Jag har vunnit ett PS3!

I onsdags hade jag en av de bästa dagarna av mitt liv. Det började med en ganska trevlig förmiddag på jobbet. På ett möte nämnde en arbetskamrat att det fanns ett par gratis platser över på en Hjärt- och Lungräddningskurs på eftermiddagen och jag nappade direkt. Jag har alltid velat går en HLR-kurs så redan där var dagen superbra.

Kursen hölls på det lokala idrottshuset, där jag också har mitt gym så jag packade gymväskan och gick dit. När kursen var över såg jag att jag hade ett missat samtal och jag ringde genast upp numret. Det visade sig att jag hade blivit dragen som vinnare i en tävling på Ica Maxi här i Enköping. Priset? En Playstation 3 med Move. Så jag hade en bra dag på jobbet, fick gå en HLR-kurs, gymmade och vann ett PS3. Jag avrundade dagen med mat från bästa thai-stället och en flaska Zeunerts julmust.

Vänta nu... JAG VANN ETT PLAYSTATION 3! Jag är fortfarande skuttigt löjligt lycklig över det här och kan fortfarande inte riktigt förstå det. Tävlingen var av den sort där man i mataffären fyller i en talong och skriver en motivering. Jag har aldrig hört talas om någon som har vunnit en sån tävling, jag trodde ärligt talat att de bara var bluff och båg men icke.

Det jag skulle motivera var varför Ica Maxi är min favoritbutik. Jag skrev: Därför att här kan jag köpa både mitt favoritgodis och mina favoritspel!

Supertack till Coke Zero och till Ica Maxi för vinsten. Vi ses på PSN. <3

Delianas Julmustkalender!

Det slog mig helt plötsligt att jag inte berättat för er om mitt senaste, roligaste projekt: Julmustkalendern, eller #mustkalender som jag kallar den på twitter. Under de första 24 dagarna i December månad ska jag alltså dricka en ny must-sort varje dag och detta spelar jag in och lägger upp på youtube. Än så länge har den varit väldigt populär och jag är jätteglad!

Den är avslappnad, awkward och fånig, precis som det ska vara! Förutom att det är roligt att göra denna kalender så har den också en terapeutisk funktion också. Jag lär mig att slappna av framför en kamera, vänjer mig vid att hundratals människor ser mig och på köpet lär jag mig lite lite mer om videoredigering för varje avsnitt jag spelar in, även om jag inte redigerar videorna särskilt mycket.

Högst upp i det här inlägget ser ni avsnitt 6, men vill man se det från början kan man klicka här: här!

Weigthed Companion Gingerbread Cube

Nu är det jul igen och julen för mig har alltid varit en tid av kreativitet. Ätbart julpyssel är det bästa och just pepparkakshus är lite extra kul. Denna companion cube tog ju ett par timmar att göra som ni nog förstår, men det var värt arbetet. Tänk att jag får titta på den där i ett par veckor framöver? Det gör i alla fall mig varm inombords.

Instruktioner för hur man gör en egen pepparkaks-kub kommer att finnas i nästa nummer av LEVEL.

Squirrel Girl!

Sakta men säkert tar jag mig igenom den stora högen beställningar från mitt FundedByMe-projekt. Först ut är Squirrel Girl, beställd av Plast.

Doreen Green är personen bakom namnet Squirrel Girl. Hon är, tro det eller ej, en av de mäktigaste mutanterna i Marvels historia och kanske en av de sötaste. Förutom hennes förmåga att kommunicera med ekorrar så besitter hon också otrolig smidighet, snabbhet och har sylvassa klor istället för naglar. Sen har hon dessutom en lång gosig ekorrsvans och läppar som smakar hasselnötter.

Det var inte helt okomplicerat att bestämma mig för hur amigurumi-formen av Doreen Green skulle se ut, det fanns inte en överväldigande mängd referensmaterial att kika på men jag hittade ändå några gemensamma faktorer på de bilder jag hittade och jag hoppas innerligt att kära, fina Plast är nöjd med resultatet.

Squirrel Girl är virkad på frihand i ett fint bomullsgarn vars märke jag inte känner till.

Redigerat 11-09-30 eftersom Doreen naturligtvis inte heter Dolores. Förlåt.

På Science Fiction Bokhandeln med Dmitri Gluchovskij

I måndags gick ytterligare ett event av stapeln på bokhandeln. Postapokalypstemadagen var på inget sätt mitt påfund men jag är definitivt adoptivmor till denna tillställning. Jag är en ohyggligt stolt mor, förstår ni, för kvällen var så fantastiskt lyckad och det var mycket folk på plats. Sällan har jag varit så nöjd med ett event som jag är över detta.

Kvällen började med en paneldiskussion kring överlevnad efter katastrofen, modererad av den fantastiska Julia Skott. Panelen bestod av Johannes Axner, Felicia Östlin och den otroligt underhållande Morgan Jarl. Jag missade dessvärre större delen av paneldiskukssionen då jag irrade runt som en yr höna och såg till att allt fungerade och gick som det skulle men det jag hörde och såg var både intressant och roligt.

Därefter fortsatte vi med en intervju och signering med PC Jersild, den makalösa författaren bakom den svenska postapokalypsklassiker "Efter Floden". Även detta missade jag stora delar av, tråkigt nog. Allting från kvällens programpunkter filmades dock så jag får chansen att se det i efterhand, förhoppningsvis snart.

Sist ut var kvällens stora stjärna: Dmitrij Gluchovskij. Jag hörde ganska stora delar av intervjun Julia gjorde med honom men det som var för mig mest värt var det som hädne efter att kvällen på bokhandeln var avslutad. Tillsammans med förlagets representant, Gluchovskij och en lite skara glada entusiaster begav vi oss till en krog i Gamla Stan. Här fick jag chansen att prata lite mer med Dmitrij.

Det är den här biten jag älskar mest med mitt jobb på Science Fiction Bokhandeln. Jag får chansen att verkligen möta så många av de författare jag beundrar. Få en inblick i människan bakom mina favoritböcker, inte bara den image de visar upp inför publiken. Och vet ni vad? Dmitri Gluchovskij visade sig vara betydligt trevligare än jag hade förväntat mig att han skulle vara, till skillnad mot den ganska arroganta personlighet han uppvisar "på scen".

Jag missade som sagt var ganska många av kvällens programpunkter, det blir lätt så när man är arrangör, men lite varstans på nätet hittar man blogginlägg från andra som var på plats:

Megazine: P C Jersild & Dmitrij Gluchovskij på Science fiction bokhandeln
Kulturbloggen: Samling för postapokalyps och möte med författaren Dmitrij Gluchovskij och boken Metro 2034
Julia Skott: Efter Katastrofen
Headless Rabbit: Post-postapokalypsen på SF-Bokhandeln

Gillar ni Postapokalyps? Läste ni Metro 2033? Då vill jag ju passa på att tipsa om att vi just nu har en tävling borta på -STR/+CHA där man kan vinna ett signerat exemplar av Metro 2034. Klicka här för att komma dit!

Jag är en eskapist

Jag gillar Utopi. Som tur är gillar Utopi mig också. Från och med den här månaden kommer jag att gästblogga i utopi-bloggen emellanåt. Som en slags mjukstart på det hela börjar vi med en enkät som mina kära Utopister kallar för "Hej Eskapist!". Det är en slags presentation av mig som nörd. Den publicerades idag och hittas här.

Bioshopping bag

Det finns ett antal spelserier som liksom etsat sig fast i mitt hjärta och aldrig kommer att lämna mig. Bioshock är en sådan spelserie. Jag älskar ALLT med Bioshock. Estetiken, musiken, storyn, spelmekaniken, allt allt allt!

När jag skulle hitta på ett nytt pyssel till nästa nummer av LEVEL så var jag precis i behov av en tygkasse med lite längre remmar så att jag kan hänga den över axeln. Så jag kombinerade min kärlek till Bioshock med denna tygkasse samt lite textilfärg och voila! Bioshopping bag!

Mitt nya liv...

...som smartphoneägare. Jag har haft min Samsung galaxy S 2 ett tag nu och jag ÄLSKAR den. En ganska viktig funktion med smartphones är att man kan ta artsy bilder med artsy filter, vilket jag illustrerar med bilden som pryder inlägget.

Jag beställde telefonen ett par veckor innan insamlingens avslut eftersom jag redan nått beloppet som behövdes och på så vis hann jag få hem telefonen innan jag åkte till Finland. Det var jag och Sammy (hon heter så nu) i den finska vildmarken. Vi kom varandra nära där ute, Sammy och jag.

Jag kan inte begripa hur jag skulle kunna leva utan den igen. Insamlingen avslutades den 4:e Augusti och resultatet var 5250 kronor och det är helt fantastiskt. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle få ihop den summan. Jag är överväldigad av glädje och tacksamhet.

För ett par dagar sedan beställde jag garn till de första virkprojekten till mina välgörare från insamlingen. Jag kommer naturligtvis att blogga om varje projekt så om ni gillar mina amigurumis kan det vara värt att lägga till bloggen i era RSS-läsare.

Ett enormt tack till alla de som bidrog till min insamling och ett extra stort tack till FundedByMe.com som gav mig en plattform att skapa insamlingen på. <3

OH MY GOSH!! OHHHH!

Och jag trodde att JAG hade en ohälsosam fixering vid pyssel.

Red

Jag har aldrig känt mig hemma i min naturliga hårfärg. Det är som att mina färger inte riktigt hör hemma med det råttfärgade som växer ur min skalp. Som tur är måste man inte hålla sig till sin naturliga hårfärg.

Jag är oftast svarthårig men ibland blir jag en ginger. Oftast i samband med en livskris. Jag skulle inte påstå att mitt liv är i ett kristillstånd just nu men jag är i en period av förändring. Jag tror att det mer är förändringen färgen är kopplad till än paniken.

I feel like I could... like I could... 'Take on the world!

Purple och Green Tentacle från det underbara gamla peka-klicka-spelet Day of the Tentacle. Som vanligt är de virkade på frihand och i garnet Drops Muskat.

Hello Amigurumi-Kitty!

Igår blev jag äntligen klar med en amigurumi jag velat göra länge men dragit mig för. Jag virkar i princip alltid på frihand men skummar gärna igenom andras mönster emellanåt för inspiration och för att lära mig fiffiga lösningar på kniviga problem.

Med Hello Kitty var inte det ett alternativ över huvudtaget. Sanrio är benhårda med sin copyright och de få bloggare jag hittat som har haft mönster utlagda har blivit tvingade att ta ner dem. Därför kommer jag heller inte att dela med mig av mönstret på denna är jag rädd. Jag är inte sugen på att bråka med Sanrio.

Det var en del trial and error på denna innan jag till sist var nöjd men ack vad nöjd jag blev. Jag hade förstås kunnat göra det enklare för mig och virka öronen separat från huvudet men jag var envis och visste att det skulle bli snyggare att göra det i ett stycke. Är hon inte fin, lilla Kitty?

Amigurumi-frossa och en ADHD-nörds vädjan

Jag lever i stenåldern. Jag vet att jag inte är den enda på denna jord som inte har en smartphone men merparten av tiden känns det faktiskt så. Efter att ha läst en hel del på senare tid om hur smartphones i allt större grad används som tekniskt hjälpmedel för personer med ADHD och liknande problematik så fick jag en stor aha-upplevelse.

Jag blev erbjuden tekniska hjälpmedel av landstinget för några år sedan men jag känner mig själv. En pryl till att hålla reda på skulle knappast göra något enklare för mig. Jag skulle inte bara glömma att använda den ordentligt; jag skulle glömma hela aparaten.

Plötsligt blev en smartphone så mycket mer än bara en lyxprodukt för mig. Plötsligt var det en produkt som jag vet skulle förändra mitt liv, inte bara för att jag skulle kunna spela Angry Birds och hänga med i den tekniska utvecklingen.

Det senaste året har flera människor föreslagit för mig att det kanske vore en bra idé att starta en insamling för att kunna ha råd med en smartphone men det har liksom känts del. Det var inte förrän jag fick denna aha-upplevelse som det kändes som något jag faktiskt borde genomföra.

Jag tycker inte om att snylta och än mindre att tigga om pengar. Därför beslöt jag mig för att erbjuda en amigurumi för de som donerar mer än 300 kronor till insamlingen. Eftersom det priset jag normalt tar för mina amigurumis är mellan 300-500 kronor så kändes det som en bra deal. Då känns det mer som att de som donerar köper något av mig, ett system som fungerar för mitt samvete.

Det är flera som frågat mig om bildexempel på hur dessa amigurumis skulle kunna se ut och det är delvis därför jag gör den här bloggposten. Man måste inte alls välja någon av de figurer jag har på bildexemplen, jag kan göra min egen amigurumi-tolkning på det mesta. Detta galleri är mer som en slags portfolio för att visa hur mina alster generellt ser ut. Virkandet av figurerna sätter jag igång med när insamlingen är avslutad.

Under de första dagarna av min insamling fick jag ihop en ganska stor bit av kostnaden för den telefon jag planerar att införskaffa men med din hjälp så kan jag komma ännu närmare. Allt eventuellt överskott går till handarbetsmaterial. Insamlingen hittar ni på fundedbyme.com.

Ilomilo!

Mina senaste virkade alster. Ilo och Milo, från spelet Ilomilo. Virkade på frihand (som vanligt) i Drops Muskat. Antennerna är av garnlindad ståltråd.

My Drunk Kitchen

Utifall att någon av er någonsin undrat: det är precis såhär det går till när jag bakar. Jag lovar.

Lika men ändå så olika

Min aktivitetsersättning gick ut den sista maj. Det såg ganska mörkt ut ett tag, jag oroade mig mycket för att bli urförsäkrad men så blev det inte. Jag gjorde en ansökan om att få aktivitetsersättning på halvtid och den fick jag beviljad. Det innebär att från och med den första Juni 2011 är jag arbetsför på halvtid. Jag kunde inte vara med nöjd, det här är precis vad jag jobbat för under alla dessa år.

Det innebar ju dock att min praktik på Science Fiction Bokhandeln tog slut. Eftersom bokhandeln har så pass många anställda innan mig som har rätt att få fler timmar innan de kan anställa någon ny reguljärt så fanns det ingen plats för mig där, inte med regelbundet schema. Under juni månad hade jag en del jobb där ändå. Eftersom jag arrangerade en Star Wars-temadag (som för övrigt blev mycket lyckad) så lyckades jag skrapa ihop mina timmar under den månaden men faktum kvarstår: jag bor i Enköping. Om jag inte har en hel halvtid garanterad varje månad är det inte motiverat att betala 2400 kronor i månaden för det pendelkort jag skulle behöva.

Så jag sökte jobb och jag började i god tid innan min praktik var slut. I ett par månaders tid skickade jag ansökning på ansökning utan att få svar och mot slutet av juni började jag helt tappa hoppet. Det var då jag fick ett sms av min vän Henrik. Han undrade om jag ville vikariera på biblioteket. Jag skickade in en ansökan, gick på intervju och den första juli gjorde jag min första arbetsdag på Enköpings Bibliotek.

Hej. Jag heter Sanna och jag är biblioteksassistent.

A creeper of my own...

Fast den är inte min egen. Den kommer sannolikt att tillhöra min vän John inom en snar framtid. NU glömmer jag bort mig lite, förlåt, det är inte min mening att behandla honom som ett objekt, framförallt är det ohyfsat av mig att inte presentera honom ordentligt. Läsare, möt herr Creeper. Herr Creeper, möt mina läsare.

Herr Creeper kommer att vara pysslet jag ger instruktioner till i nästa nummer av LEVEL.

Up, Up, Down, Down, Left, Right, Left, Right B, A, Select, Start, I'm trying to unlock your heart

Det är ganska länge sedan nu som jag hörde den här första gången, men den gör mig lika skuttigt glad nu som då. Som nördbutiksmedarbetare så kan jag liksom relatera.

Konsolväska!

Som ni kanske vet så pysslar jag i tidningen LEVEL emellanåt och till nästa nummer har jag sytt den här fiffiiga väskan. Det är en vadderad väska skräddarsydd efter min Xbox360 och precis vad jag behöver för att släpa med mig min älskling när jag åker till sommarstugan i Finland.

Den var mycket enkel att göra. Jag klippte ut bitar i liggunderlag, klädde dem i tyg, sydde på en stor ficka för spel på ena sidan och sydde sen ihop alltihop.

En lite mer detaljerad tutorial på detta kommer att dyka upp i nummer 61 av LEVEL.

Försening

Jag har ingenting att säga till mitt försvar.

Jag är en sån där gamer.

Förutom roliga events som det jag skrev om i den förre bloggposten så får jag också i bokhandelns namn medverka i gamerpodcasten Radiogamer. Bokhandeln har nyligen ingått i ett samarbete med podcasten som bland annat innebär att jag är gäst en gång i månaden för att prata om allmänt nörderi, bokhandelns produkter och självklart om dataspel.

Förra veckan spelade vi in mitt första avsnitt och mängden positiv feedback jag har fått har varit enorm. Framförallt har min "fantastiska radioröst" diskuterats mycket och jag kvittrar lyckligt åt alla komplimangerna. All feedback har såklart inte varit positiv, men ärligt talat hade jag inte väntat mig så mycket av de fina orden så de både överraskar och värmer.

Att jag är en gamer är nog ingen nyhet för de flesta av er. Det jag inte bloggar om här brukar jag blogga om på -STR/+CHA, en spelblogg som jag skriver för tillsammans med 4 andra spelentusiaster. Förutom det så är jag också en del av GoneGaming, en spelpodcast med ett helt gäng glada spelentusiaster bakom ratten. Jag får dessutom flera av mina spelrelaterade pyssel publicerade i den svenska speltidningen LEVEL.

Jag har liksom snubblat in i det här. Jag har alltid spelat TV-spel men har aldrig varit en del av det community som finns runtomkring. Plötsligt så är jag med lite överallt och jag vet inte riktigt hur det gick till. Allt jag vet är att jag känner mig så jävla hemma i den här delen av världen och hoppas att jag får fortsätta ta plats i den.

Utopi - all in a day's work

Bland det finaste jag får göra på mitt jobb är att fixa med events och signeringar. Det händer lite då och då, senast ungefär hela den här veckan. Men just onsdagen var speciell. Onsdagen var min dag. Jag tog initiativet, fick hit de jag ville ha på besök, organiserade, roddade. Fick ihop det. Det var otroligt stressigt emellanåt men allt funkade till sist.

Onsdagen var en dag i Utopis tecken. Utopi är ett nytt svenskt seriemagasin med fokus på sci fi, fantasy och skräck. För att presentera magasinet besökte Fabian Göransson, Kim W Andersson, Lina Neidestam, Loka Kanarp, Karl Johnsson och Aurora Walderhaug oss på bokhandeln. Förutom att presentera och signera sina serier så deltog också några av dem i en Live Drawing.

Jag är så nöjd med hur dagen blev, ett stort tack till mina vänner på Kolik Förlag!

Mitt hem

Den senaste veckan har jag haft någon form av städmani. Jag har rensat ut saker ur garderober och skåp som följt mig genom flera flyttar men som jag inte använt på många år. I vissa fall saker jag aldrig använt men som jag tänkt är "bra att ha".

Jag tänkte att ni kanske är nyfikna på hur jag bor så jag passade på att ta några bilder nu när det ändå var städat.

Lättnaden

Mötet gick till en början inte bra. Inte bra alls. Faktum är att det fanns en stor risk att jag inte bara skulle bli av med min arbetslivsinriktade rehabilitering utan att jag också skulle utförsäkras med i princip omedelbar verkan.

Mötet pågick i vad som kändes som en evighet men som i verkligheten var lite över en timme. Jag grät och jag slogs, jag föll och trodde att allt var förlorat. Mina chefer som var närvarande på mötet var fantastiska. De tog vid där mina försvar brast och efter vad jag tror var ungefär 45-50 minuter lyckades de få myndigheterna att backa.

De lyckades med det jag inte kunde: att förklara för försäkringskassan och arbetsförmedlingens representanter varför det är så viktigt att jag får fortsätta min rehabilitering just på bokhandeln trots att de inte har en fast tjänst att lova mig.

Jag har så svårt att hitta sätt att uttrycka mig som får andra att förstå vad det handlar om, jag talar inte alltid riktigt samma språk som de omkring mig och framförallt inte myndigheter. Jag har så svårt att förstå vad som är relevant information, vad en myndighet behöver veta för att göra en rättvis och korrekt bedömning.

Mitt stora problem är att jag ser så kompetent ut, att jag är så pass intelligent som jag är. Det är fruktansvärt svårt för en människa mitt emot mig att se att jag inte förstår hur man kommunicerar på ett djupare plan i den här sortens sammanhang.

Mina chefer gjorde allt det där åt mig, på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig att de skulle eller kunde göra. De lyfte fram allt jag ville få fram och fick myndigheterna att förstå vilken viktig fas i min utveckling jag är i just nu.

Jag får nu stanna kvar på bokhandeln som praktikant till den sista Maj. Det betyder att min planering nu är tillbaka där jag hade den innan det där hemska samtalet förra veckan. Det betyder att jag har gott om tid på mig att fortsätta utveckla mina färdigheter på bokhandeln och planera för vart jag ska ta vägen sen.

Tacksamheten jag känner för mina chefers insats idag och lättnaden över att jag får en chans att liksom bli färdig med mitt på bokhandeln är svår att beskriva i ord, men jag tror att de flesta av er kan i alla fall ana hur jag känner.

(Bilden högst upp föreställer Kenneth från 30 Rock. Jag håller mig till temat från gårdagen.)