Att hålla sig á jour med bloggosfären

Fram tills nu har jag varit nöjd med att surfa in på de bloggar jag läser stadigt men det börjar bli knepigt. Det börjar bli ohanterligt. Jag har för många bloggar som jag läser regelbundet och börjar faktiskt känna behovet av att använda ett verktyg för det här.

Hur följer ni era favoritbloggar? Varför använder du den tjänst du använder? Bra och dåligt? Det finns ju så många och välja på, vill ha lite förslag.

Jag föredrar ju egentligen att gå till bloggen jag vill läsa, det gör jag mycket hellre än läser ett rss-flöde på någon slags samlingssida därför att alla bloggare har ju ändå lagt ner lite tanke åt hur bloggen ser ut rent estetiskt och det försvinner ju till stor del i en rss-läsare, inte sant?

Helst vill jag nog bara ha en sida där jag snabbt och enkelt kan se vilka bloggar som uppdaterats, kanske se rubriken på de senaste inläggen och några rader ur det för att sen klicka på rubriken och komma till bloggen. Vilken tjänst gör så?

Version två av modell <3

Så här ser den då ut. Kjolen från det här inlägget. Linningen som jag dyrt och heligt lovade mig själv skulle bli lägre än den från förra kjolen av samma modell jag sytt blev kanske 2 cm lägre.

Jag hade kjolen på mig en hel kväll i lördags och ändå har den inte hunnit bli rynkigare än så här. Jag använde dubbelt så mycket mellanlägg i linningen när jag sydde den och förutom att den veckar sig lite i fram när jag sitter ner mycket så håller den form bra. Jag överväger att sy in lite fjädrar mitt i fram dock för att få den att hålla formen ännu bättre.

Kjolen är sydd i ett nästan sammetsartat material, gråsvart och kritstrecksrandigt med lite stretch i. Det är köpt på stuvavdelningen på Ohlssons Tyger & Stuvar. materialet gick, inklusive osynligt blitlås, på ca 75 kronor.

Stärkelse och några rader om coifen jag gjorde senast

Stärkelse är bra, stärkelse är min vän. När jag började slå frivoliteter började jag köpa sån där stärkelse som finns på sprayburk, från Verda. Den fungerar alldeles utmärkt till sånt där smått som inte behöver så mycket styvnad, för det är verkligen inte särskillt starkt. Jag försökte i alla fall använda spraystärkelsen på kläder men insåg att en hel sprayburk till en kjol-linning kändes sisådär.

Jag köpte stärkelse på tub, också från verda. Den fungerade väldigt bra och var billig. Den finns att köpa bland annat på ÖB. Jag har inte sett den någon annanstans men den måste ju finnas. Spraystärkelsen av samma märke finns ju att få tag på lite överallt.

En sak jag upptäckte första gången jag använde den var att den har en väldigt bekant doft. Den luktar precis som trälim, konsistensen är inte helt olikt heller.

Den huvudsakliga ingridiensen i såväl trälim som stärkelse är densamma: Polyvinylacetet, förkortat PVA. I övrigt verkar båda produkterna innehålla mest vatten. Experimentlustan kom över mig och jag insåg att trälim är mycket billigare än stärkelse och mer koncentrerat. Det här var för några veckor sedan. Jag har nu hunnit experimentera en hel del och kommit fram till att trälim utblandat med vatten går precis lika bra som vilken köpt stärkelse som helst. Det håller dessutom hyfsat i tvätten, bara halva styvnaden försvinner.

Jag skulle tippa på att olika märken av trälim har olika innehåll, men de jag tittat på än så länge har innehållit i princip enbart PVA och vatten, precis som stärkelsen. Innan du går ut och köper trälim ska du gärna läsa en innehållsförteckning. Finns det ingen på själva produkten finns det garanterat en på tillverkarens hemsida.

Vad gäller koncentrationen när du blandar ut det med vatten får du prova dig fram själv, kom bara ihåg att styvnaden ser du inte i tyget förrän det är torrt. När jag gjort en bra blandning brukar jag hälla över den i en pet-flaska. På det viset behöver jag inte blanda nytt varje gång jag behöver stärka något.

Till coifen jag gjorde till Hanna (se senaste hattinlägget) använde jag en väldigt stark blandning, jag minns inte proportionerna längre eftersom jag blandade den för några veckor sedan. Jag tänkte jag skulle berätta lite om hur jag gjorde när jag formade basen för den coifen.

Först tog jag en bit tjockt ylle jag hade liggandes och dränkte det i lim-blandningen. Sedan tänjde och sträckte jag den över en ganska stor rund glaskula jag har här hemma, för att den ska vara lätt skålformad och ligga bra på huvudet. När jag format klart den lät jag den ligga kvar på kulan och torka lite och när den gjort det tog jag en pensel och penslade på rikligt med blandningen igen. Jag lät den torka en stund till, lyfte bort den från kulan och penslade rejält med blandningen på insidan också. När den torkat helt är den väldigt styv och redo att kläs och dekoreras.

En sak som kan vara värt att ha i åtanke är att alla material suger inte åt sig lika mycket och därför är inte alla material helt lätta att stärka. Ett tjockt ylle är poröst och drar åt sig hur mycket som helst medans ett glättigt acetatfoder knappt går att stärka alls.

Nice :)

Jag ville bara säga att jag är glad att ni använder er av min nya tyck-till-funktion. Det verkar ju funka jättebra och det är roligt att se vad folk tycker. Det är ju inte alltid så att man känner att man har något att säga, ingen anledning till att kommentera. Ett litet klick med musen kan sköta jobbet i de situationerna när man ändå har en åsikt om inlägget.

Tack blogger för den funktionen, men varför tog det mig månader att upptäcka den?

Om Star Wars var svenskt.

Bilden här ovan föreställer min ärm. De svarta fläckarna är mascara som fram tills några minuter sedan satt på mina ögonfransar. Jag hittade den här videon nyss på Tomas blogg, den fick mig att skratta tills inget ljud kom annat än i höga skrik och tårarna bara rann.

En sån där "söndag"

Som jag nog nämnde i förbifarten igår var det födelsedagsfest hos Hanna. Hatten jag visade upp igår var min födelsedagspresent till värdinnan. Jag hoppas hon får ut mycket glädje av den. Den imponerade tydligen gott nog på Cissi som förklarade för folk att jag var modist, vilket fick mig att småle lite. Tack söta Cissi!

Festen var väldigt trevlig, jag tar en hemmafest över en krogkväll hundra gånger om. På krogen får man liksom inte chansen att prata med folk ordentligt. Jag kan återigen konstatera att Hanna har fantastiska vänner. Några av dem kräver speciellt omnämnande och skamlöst länkande.

Dels har vi ju såklart Cissi, jag har läst hennes blogg till och från ett tag nu och tycker hon är en riktig kalaspingla. Rolig, smart, snygg och allmänt begåvad. Sådanna människor kan man inte få nog av! Dessutom har hon en härlig stilkänsla och är har minst lika mycket torktummlarskalle som jag har.

Sen måste jag ju nämna Tomas, trevligaste star wars-nörden jag träffat. Han och flickännen Yrsa är förutom ett jättegulligt par också väldigt trevligt festsällskap. Tomas träffade jag på lite krot och snabbt på Chicas Locas här sist men krogen är inte en bra plats för att prata med folk på ordentligt som bekant.

Julia var för mig helt okänd sedan tidigare. Ska jag skämmas för det? Det borde jag nog. Julia har de snyggaste ögonbrynen jag sett på länge och en väldigt snygg tatuering. Tilläggas bör också att hon är både snygg och smart dessutom. The whole package liksom.

Jag har inte så mycket annat att säga om festen, men delar med mig av några bilder Tomas tog från festen. Klicka här.

Another cocktail, miss?

Ny coif färdig. Basen är tjockt ylle som jag stärkt så pass att det låter klonk när man knackar på den. Basen är sedan klädd med ett kritstrecksrandigt tyg och dekorerat med tyll och fjädrar. Material jag råkade ha liggandes alltså. Den här gick väldigt fort att göra, det som tog mest tid var stärkandet at basen eftersom den behövde torka ohyggligt länge.

Förutom en ny coif har jag idag sytt en ny kjol. Det är den kjolen jag skrev om igår. Den blev jättefin. Just nu hänger den på tork eftersom jag tvättat bort lite kritstreck från den och dylikt men bild kommer självklart så småningom.

Ikväll är det kalas hos Hanna. Det är därför jag sytt lite nytt. Eftersom jag i ett par år inte orkat bry mig om mitt utseende så är min garderob vansinnigt tråkig. Det har resulterat i att det senaste halvåret har jag sytt någont nytt inför varje speciellt tillfälle. Snart borde min garderob faktiskt kännas lite roligare, några skoj specialtillfällen till bara så.

Hur?

Har ni någonsinn tappat bort en synål? Klart ni har. Men har ni någonsinn hittat den på ett såhär märkligt ställe? Det mest spännande är ändå att jag under den här veckan faktiskt aktivt använt tangentborde och inte märkt det förrän nu...

Jag är rörig, men produktiv

Det ska bli en kjol. Skamligt lik den senaste kjolen jag sydde. Rent ut sagt exakt samma modell faktiskt, bara i ett annat tyg och med något kortare linning så den ligger plant och fint utan sjuka mängder stärkelse.

De sedvanliga ursäkterna,lite ADHD-prat och funderingar kring diagnos-skräck

Det är inte det att jag saknat saker att skriva om, om något är det kanske snarare så att jag haft för mycket att säga. Valmöjligheter, frihet. Vackra positivt laddade ord men ärligt talat skulle jag föredra att ha få valmöjligheter, för min psykiska hälsas skull. Jag mår inte bra av att ha en meny på 5 sidor att välja från när jag ska ut och äta, för när det finns så många valmöjligheter måste ju många av dem vara fel val. Hur vet jag att jag väljer rätt? Tänk dig själv, du är jättehungrig och ska äta ute och så beställer du in mat som smakar illa. Tacka vet jag stammishaket där man alltid äter exakt samma sak.

Nu kan man ju säga att om jag har mycket att skriva om så kan jag ju helt enkelt skriva mycket. Det finns plats för fler blogginlägg per dag och det har jag inget bra svar till. Jag har bara blivit snurrig av allt jag vill skriva om så ingenting har blivit skrivet. Jag skulle våga påstå att jag är en bra representant för stereotyp ADHD-hjärna. ;)

Det finns några bloggar jag besöker på regelbunden bas och bland dem finns Cissi Wallins. Hon skrev igår om hennes kamp mot vården i att som vuxen människa få ADHD-diagnos utan föräldrarnas inblandning. Jag förstår verkligen att det är viktigt för utredningen att ta reda på hur man var som barn, men jag begriper inte varför man litar på att föräldrarna ska vara pålitliga vad gäller den informationen.

Det är vanligt att ADHD går i arv och hänger ihop med andra neuropsykiatriska handikapp. Om dina föräldrar har samma problematik till exempel, vad säger att de då kan avgöra om du betedde dig normalt som barn. Det finns ingenting som säger att dina föräldrar kommer ihåg dina små quirks eller lade vikt vid saker som idag skulle vara av stor vikt för utredningen. Jag blir arg. Det är som om vården inte litar på patienten. Jag kommer väl bättre ihåg vad som hände i mitt huvud som barn än någon annan någonsinn kan ha sett så jag kan inte se hur mina föräldrars minnen om min barndom har någon större relevans för en utredning angående ett handikapp som sitter i min hjärna.

Jag hoppas verkligen att Cissi orkar stå på sig, att hon orkar kämpa för sin sak och få rätt. Det finns många som tycker att diagnoser är trams men tro mig, de behövs. Hade jag inte min diagnos skulle jag aldrig fått det hjälp och stöd jag fått av försäkringskassan och framförallt hade jag inte fått tillgång till en medicin som har förändrat mitt liv från hopplöst till hoppfullt. Framförallt har diagnosen get mig rätt. Jag har alltid vetat att jag inte fungerar som alla andra i min närhet, att nånting varit fel. Idag vet jag att det inte är för att jag är korkad och lat.

Människor är så rädda för diagnoser, för att bli stämplade, sorterade och placerade i fack. Det är inte det det handlar om. Ingen ifrågasätter diagnoser inom den fysiska vården. De behövs för att klassificera problemet en patient har, en journalanteckning i framtiden med diagnosen talar om för en framtida läkare vad du lidit av innan. Varför är det så skrämmande när man gör samma sak inom psykiatri?

Det är inte din personlighet eller din själ som blir märkt och sorterad. Det är din problematik. Den vill du ha hjälp med och du vill ha förståelse för den av din vårdpersonal. Du vill att försäkringskassan, arbetsförmedlingen och din chef ska förstå att du har problemen så att ni kan undvika missförstånd och skapa en arbetsmiljö som när dig istället för förtär dig. Har jag fel?

Nya funktioner

Det här är inte en ny funktion som så, den har funnits ett par månader, men den är ny för mig. Nu kan man med ett snabbt musklick ge feedback på varje inlägg. Tyck till om huruvida det jag skriver är nice eller inte så nice. :D

Underskattad husmanskost...

..är kålpuddingen. Jag tvivlar på att jag tyckte om det som barn men nu älskar jag det. Det är väldigt billigt och bland det godaste jag vet. Jag har inget eget hemligt recept på kålpudding, receptet jag använder mig av är detta, från bloggen "Asta på Vift". Jag ställde precis in kålpuddingen i ugnen och det vattnas i munnen. Den ska stå inne en timme och jag är redan så hungrig att det nästan gör ont i magen. Bilden kanske inte ser så aptitlig ut men den är ju inte klar. Otillagad köttfärs ser inte så smarrigt ut.

I övrigt var jag och bror iväg till Uppsala en sväng idag, vi skulle gå på årsmöte för UppsalaKai och utvärderingsmöte för UppCon 09. VI hade helt missat att det var bandy-SM idag och fick åka runt halva stan för att hitta parkeringsplats. Det fanns lediga platser precis framför dörren till lokalen mötet skulle vara i men polisen hade spärrat av och lät ingen åka förbi. Jag hatar bandy. Vi missade årsmötet, men det var ingen större bedrift för det tog i alla fall bara en kvart eller så. Utvärderingsmötet däremot kändes både givande och trevligt.

Det var roligt att träffa alla igen, jag som liksom varit hemskt asocial mot hela UC-gänget sen jag började jobba kände mig lite dum som inte följde med på några öl i efterhand, men jag måste spara på penningarna, bara bussen hem skulle kosta mig sisådär 86 kronor så jag valde att åka hem med brors bil istället. Det kommer fler tillfällen att öla med gänget, förmodar jag.

Ni ska jag sätta mig och vänta på att maten ska bli klar. Aktivt vänta, så hungrig är jag.

Inte en rescension på Watchmen

I onsdags var det bio med arbetskamraterna. Watchmen. Oh herre min skapare, om jag trodde på en sådann alltså. Vi var en ganska stor bunt som gick och såg den, men vi var väl max tre som faktiskt tyckte den var bra och av oss tre var det nog bara jag som var fullkomligt lyrisk.

Jag vill börja med att säga att jag är en tragisk människa. Jag har haft tillgång till albumet i många många år och har ändå inte mer än bläddrat i den. Jag har alltså på fullaste allvar inte läst Watchmen, vilket ger mig friheten att se filmen som en film, inte som en dålig kopia på ett bra original. jag tycker i allmänhet att det är väldigt viktigt att inte dra paraleller mellan en film och boken den är baserad på utan snarare se filmen som en hyllning eller en cover. Inte klagar jag över att Johnny Cashs version av Personal Jesus inte känns synth nog, varför ska jag klaga på att Samwise Gamgi inte är tillräckligt besatt av alver i LOTR. Min poäng är, acceptera att original och cover är olika, du har dock all rätt att uppskatta den ena mer än den andra.

Jag måste erkänna en sak. Det har tagit många år att erkänna det här för mig själv och nu sänder jag ut sanningen här, inför hela världen: jag älskar löjlig överdådig blodig snygg action och Watchmen fyller alla kriterier för att jag ska falla pladask. Den innehåller inte bara fantastiska mängder övervåld och blod, filmen är estetiskt sett vansinnigt snygg och castingen var rent ut sagt löjligt bra. Jackie Earl Haley var suverän som Rorschach, så vacker i sin fulhet och med en stämningsingivande röst, för att inte tala om att Jeffrey Dean Morgan är den perfekta Comedian.

Apråpå det har jag har en till sak att erkänna. Jag är förälskad i The Comedian. Han är inte bara en oerhört attraktiv man, han är ett fullkomligt arsle också. Jag är på många sätt en nästan smärtsam stereotyp på "kvinna" och när det kommer till att falla för bad boys fyller jag solklart upp kvotan, i alla fall när det kommer till fiktiva karaktärer.

Jag önskar att jag hade förmågan att på ett vettigt och lättöverskådligt sätt skriva vad jag tycker om den här filmen, men som jag sagt förr, rescensioner är inte min grej. jag nöjer mig med att låta er veta att jag är fullkomligt lyrisk över den och gärna ser den ett par gånger till, om så bara för The Comedians skull....

Deliana + Battlestar Galactica= Sant

Jag älskar Battlestar Galactica. Jag skulle gifta mig med serien och föda dess avkomma, om det bara var möjligt. Det bästa med det hela är att jag inte fann serien förräns nu. Det innebär att jag har flera säsonger att titta på när jag vill. Jag är mitt inne i säsong två nu och de tär så spännande att jag inte står ut. Jag och min Peter tittade på ett avsnitt till middagen idag och nu tar vi en liten paus på en sisådär 45 minuter bara så jag ska hinna baka lite kakor så vi har något att nervöst tugga på medans vi tittar.

Jag har gjort försök att titta på Battlestar Galactica förut, när det gick på femman. Det lyckades inte fånga mitt intresse alls och det beror torligtvis på att jag inte var med från början. Som med alla andra serier egentligen kräver den här att man är med från början och hinner utveckla ett känslomässigt band till karaktärerna och världen det utspelar sig i. När jag väl laddat hem serien (ja jag är en pirat och tro mig, jag köper DVD-boxarna så fort jag får chansen) och tittat på den under mina egna villkor var det mycket lättare att komma in i det hela.

Jag har aldrig lärt mig att analysera eller skriva rescensioner på ett korrekt sätt så jag kan inte ens börja förklara varför den här serien är så förbannat bra. Kanske har det något att göra med att den känns så reell, tekniken är så jordnära och det karaktärerna känns vansinnigt trovärdiga, det är så lätt att relatera till.

Hursomhelst är kakorna färdiga snart och jag måste tillbaka till TV'n för att se nästa avsnitt innan jag går upp i limningen...

Smörgåstårta och rollspel, just another sunday.

Idag fyllde min mamma år så jag åkte ut till föräldrahemmet på besök. Där vankades det smörgåstårta, vi betalade för oss med en orchidé och en ask chokladtryffel. Jag hade gärna köpt något lite större eller tillverkat något lite roligare, men det finns inte så mycket energi att ta av nuförtiden och framförallt inga ekonomiska resurser. Jag hoppas hon blev glad ändå, det var en fin orchidé och hon förstår att det är skrallt i kassan.

Sen åkte vi tillbaks till stan för att spela lite rollspel. Conan, D20 2nd edition, utgivet av Mongoose. Jag är rollspelsnörd och älskar att spela rollspel men karaktärsskapandet är min baneman. Rollformulär ger mig panik. Blanketter med massor av siffror som ska läggas ihop hit och dit, rutor som ska fyllas med information som ska hittas i rätt tabeller i rätt bok. Det är nästan såpass att jag är på väg att utveckla en fobi mot karaktärsskapande, och levlande. Det är fruktansvärt löjligt och jag verkar dessutom bli värre med åren.

Jag tror att det beror på att ju äldre jag blir, desto längre har jag spelat rollspel och desto mer självklart borde det vara hur man går till väga när man skapar en karaktär. Det borde vara självklart vilken stat modifier man har om man har till exempel 13 i styrka och jag borde verkligen vid det här laget förstå hur många skillpoints jag får vid vilken level osv. Jag känner mig helt enkelt korkad när jag skapar karaktärer och fruktansvärt stressad. Man måste läsa på om alla feats, ras- och klassbonusar medans alla andra sitter och väntar på att få kolla upp saker i boken.

Jag är rädd för att vara korkad och i vägen, som jag alltid varit. Den rädslan är korkad och i vägen.

Pojkvännen (som också är spelledare när vi spelar Conan) hjälpte mig göra min karaktär innan vi åkte iväg för att spela. Han försöker förstå varför det här är så svårt för mig och han gör ett ganska bra jobb med att behålla lugnet och tålamodet, även när jag får panik över ett uselt litet rollformulär.

När väl allt tråkigt pappersarbete är klart kan jag andas igen, då börjar det roliga. Skapandet av karaktären, människan bakom alla siffror och feats. Allt eftersom vi spelat idag har hon växt fram i mitt huvud. Lucilla, född och uppvuxen i Old Tarantia, världsmetropolet. Kanske skriver jag hennes historia en dag och publicerar här? Det har varit alldeles för lite med nörderier i den här bloggen.

Vi hann inte spela så hemskt länge just idag, karaktärsskapandet tog väldigt lång tid och Matte var tvungen att sticka tidigt eftersom han ska upp och jobba innan klockan 06:00 imorgon, men vi har kommit igång och fått känsla för äventyret och våra karaktärer. Jag ser mycket fram emot nästa speltillfälle. Tilläggas bör också att Conan är ett av mina absoluta favoritrollspel.

Nu börjar det närma sig läggdags för mig, men för Lucilla, den Aquiloniska tjuven, har natten bara börjat. Hon kommer nog rida ut på egna äventyr i min drömvärld under nattens gång. Natti natti på er.

Ut med det gamla och ut med lite till.

Stor garderobsrensning. Jag har gjort några mindre garderobsrensningar titt som tätt, men en riktigt ordentlig sådan har behövts länge. Högen på bilden ser kanske inte så imponerande ut, den kommer inte riktigt till sin rätt hur jag än gör med kameran. Det är ungefär halva innehållet i min garderob, det rör sig om en ganska vansinnig mängd kläder om man tänker på att jag faktiskt inte har så mycket kläder i garderoben till att börja med.

Det är väldigt förlösande och lugnande att göra den här typen av rensningar. Det känns på något sätt som att man rensar bort inte bara kläder utan även negativa energier från sin kropp och själ. Speciellt skönt känns det med tanke på att mycket av det jag rensat ut är sådant som sitter som ett tält på mig nu. Det känns lyxigt att slänga kläder för att det är för stort istället för att det är för litet. Det känns nytt för mig.

Jag kommer för övrigt inte att slänga särskillt mycket av det jag rensat ut. Jag är av den åsikt att det som går att återanvända ska återanvändas. Hade jag inte haft de sömnadskunskaper jag har hade jag kollat om mina vänner kunde ha användning för något i högen och sen skjutsa iväg resten till första bästa second hand-butik.

Det mesta i högen är toppar av olika slag. Just toppar är något jag sällan syr, mestadels för att det i allmänhet är billigare att köpa färdigsytt än att skapa själv och jag uppskattar ganska enkla toppar så det duger med vad som råkar finnas på H&M. Nu sitter jag ju här med massor av material i en stor hög på golvet så det är väl lika bra att försöka mig på att sy några toppar. Det kommer att bli intressant, jag tycker det är svårt att göra en välsittande överdel. Vi får se hur det går med det här.

Galna kvinnor och en färdig kjol

Igår var det Chicas Locas på Spy Bar i Stockholm. Jag var där. Det var hemskt trevligt, gott om härliga människor och suverän musik. Dessvärre var jag en trött liten tant och stod mest och hängde, spanade på folk och åkte hem vid tre. Bilden här ovan är en rekonstruktion av vad jag hade på mig igår, eftersom jag helt enkelt inte orkade fota och ha mig just då. När man ändå har kameran framme kan man ju passa på att posa lite. Ser jag inte lite ut som en plus size modell från nån tjusig amerikansk nätbutik? Ibland lyckas man.

Trots att det var en del tekniskt strul så såg Chicas Locas väldigt lyckat ut. Cissi och Hanna gjorde ett suveränt jobb som klubbvärdinnor och det var väldigt trevligt att träffa dem iRL. Hanna har jag ju såklart träffat förr, men Cissi var en ny hand att skaka. Ni ska alla veta att jag är så stolt över Hanna, hon är ju så förbannat suverän att det finns inte.

En lite närmare bild på kjolen. Klicka på den för att få upp den i lite större format. Den är sydd i ett ganska grovt bomullstyg, påminner om ett byxtyg och är inköpt på second hand för sisådär 25 kronor om jag inte minnst fel. Den har en alldeles för hög linning vilket resulterar i att den inte ligger helt slät, men det åtgärdar jag nästa gång jag syr om den. Linningen är prydd av hyfsat breda bisé-veck som jag strykit åt sidan, varuner jag sytt fast en smal svart spets. I mitten längst fram är det tre små svarta knappar. Längst ner på kjolen har jag en sisådär 10 cm bred plisserad remsa som är kantad med samma mycket smala spets som linningen är prydd med. Den har osynligt blixtlås, vilket är värt att nämna enbart därför att det är första gången jag sytt ett sånt. Det gick faktiskt väldigt bra. Min Annie är så duktig. Det här är nya favoritkjolen för övrigt.

Det finns inte så mycket att säga mer om vare sig kjolen eller kvällen på Spy Bar (hahaha, älskar att skriva det där, det är så absurdt att jag vistats på stureplan över huvudtaget) däremot kan jag säga några ord om outfiten, på sant modebloggsmanér.

Blus: H&M, 98 kronor.
Kjol: Egensydd.
De snyggaste jävla strumpbyxorna någonsinn: Lindex, realådan, 10 kr
Skor: Ellos, från förra sommaren.
Diadem: Köpt på loppis för några kronor och sedan klätt med rött lacktyg för att matcha skorna. Limpistolen är min vän.
Halsband: Present från lilla mamma för många många år sedan.

Så det kan gå.

Igår efter jobbet gick jag ut med Jed och Henrik för att ta några öl. Ni vet sådär lagom after work, chilla lite och snacka skit. Det som hände var att jag blev askalas. Jag drack nog inte mer än säg 5 öl men för mig räcker det. Jag äter mycket lite kolhydrater så jag har inte mycket som kan binda alkoholen plus att jag inte hade ätit mycket den dagen i allmänhet. Jag var så full att jag har luckor från vissa delar av kvällen, framförallt försvann detaljerna kring hur sjutton vi tog oss hem till Jed från den där puben. Jag har dock någon slags minnen av hur Jed sitter i Henriks knä på tunnelbanan och berättar vad han önskar sig i julklapp. Det var en väldigt trevlig kväll och det var mycket angenämnt att äntligen träffa den beryktade Henrik. Det var för övrigt hans fel att jag blev så förbannat full. Jag vet inte om jag ska tacka eller gnälla. ;)

Jag brukar inte bli bakfull och blev inte det idag heller, däremot blir jag väldigt trött. Det till trots tycker jag att det gick bra på jobbet och sådär men gissa om det var skönt att komma hem.

Jag sydde färdigt kjolen jag började på i måndags och jag är fruktansvärt nöjd med den. Nu ska jag bara stärka linningen så den ligger slätt och fint som jag vill ha den och imorgon när det är dagsljus ska jag fånga den på bild också och visa er. Jag har haft lite beslutsångest angående vad jag ska para ihop den med.

Jag tänkte ha vita strumpbyxor och röda lackpumps till, samt ett tunt lackdiadem med en liten liten rosett på. Det enda som saknas är alltså en topp. Jag velar mellan två alternativ. Min gråa blus med kort puffärm och rosett i halsen eller en svart blus med puffigare ärm och djup urrigning. Det lutar mot den svarta tror jag, det känns lite mer party med urringning.

Nåja, jag ska sluta pladdra nu och troligtvis röra mig mot sängen. Jag är trött och har mycket att hinna med imorgon innan jag far iväg till storstan och Spy Bar. Nattinatti på er raringar.

En kjol, en hatt, inga bilder.

Idag började jag på en ny kjol. Det är såhär att jag ska på Chicas Locas (Hanna Fridén och Cissi Wallins nya klubb på Spy bar) och jag har ingenting roligt att ha på mig. Min garderob är inte tom, men ni vet hur det är. jag har ingenting roligt att ha på mig.

Jag började på en kjol med hög midja, lagom mycket vidd och massa söta detaljer. Bilder kommer nog inte förrän den är helt klar, vilket jag tror den blir först på onsdag, men jag har kommit en bra bit på väg. De kommer bli jättesnygg, jag lovar.

Jag har också ett litet beställningsjobb helt plötsligt sådär. Jag ska sy en tjusig burlesque-hatt i svart satin med fjädrar, spets och hattflor. Den är än så länge bara i planeringsstadie, jag ska börja scouta material redan nu men själva arbetet kommer nog inte igång förrän säg nästa vecka. Jag har massor av idéer.

Vid sidan av allt det här pysslar jag med frivoliteter och en stickad megaman-mössa. Det är så skönt att vara produktiv igen.

Ny väska på G

Det har alltså som ni ser inte stått helt stilla här i syateljén. Den här väskan har jag stundtals pillat med över en vecka nu. Det är inte det att den är krånglig, det är det att jag är det. Det blev många det i den meningen. Alltså, jag har bara inte orkat ta itu med saker och ting ordentligt på sistone, vilket märks tydligt i hur dålig jag är på att uppdatera bloggen. Till skillnad mot den förra väskan jag sydde så blir den här stor, jättestor faktiskt. Precis vad jag behöver för att få med mig övernattningsgrejer till storstan på ett snyggt sätt. Det här tyget har legat och lurat i min garderob ganska länge nu, jag har inte riktigt vågat sätta saxen i mer än ett litet hörn för att göra en liten hatt, men nu var det dags. Det var en väska det ville bli.

Jag parade ihop det med ett möbeltyg jag köpte på Olssons i Stockholm och som foder har jag använt ett tyg jag köpte på loppis i höstas. Bilder på fodret kommer senare, när väskan är klar. Det jag har kvar är att sy dit handtagen och lite annat småpill. Jag räknar kallt med att kunna ha den här väskan med mig till jobbet på tisdag i alla fall, tillsammans med matchande necessärer. En för tamponger/bindor, en för smink, en för mediciner och ytterligare en för dusch-grejer. Många necessärer blir det.

Men satan vad snygg den blir, om jag får säga det själv. Det som inte syns på just den här bilden är att det är en passpoal där det bruna tyget möter det mönstrade. Det ser proffsigt ut som tusan. Fler bilder kommer när den är klar.

lovecraft-afton på SF-bokhandeln

Så i fredags var det Lovecraft-afton på bokhandeln. Mattias Fyhr, lovecraft-fetischisten som nyligen översatt HP Lovecrafts Anteckningsbok, var hedersgäst tillsammans med Lovecraft-experten Martin Andersson. Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig eftersom jag aldrig varit på den här sortens tillställningar förut. Det började med att Mattias berättade om hur det var att resa till Providence och uppleva Lovecrafts hemstad. Mattias hade tagit massor av bilder och hade lite filmsnuttar att visa också, bland annat från kyrkogården där Lovecraft finns begravd. Det var jätteintressant att få se platserna, om än så bara på bild, och höra vilka anknytningar Lovecraft hade till dem. Sedan följde en slags frågestund kring Lovecraft och hans berättelser. Det hela avslutades med högläsning ur Anteckningsboken, vilket var ett ganska roligt segment. Anteckningarna är numrerade i boken och publiken valde själva ut nummer på måfå som Ulf, en arbetskamrat på bokhandeln, sedan läste upp.

Den enda kameran jag hade tillgänglig var min mobiltelefon, så ni får ursäkta att bilden till det här inlägget inte är i det skarpaste laget. Aftonen i sig var för övrigt väldigt lärorik för att inte tala om rolig. Jag köpte givetvis boken och fick den signerad av Mattias Fyhr, Lovecraft själv fanns inte tillgänglig för signering men man tager vad man haver. ;)

Efter tillställningen gick vi på en lång vandring, på jakt efter en pub som kunde husera 14 pers sent en fredagskväll. Det blev några varv runt kvarteren men till sist fann vi det vi sökte på Sjätte Tunnan. I sällskapet fanns jag och min älskling, arbetskamraterna, Lovecraft-experterna samt några tillhörande vänner. Det hände inget särskillt under kvällen som så, det var hemskt trevligt att träffa lite nya människor och under så trevliga omständigheter, men stundtals kände man sig minst sagt bortkommen.

Där sitter jag, som inte ens har gymnasiebetygen fixade, omringad av akademiker. Ser de ner på mig? Är det bara i mitt eget huvud? Jag vet inte, men det kändes som att vissa av dem liksom ändrade ton så fort de hörde att jag inte var akademiker, att jag bara råkar jobba på bokhandeln. Jag vill förtydliga att vare sig Mattias Fyhr eller Martin Andersson kändes elitistiska på det viset, de var hur rara som helst och jag hoppas jag stöter ihop med dem igen någon gång.

Mattias Fyhr har för övrigt skrivit en annan bok som heter "Död men drömmande" som jag tänker köpa. Det är den första (och hittills enda tror jag) svenska boken skriven om Lovecraft. Det låter vansinnigt intressant och blir ett fint komplement till anteckningsboken jag köpte.

Apropos Lovecraft kan jag tala om för er att namnet på min blogg är hämtad från rollspelet Call of Cthulhu. Vi spelar givetvis i 20-talsmiljö och Ms Melissa Brown är den karaktär jag spelat från och till i sisådär 8 år nu. Varför är det synd om henne? Låt oss bara säga att hon har förlorat en hel del Sanity Points under åren.

Frivoliteter på G igen

Jag och Ung Farbror har en liten swap på G, han har gjort en hatt till mig och jag ska göra ett frivolitetsarbete till honom. Jag har kikat runt på en del mönster och sådant för inspiration men har inte kommit till skott ännu. Idag har det äntligen bestämts färg. Jag har en del petroleumblått DMC-garn hemma som jag hade tänkt göra det hela av och det visade sig att petroleum är den snyggaste färgen Ung Farbror vet. Nu känner jag mig peppad och inspirerad.

Det verkade dock fullkomligt omöjligt att få till en skarp bild på garnet, för att inte tala om en med korrekt färgåtergivning. Hur jag än pillar i photoshop blir det inte riktigt som det ska. Nåja. Oskärpa och dålig färgåtergivning till trots blev det väl en fin hyllning till Ung Farbror ändå? ;)

Något annat jag känner mig ganska peppad och inspirerad inför är Lovecraft-afton på SF-bokhandeln. På fredag kommer Mattias Fyhr att finnas på plats för att prata om översättningsarbetet kring HP Lovecrafts anteckningar. Det kommer också vara högläsning och visning av bilder från Lovecrafts hemtrakter. Det ska bli hemskt mysigt.

That's not mud...

Igår var sista dagen jag kände mig direkt sjuk. Idag har jag mest lidit av den där mattheten som kommer som effekt av vätskebrist och all energi som går åt till att bekämpa det onda. Det här var min för-att-vara-på-den-säkra-dag, imorgon vågar jag åka på jobbet utan att smitta enr alla. Däremot känns det inte klokt att ha med sig bakverk. Det vore minst sagt synd om halva personalen på bokhandeln fick akut diarré. Nog pratat om det...

Så eftersom jag är typ frisk idag vågade jag mig på att gå några ärenden. jag gick till apoteket och köpte förnödenheter och när jag ändå var nere på stan gick jag till Lindex för att köpa strumpor och Åhlens för att köpa smink. Lite måste man slösa pengar när man går och tycker synd om sig själv, så jag köpte en ansiktmask också. Jag var väldigt duktig på att greja med sånt här förut men det har liksom inte blivit av på länge.

Det är vansinnigt skönt och avslappnande att pyssla om sig själv på det här viset, och man ser så vansinnigt rolig ut. Vidare kan jag säga att jag tyckte om den här masken. Min hy känns väldigt ren och fräsch i efterhand och bara lukten av masken var värt mödan. Framförallt känns inte min hy torr och stram som den annars lätt blir om jag använder fel produkter i ansiktet. Chocolate mud mask hette den och kostade 20 kronor. Det borde jag nog kunna unna mig en gång i veckan eller så? Jag vill poängtera att bilderna här nedanför är relaterade till ansiktsmasken, inte mitt sjukdomstillstånd i helgen.

Magsjuk och eländig

Jag är inne på dag tre av min magsjuka. Jag försöker få i mig så mycket vätska jag bara orkar men det är desto svårare att få i sig mat. Blotta tanken på att äta något får mig att vilja spy och det här är inte ens spy-varianten av magsjuka.

Den här helgen skulle gått i rollspelets tecken. Jag och mitt rollspelscrew träffas några gånger om året och tar en intensiv spelhelg. Den här gången har mitt deltagande varit halvhjärtat. Jag var med en stund på fredagen, likaså igår men idag hade jag inget val än att stanna hemma. Jag hann bara vara med under ett Conan-äventyr och några timmar in i ett fantastiskt Babylon 5-äventyr.

Jag har fruktansvärt dåligt samvete också, för att jag överger alla mitt i våra äventyr. Självklart förstår jag själv att jag inte kan rå för att jag blev sjuk, men det känns ändå dumt. De kan inte fortsätta utan mig i Babylon 5, min karaktär är lite av en nyckelperson i äventyret just nu.

Jag vill inte vara sjuk, jag vill sitta och nörda mig med mina nördpolare. Istället har jag spenderat dagen i sängen, på soffan och på toaletten. Livet är fan inte kul jämt. Här behövs lite Fry&Laurie för att lätta upp stämningen.