Clarimonde själva, men så mycket kan jag avslöja att det är trots allt en ganska vacker historia.

Lovecraft-vibbarna jag får av Gautiers noveller kommer i huvudsak ifrån det centrala temat, en verklig värld vars gränser suddas ut, en ifrågasatt verklighet. Drömde jag eller var det verklighet?

Boken var ganska lagom att läsa på tåget på väg till och från jobbet, trots att den är skriven på 1800-talet känns språket ganska lättillgängligt (när man väl vant sig vid) och i slutet på boken fanns några sidor skrivna om Théophile Gautiers liv och karriär. Även om jag sällan har behov av att förstå författaren för att få en djupare förståelse av det han skrivit så är det ju alltid trevligt att veta lite mer om människan bakom.

Betyg? Hmm, ska jag ha ett sånt system här? Ptja varför inte. Den får 3 hattar av 5, vilket betyder att jag tycker att den var definitivt läsvärd men den rörde inte om min värld.

Köp boken direkt från Ellerströms Förlag eller kom in till oss på SF-bokhandeln där den just nu kostar 25 kronor. ;)